Jag tror inte att jag har berättat historien om måsen Måses för er.
Ni vet ju att jag är en sann djurvän, inte minst när det gäller djur i nöd, då blöder mitt hjärta.
Jag går ofta ner till hamnen. Inte för att spana på sjömän, utan för att det där finns mängder med fåglar.
En gång fanns där den lilla måsen Måses. Han var så ynkligt liten och hade förmodligen fallit ut från ett bo på taket. Jag väntade både länge och väl på ett undanskymt ställe, på att mamma och pappa mås skulle komma och hjälpa den lille kraken, men ingen mås visade något intresse för den.
Så vad gör då denna sanna djurvän? Naturligtvis tog jag med mig måsungen hem.
Vi bodde på landet då, och hade en hundgård, som befolkades av två hundar och en kanin. Dessa tre levde i harmoni och hade mycket hyss för sig.
Måses flyttade också in i hundgården och de andra tre mottog den nya flockmedlemmen utan några problem.
Hur man utfodrar en måsunge, hade jag ingen aning om, men antog att fisk kunde vara en lämplig föda. Alltså inhandlades strömming i parti och minut. För nåt glupskare än den lilla måsen, hade jag aldrig sett.
När man kom hem möttes man inte bara av viftande hundsvansar, utan även en skrikande mås, sällade sig till välkomstkommittén.
Så småningom försökte jag lära Måses att flyga. Det var inte lätt. Länge var han nog övertygad om att han var en hund. Eller en kanin.
Men en dag ramlade till slut poletten ner och Måses tog sina första staplande vingslag.
En dag förstod jag att Måses till slut fattat vad det innebar att vara fågel, för han var plötsligt försvunnen.
Många gånger stod jag och spanade mot skyn, i förhoppning om att den förlorade sonen, åtminstone skulle komma och hälsa på sin bonusmamma, men jag såg aldrig röken av honom mer.
Och det var väl som det skulle, förhoppningsvis hittade han till sjön, som inte var så långt borta och skaffade sig en ny familj där.
Numer är hemmet en husdjursfri zon. Det har femtio procent av hushållet bestämt. Själv tycker jag att det är mycket sorgligt att inte få ha djur omkring mig. Men det är som det är och valet är egentligen mitt, man eller djur? Det är inget lätt val och helst vill jag ju ha båda.
Men jag kanske får nöja mig med änderna i hamnen!
13 kommentarer:
När jag var liten skaffade vi katt. Min mamma var lagom road och sa till min pappa "Antingen flyttar jag eller katten!" Katten stannar svarade min pappa och det gjorde min mamma också.
Tror du verkligen att din man hade packat sina saker om du skaffat en hund? För om det hade varit min man som tänkt så, så hade jag funderat över kärleken.
Men det vet du bäst och du har gjort ditt val. Eller har du bara accepterat...
För övrigt visar din historia verkligen vilken innerlig djurvän du är!
En sån fin liten historia! Hur gjorde du för att demonstrera flygning för Måses? En liten beskrivning tack!
Åh, vilken fin historia!! Samtidigt ser jag det som väldigt, väldigt sorgligt att du måste välja mellan man och djur. För det låter som om din djurlängtan(spec efter en hund) ligger djupt hos dig.
Är din andra hälft allergisk? Det är, för mig, enda alternativet till att säga nej.
Znogge, jag vet.
Osloskånskan, ja man fick ju lov att visa förstås =) o sen kasta fågeln försiktigt i luften då och då.
Pia, nej.
Man bruka prata om att ungarna lämnar boet. Här skedde det bokstavligen. Det brukar minsann inte vara lätt att föda upp fågelungar, så det gjorde du bra.
Jag har fått göra en del kupper genom åren då jag velat få en ny fyrbent familjemedlem, men det är helt klart mycket bättre om man tar beslutet tillsammans. Funkar inte motionsfaktorn?
Hej Imse. Men så gullig historia du berättade om Måses. Snäll är du mot djuren. oj då så du har fått välja hhaha ja jag skulle direkt valt 2 katter utan snack hahha.
Jag har ju valt djuren framför ett förhållande...
För mig har det varit ett lätt val. Kan väl bero på att intresset från det motsatta könet inte har funnits :-)! Vem sjutton vill "ha" en lagom tjock dam, visserligen helt klart i sina bästa år, men med tjugotvå djur som flaxar, kurrar, skäller sig genom livet...
Vilken härlig berättelse.
*love*
Det var en underbar historia. Tur du gav den rätt mat. Har sett frågor där de ger kattmat, som äts med god aptit. Men ack så farligt.
Men han kunde väl kommit tillbaka och se efter hur du har det, tycker man *L*.
Jag har en talgoxe som kommer sent på eftermiddagen och vi brukar prata lite, ja jag pratar, den lyssnar. Kanske.
Tack för du sa till om den fina berättelsen.
Tack för din kommentar. De är bättre än originalet, jag lovar.
För övrigt: Du ger dig inte. Det är bra. På´n igen. :)
Kram
Söt och gullig berättelse.
Kram
Vilken vacker saga du delade med dig av, jag blir riktigt rörd över lilla Måses. Vilken tur att det finns människor med ditt hjärta.
Idag har jag en utmaning till dig i min blogg. Jag är inte så mycket för sånt men den här tycker jag var lite rolig, kanske även du hänger på.
Kram Maggan Livsglimtar
ja, vi får väl hoppas att han fick en familj och levde länge
Det värmer alltid i hjärtat med en fin djurberättelse. Min djurälskande mamma brukar mata kråkorna. Hon går ut en viss tid varje dag med lite gamla brödbitar till dem. De sitter troget på ladugårdstaket och väntar på att hon ska komma. Går hon av någon anledning ut tidigare än vanligt ropar hon och då kommer dom.
Skicka en kommentar