Jag vill flyga

Jag vill flyga, med mina egna vingar. Mot himmelska höjder och djupaste dalar.

Med mina egna, stundtals brutna vingar. Låta mig svepas med av en vind.

Uppströms, nedströms. Åt alla håll. Men hela tiden, med mina egna vingar.

Inte styras, inte ledas, utan i allt följa min egen utstakade väg.

Så vill jag. Så ämnar jag.

Egen dikt!

I mitt hjärta

I mitt hjärta har himlen landat. Där finns en landningsbana för nedfallna himlar.

I sitt sällskap har den solen och månen. Och rent av alla Guds änglar.

De slår bo i mig. Finner ro i mig. Och himlen lägger sitt varma täcke om mig.

I mitt hjärta ska himlen stanna kvar. Jag bygger en hangar för kvarstannande himlar.

För månen och för solen och för alla Guds änglar.

Himlens paradis landsteg just hos oss, i denna stund, här på jorden.

Egen dikt!

Mina änglar

Jag hör änglar som tassar efter. De går i spåren där jag gått. De går bredvid mig och lite före.
De finns intill för att skänka hopp.

Jag är aldrig nånsin ensam. Jag har en ängel vid min hand. Närhelst jag tvekar finns de där.
De finns intill för att ge mig tro.

De lotsar fram mig väldigt varsamt. De visar vägar jag kan gå. De leder mig mot givna mål.
De finns intill för att kärleken är stor.


Egen dikt!

Förförelsens sötma

Som lätta fjärilsvingar snuddar mina ögonfransar vid dina läppar, när du varsamt öppnar mina ögon med en kyss.
Jag lockas av förförelsens sötma och vävs långsamt in i din kropps irrgångar.

Det mest fantastiska kommer till oss och i en evighetssekund förlorar jag min själ till dig.
Stärkt av din hängivenhet, lämnar jag stillheten och ger mig orädd ut på öppet hav.

Egen dikt!

Regnbågen

Ni måste säga till om ni tröttnar på min amatörpoesi. Jag har liksom kommit in i ett kreativt flöde och sprutar ur mig vers efter vers.

Så vi tar en till:

Regnbågen

Jag vill ta ner regnbågen, jag vill ta ner den och låta färgerna flöda över dig.
Jag vill ta ner månen och låta din natt speglas i månskivans glans.

Så vill jag göra, för dig, bara dig.

Om du vill ge mig din dag, en dag fylld av solens sötma och ljusets styrka.
Då vill jag ha den dagen. Så vi kan smälta samman i en oändlig räcka av dagar.

Just så vill jag ha det, med dig, bara med dig.

Egen dikt!

Ett universum

Låt din varma andedräkt utforska mig. Vandra längs mig som på en mjuk skogsstig.

Finn mina dalar och mina vattenhål. Bada i mig och sola dig i glansen av mig.


Låt mina skuggor svalka dig. Låt mina vätskor släcka din törst.

Vila i mig när vandringen blir för tung. Jag bär dig.


Som ett universum finns jag för dig. Ett universum av lust och längtan.

Ett outforskat revir som längtar efter erövring.



Egen dikt!

Erkännes

Fick en fråga i kommentarerna till förra inlägget, om vem som skrivit dikten i inlägget innan. Så nu måste jag erkänna att den skyldige är jag själv. Nu har jag också lagt till det i inlägget.

Jag har alltid älskat poesi och att skriva. Allt från dikter till ironiska texter om dagshändelser.
En del har hamnat i bloggar, men det mesta har nog stoppats undan och glömts bort. Eller hamnat i soptunnan.

I många sammanhang är jag rätt modig, men jag har inte haft mod nog att visa upp mina texter. Men nu har jag tänkt mig att mina dikter ska få se dagens ljus.

Jag har fått så mycket uppmuntran, att jag nu börjar tro på att en och annan kanske uppskattar att läsa mina stapplande poesiförsök.

Stjärnstoft

Sprängfylld av stjärnstoft, krumbuktar sig natthimlen. Vi andas in den frostiga luften och häpnas över kylan som fyller våra bröst.

Den leende månen följer våra steg i dygnets utmarker och lyser upp de spår vi är satta att följa.
Som osaliga andar trotsar vi sömnsjukan och lierar oss med vakenheten.

Vi stoppar stjärnorna i fickan och lägger månen i en korg. Som dyrgripar sparar vi våra nattskärvor.
När nattens grepp hårdnar, balanserar vi på den tunna linjen och faller slutligen in i mildhetens dvala.

När gryningstimmen gror är vi redo att möta dagen. Vi är pånyttfödda kalvar som lockas till stordåd. Vår framtidstro är osviklig och världen gör sig redo.

Egenhändigt skriven dikt!

Självmordsbombare

På den yttersta nådens väg, vill de vandra,

för att närma sig paradisets port.

Med en orubblig beslutsamhet och gränslös ensamhet,

företas den evighetslånga vandringen.

Där i folkmassan briserar elden och marken blir ett sjunkande skepp,

vars besättning offras av en skoningslös längtan.

En längtan efter himmelsk frid och upphöjdhet,

men som aldrig kan nås i denna blodets kamp.

Det är ett blod som lämnar spår och obegränsad plåga,

i detta meningslösa kränkande av mänskligt liv.

Längtan efter dig

En egenhändigt ihopknåpad dikt:

Jag vill fylla mina ögon med dina stjärnor.

Att varje dag låta mina ögon, i stjärnfylld betraktelse,

se din själ omslutas av min.

Jag vill fylla mina läppar med luften du andas.

Låta varje brännande andetag omfamna min kropp,

så min hud blir brännmärkt av dig.

I alla fall

Idag har jag varit med min mamma till Minnesmottagningen. Ni som läst min blogg ett tag, kommer kanske ihåg hur kämpigt det har varit med henne.
Att bli mamma till sin mamma är på alla sätt jobbigare, än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu behöver jag styrka och kraft för att komma upp till ytan igen. Och för att acceptera mitt eget förhållningssätt till hela situationen.

Det här är en dikt av Moder Theresa. Den innehåller en hel del goda råd på vägen:

Människor är ofta oförnuftiga,
ologiska och självcentrerande;
Förlåt dem i alla fall.

Om du är vänlig,
kan människor anklaga dig för att ha dolda, själviska motiv;
Var vänlig i alla fall.

Om du är framgångsrik,
kommer du att vinna några falska vänner och sanna fiender;
Var framgångsrik i alla fall.

Det du ägnar år åt att bygga upp,
kan någon förstöra över en natt;
Bygg upp i alla fall.

Om du finner ro och lycka
kan de bli avundsjuka;
Var lycklig i alla fall.

Det goda du gör idag,
kommer människor ofta
att glömma i morgon;

Gör gott i alla fall.Ge värden det bästa du har
och det kommer aldrig att vara nog;

Ge världen det bästa du har i alla fall.

För du förstår: till syvende och sist
är det mellan dig och Gud;

Det var aldrig mellan dig och dem i alla fall.

Eldklotter

Mitt enda bidrag idag, får bli en kärleksdikt:

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till

Bara när jag älskade med dig.

Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar

- glimtvis kan man följa dess väg

i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös

Men kroppen gick raka vägen till dig.

Natthimlen råmade.

Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Av Tomas Tranströmer

Barnen i Amstetten

Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.
Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och hjälplösa förtvivlan
och sorg.

Och så alla barnen,
alla, alla barnen,
dem skulle jag gråta över allra mest.
Ja, vore jag Gud,
så nog skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag tänkt
att de skulle få det så här.

Av Astrid Lindgren

Inbjudning

Inbjudning

Det intresserar mig inte vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du trängtar efter och om du vågar drömma om att möta
ditt hjärtas längtan.

Det intresserar mig inte hur gammal du är.
Jag vill veta om du vill riskera att se ut som en dåre för kärlekens skull,
för äventyret att leva.

Det intresserar mig inte vilka planeter som står i konjunktion till din måne.
Jag vill veta om du har berört det innersta av din sorg,
om du har blivit öppnad av livets svek eller har blivit förtorkad och sluten
av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta kvar i smärta, min eller din egen,
utan att röra dig för att dölja den, dämpa den eller ta bort den.

Jag vill veta om du kan finna glädje, min eller din egen;
om du kan dansa hängivet och låta extasen fylla dig från tårna utan att säga åt oss att vara försiktiga, vara realistiska eller att tänka på det begränsande att vara människa.

Det intresserar mig inte om din historia är sann.
Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv;
om du kan uthärda anklagelsen att svika och inte svika din egen själ.
Jag vill veta om du kan vara trogen och därigenom pålitlig.

Jag vill veta om du kan se skönheten även om den inte är vacker varje dag,
och om du kan se att din källa är Guds närhet.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt och mitt,
och ändå stå vid sjöns strand och ropa mot silvermånen: ”JA”!

Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlad, trött,
plågad ända in i märgen, och göra vad som behövs för barnen.

Det intresserar mig inte vem du är, hur du hamnade här.
Jag vill veta om du tänker stå mitt i elden tillsammans med mig och inte dra dig undan.

Det intresserar mig inte var eller vad eller tillsammans med vem du har studerat.
Det intresserar mig vad det är som bär dig framåt inom dig
när allt annat sviktar och försvinner.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du
verkligen tycker om ditt eget sällskap under de tomma ögonblicken.

(INBJUDNING, inspirerad av ORIAH DREAMER, en indian äldste, maj 1994)
(från boken ”Själens intelligens” av D. ZOHAR & I. MARSHALL)

Livet är kort

Min pappa var inte ett dugg kyrklig. Inte alls. Han hade gått ur kyrkan, efter sin mors begravning. Prästen som begravde henne var just en sån kyrklig person, som han inte kunde med. En som var fördömande, som spred oro istället för tröst.
Annars var pappa en människa som alltid såg alla som goda. Lite naiv rent av. Men denna präst gav honom avsmak för allt vad kyrkligheten stod för. Med ett undantag.

Pappa var nämligen en stor beundrare av Bo Setterlind. Han hade träffat honom åtskilliga gånger på regementet, där han arbetade. Setterlind kom ofta dit. Han pratade med människor, läste sina dikter och fanns där som ett stöd, om någon hade det svårt.

Pappa sade ofta att han önskade att alla religiösa människor skulle vara som Bo. Då skulle det inte finnas några krig i världen.

När Bo Setterlind gick bort 1991, sörjde han mycket. Året efter gick pappa själv bort i cancer.

Pappas begravning blev naturligtvis en borgerlig ceremoni. Som tema valde jag texter av hans favorit, Bo Setterlind. Sång och musik framfördes av två vänner till mig.
Begravningen var mycket vacker, den berörde gästerna starkt. Pappa själv, skulle ha älskat den.

Livet är så gränslöst kort

Låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid.
Låt oss älska, låt oss sjunga,
inte hålla tand för tunga.

Låt oss skratta, låt oss leka,
låt oss sorgerna beveka.

Låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort.


Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.

Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.


Dikter av Bo Setterlind