Ensamhet i tvåsamhet

I tvåsamhet finns ljuva ord

smaksatta med själens längtan

efter kroppars förening.


I ensamhet i tvåsamhet

finns den bortglömda själens längtan

efter seende ögon och händers närhet.


Egen dikt!

Gropar

Jag ramlar ner i grop efter grop. Trasslar in mig i riviga snår.

Famlar blödande fram och önskar att vägen vore lätt att forcera.

Är som en vingklippt fågel, vars största önskan är att flyga.

Är som en vissnad blomma, vars längtan efter vatten är dess enda hopp om existens.

En eld har falnat och brunnit ut. Lämnat öppna brännsår i själen.

Ärren som svider. Som taggarna i snåren river sönder den hudlösa ytan.

Ytan som krackelerat av den omilda behandlingen.

Själen som flämtar efter luft.

Jag måste andas.

Egen dikt!

Nu strömmar livet

Nu strömmar livet mot mig mjukt

efter vindar som var hårda

Nu väntar gryningsljusets milda sken

att leda mig ur vilsenhet och tvekan

Nyss väckt av nattsvart morgontimma

tar dagens mildhet ömsint grepp

Mot mål som ristats djupt i hjärtat

finns vägar som för mig rätt

Mitt sinnes lust och längtan

är det som färdens riktning styr

Med själen full av sinnlig frid

får hjärtat ömt sin gåva

Egen dikt

Den svåra vägen (till mor)

Så vände sig vinden en stund

och framåt blev bakåt och uppåt blev ner.

Livet rasade samman

och vägen blev oöverstigligt svår.

Men hinder ska rivas och mörkt ska bli ljust.

Sorgen ska skingras och minnen ta plats.

För i hjärtat finns en boning

där såna som du lever kvar.

Egen dikt!

Tack alla underbara vänner för omtanke och fina kommentarer!

Smekt av månens silverstrålar

Jag blev smekt av månens silverstrålar den kvällen.

Omkring mig susade änglarna i en yster dans.

De landsteg i mitt hår. De viskade ljuva ord i mitt öra.

De lät mig rida på silverstrålarna, långt ut i universums utmarker.

Jag blev bländad av den fulländade skönheten.

Omfamnades av den gränslösa kärleken och universums energier sprittade i mig.

Aldrig har månen varit så vacker som just den kvällen.

När änglarna tog mig i besittning och förde mig fram till dig.

Allt det himmelska fanns hos oss, när vi tillsammans mättade våra hungriga själar.

Egen dikt!

Jag vill flyga

Jag vill flyga, med mina egna vingar. Mot himmelska höjder och djupaste dalar.

Med mina egna, stundtals brutna vingar. Låta mig svepas med av en vind.

Uppströms, nedströms. Åt alla håll. Men hela tiden, med mina egna vingar.

Inte styras, inte ledas, utan i allt följa min egen utstakade väg.

Så vill jag. Så ämnar jag.

Egen dikt!

Kom nära

Vill du komma riktigt nära, känna värmen från min kropp?

Livets gåva vill jag ge dig, i en oändlig räcka av himmelska famntag.

Som ett gnistrande stjärnfall strör jag kyssar över dig.

Och belamrar dig med mina varsamma händers upptäcktsfärd.

Jag öppnar mina innersta rum för dig. Och sluter dig tätt, tätt intill mig.

Som svältande barn äter vi varandra, stillar vår plågsamma hunger.

Som två vilsegångna skepp möts vi i samma hamn.

Utanför oss kan stormar blåsa och orkaner svepa förbi.

Vi ligger tryggt för ankar, i en ointaglig symbios av stillhet och harmoni.

Egen dikt!

I mitt hjärta

I mitt hjärta har himlen landat. Där finns en landningsbana för nedfallna himlar.

I sitt sällskap har den solen och månen. Och rent av alla Guds änglar.

De slår bo i mig. Finner ro i mig. Och himlen lägger sitt varma täcke om mig.

I mitt hjärta ska himlen stanna kvar. Jag bygger en hangar för kvarstannande himlar.

För månen och för solen och för alla Guds änglar.

Himlens paradis landsteg just hos oss, i denna stund, här på jorden.

Egen dikt!

Kärleksflums

De dikter som jag envisas med att skriva, innehåller oftast en beskrivning av längtan efter något. De handlar, förstås, ofta om kärlek, men också om längtan efter något annat. Var och en får applicera sin egen längtan på mina ord.
Sockersött flum, kan man sätta som rubrik, på mina dikter. Och det är just det, som jag är som besatt av. Sockersött ängel-guds-kärleksflums!

I drömmen fanns du

Av det obevekliga morgonljuset, kastades jag in i den oväntade vakenheten.

Med nattens himlafärd fortfarande dunkande i pannan.

I drömmen fanns du där, alldeles nära, tätt intill.

Du gav mig redskap för att färdas.

Med opalskimrande vingar tog du mig till solen och månen.

Som gnistrande stjärnor gjorde vi krumsprång i universum.

Inget hinder var för stort, ingen väg var för lång.

I allt jag gjorde fann jag din trygga gestalt. Du lämnade aldrig min sida.

Nu finns du här i hopplöshetens vardag och i stunder av glädjerus.

Som en perfekt passande nyckel i mitt livs nyckelhål.

Egen dikt!

Mina änglar

Jag hör änglar som tassar efter. De går i spåren där jag gått. De går bredvid mig och lite före.
De finns intill för att skänka hopp.

Jag är aldrig nånsin ensam. Jag har en ängel vid min hand. Närhelst jag tvekar finns de där.
De finns intill för att ge mig tro.

De lotsar fram mig väldigt varsamt. De visar vägar jag kan gå. De leder mig mot givna mål.
De finns intill för att kärleken är stor.


Egen dikt!

Förförelsens sötma

Som lätta fjärilsvingar snuddar mina ögonfransar vid dina läppar, när du varsamt öppnar mina ögon med en kyss.
Jag lockas av förförelsens sötma och vävs långsamt in i din kropps irrgångar.

Det mest fantastiska kommer till oss och i en evighetssekund förlorar jag min själ till dig.
Stärkt av din hängivenhet, lämnar jag stillheten och ger mig orädd ut på öppet hav.

Egen dikt!

Regnbågen

Ni måste säga till om ni tröttnar på min amatörpoesi. Jag har liksom kommit in i ett kreativt flöde och sprutar ur mig vers efter vers.

Så vi tar en till:

Regnbågen

Jag vill ta ner regnbågen, jag vill ta ner den och låta färgerna flöda över dig.
Jag vill ta ner månen och låta din natt speglas i månskivans glans.

Så vill jag göra, för dig, bara dig.

Om du vill ge mig din dag, en dag fylld av solens sötma och ljusets styrka.
Då vill jag ha den dagen. Så vi kan smälta samman i en oändlig räcka av dagar.

Just så vill jag ha det, med dig, bara med dig.

Egen dikt!

Ett universum

Låt din varma andedräkt utforska mig. Vandra längs mig som på en mjuk skogsstig.

Finn mina dalar och mina vattenhål. Bada i mig och sola dig i glansen av mig.


Låt mina skuggor svalka dig. Låt mina vätskor släcka din törst.

Vila i mig när vandringen blir för tung. Jag bär dig.


Som ett universum finns jag för dig. Ett universum av lust och längtan.

Ett outforskat revir som längtar efter erövring.



Egen dikt!

Erkännes

Fick en fråga i kommentarerna till förra inlägget, om vem som skrivit dikten i inlägget innan. Så nu måste jag erkänna att den skyldige är jag själv. Nu har jag också lagt till det i inlägget.

Jag har alltid älskat poesi och att skriva. Allt från dikter till ironiska texter om dagshändelser.
En del har hamnat i bloggar, men det mesta har nog stoppats undan och glömts bort. Eller hamnat i soptunnan.

I många sammanhang är jag rätt modig, men jag har inte haft mod nog att visa upp mina texter. Men nu har jag tänkt mig att mina dikter ska få se dagens ljus.

Jag har fått så mycket uppmuntran, att jag nu börjar tro på att en och annan kanske uppskattar att läsa mina stapplande poesiförsök.

Stjärnstoft

Sprängfylld av stjärnstoft, krumbuktar sig natthimlen. Vi andas in den frostiga luften och häpnas över kylan som fyller våra bröst.

Den leende månen följer våra steg i dygnets utmarker och lyser upp de spår vi är satta att följa.
Som osaliga andar trotsar vi sömnsjukan och lierar oss med vakenheten.

Vi stoppar stjärnorna i fickan och lägger månen i en korg. Som dyrgripar sparar vi våra nattskärvor.
När nattens grepp hårdnar, balanserar vi på den tunna linjen och faller slutligen in i mildhetens dvala.

När gryningstimmen gror är vi redo att möta dagen. Vi är pånyttfödda kalvar som lockas till stordåd. Vår framtidstro är osviklig och världen gör sig redo.

Egenhändigt skriven dikt!

Självmordsbombare

På den yttersta nådens väg, vill de vandra,

för att närma sig paradisets port.

Med en orubblig beslutsamhet och gränslös ensamhet,

företas den evighetslånga vandringen.

Där i folkmassan briserar elden och marken blir ett sjunkande skepp,

vars besättning offras av en skoningslös längtan.

En längtan efter himmelsk frid och upphöjdhet,

men som aldrig kan nås i denna blodets kamp.

Det är ett blod som lämnar spår och obegränsad plåga,

i detta meningslösa kränkande av mänskligt liv.

Längtan efter dig

En egenhändigt ihopknåpad dikt:

Jag vill fylla mina ögon med dina stjärnor.

Att varje dag låta mina ögon, i stjärnfylld betraktelse,

se din själ omslutas av min.

Jag vill fylla mina läppar med luften du andas.

Låta varje brännande andetag omfamna min kropp,

så min hud blir brännmärkt av dig.

Tala

Tala
du som ännu har läppar

ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många av oss beväpnar
sig med ord

tala tala
det är vår skyldighet
mot dom som talade
medan dom ännu hade läppar

Helga Henschen

En sorgedikt

Sitter här och känner mig så rastlös. Tankarna snurrar och går allt som oftast till min lilla svärmor på sjukhuset.

Hon fick i unga år en son, som hon tvingades adoptera bort, eftersom hon var ensam och ogift. På den tiden gick det inte för sig att vara ensamstående mor.

Senare träffade hon sin blivande man och de fick tillsammans fyra barn. Naturligtvis var det hon som fick sköta hem och barn i stor utsträckning, det var ju så på den tiden.

I 50-årsåldern drabbades hon av en svår hjärtsjukdom och tvingades genomgå en stor hjärtoperation. Hennes hälsa har vacklat till och från sedan dess.

Inte långt därefter flyttade hon ifrån sin man och de levde sen som särbos. Han missbrukade alkohol och avled av levercancer några år senare.

Idag ska jag åka upp till sjukhuset på eftermiddagen, tillsammans med mina söner. Min man sitter fortfarande fast i Köpenhamn. Förhoppningsvis kommer han hem inatt.

Det finns en väldigt fin dikt om sorg, som jag hittade på nätet för några år sedan. Jag tycker om de flesta av denne poets dikter, men just den här har berört mig mycket.

I alla fall

Idag har jag varit med min mamma till Minnesmottagningen. Ni som läst min blogg ett tag, kommer kanske ihåg hur kämpigt det har varit med henne.
Att bli mamma till sin mamma är på alla sätt jobbigare, än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu behöver jag styrka och kraft för att komma upp till ytan igen. Och för att acceptera mitt eget förhållningssätt till hela situationen.

Det här är en dikt av Moder Theresa. Den innehåller en hel del goda råd på vägen:

Människor är ofta oförnuftiga,
ologiska och självcentrerande;
Förlåt dem i alla fall.

Om du är vänlig,
kan människor anklaga dig för att ha dolda, själviska motiv;
Var vänlig i alla fall.

Om du är framgångsrik,
kommer du att vinna några falska vänner och sanna fiender;
Var framgångsrik i alla fall.

Det du ägnar år åt att bygga upp,
kan någon förstöra över en natt;
Bygg upp i alla fall.

Om du finner ro och lycka
kan de bli avundsjuka;
Var lycklig i alla fall.

Det goda du gör idag,
kommer människor ofta
att glömma i morgon;

Gör gott i alla fall.Ge värden det bästa du har
och det kommer aldrig att vara nog;

Ge världen det bästa du har i alla fall.

För du förstår: till syvende och sist
är det mellan dig och Gud;

Det var aldrig mellan dig och dem i alla fall.