Historien om måsen Måses

Jag tror inte att jag har berättat historien om måsen Måses för er.
Ni vet ju att jag är en sann djurvän, inte minst när det gäller djur i nöd, då blöder mitt hjärta.
Jag går ofta ner till hamnen. Inte för att spana på sjömän, utan för att det där finns mängder med fåglar.

En gång fanns där den lilla måsen Måses. Han var så ynkligt liten och hade förmodligen fallit ut från ett bo på taket. Jag väntade både länge och väl på ett undanskymt ställe, på att mamma och pappa mås skulle komma och hjälpa den lille kraken, men ingen mås visade något intresse för den.

Så vad gör då denna sanna djurvän? Naturligtvis tog jag med mig måsungen hem.
Vi bodde på landet då, och hade en hundgård, som befolkades av två hundar och en kanin. Dessa tre levde i harmoni och hade mycket hyss för sig.
Måses flyttade också in i hundgården och de andra tre mottog den nya flockmedlemmen utan några problem.

Hur man utfodrar en måsunge, hade jag ingen aning om, men antog att fisk kunde vara en lämplig föda. Alltså inhandlades strömming i parti och minut. För nåt glupskare än den lilla måsen, hade jag aldrig sett.
När man kom hem möttes man inte bara av viftande hundsvansar, utan även en skrikande mås, sällade sig till välkomstkommittén.

Så småningom försökte jag lära Måses att flyga. Det var inte lätt. Länge var han nog övertygad om att han var en hund. Eller en kanin.
Men en dag ramlade till slut poletten ner och Måses tog sina första staplande vingslag.
En dag förstod jag att Måses till slut fattat vad det innebar att vara fågel, för han var plötsligt försvunnen.

Många gånger stod jag och spanade mot skyn, i förhoppning om att den förlorade sonen, åtminstone skulle komma och hälsa på sin bonusmamma, men jag såg aldrig röken av honom mer.
Och det var väl som det skulle, förhoppningsvis hittade han till sjön, som inte var så långt borta och skaffade sig en ny familj där.

Numer är hemmet en husdjursfri zon. Det har femtio procent av hushållet bestämt. Själv tycker jag att det är mycket sorgligt att inte få ha djur omkring mig. Men det är som det är och valet är egentligen mitt, man eller djur? Det är inget lätt val och helst vill jag ju ha båda.
Men jag kanske får nöja mig med änderna i hamnen!