Nurse Imse

När vi tittade på "Nurse Jackie" igår, så undrade min man om det är så det går till på jobbet.
"Ja", svarade jag, utan att närmare gå in på några detaljer. Att jag inte hånglar med läkare i förrådet eller stoppar i mig droger, tog han nog för självklart.

Men däremot finns det någon slags bitter humor i mitt jobb. Vi skrattar mycket. Främst åt våra egna knasiga misstag. Till exempel att åka iväg till en patient utan att ta med sig nyckeln eller portkoden. Jag blir vansinnig på mig själv i såna lägen. Men då gäller det att kunna ta det med en klackspark och skratta åt sin egen klumpighet.

Eller som den gången då jag åkte vilse långt ut på landet. Jag hade fått en lapp och en vägbeskrivning. Skulle åka till en helt okänd patient och ge en spruta.
Tyvärr stämde inte vägbeskrivningen, det stod att jag i en liten by skulle följa grusvägen. Det fanns många vägar från byn, men inte en enda grusväg.

Jag ringde till patienten, men fick inget svar. I såna lägen, när en patient inte svarar, tror jag att vi alla som jobbar såhär, föreställer oss det värsta scenariot. Att patienten fallit ihop i en stroke eller ramlat och slagit huvudet i.
Väldigt sällan är det något sånt som har inträffat, oftast har de bara varit på toaletten. Men man är i alla fall förberedd på att möta en obehaglig syn.

Nåväl, jag fick ringa till min man, som fick gå in på internet och läsa upp en vägbeskrivning för mig. Då var det inga problem att hitta. Och patienten hade för övrigt varit ute i trädgården, när jag ringde.
Grusvägen var den lilla vägsnutt, som man skulle följa efter att ha svängt av en lite större väg.

När jag kom tillbaka till jobbet på sköterskejouren där jag jobbar mina helger, mailade jag till chefen och föreslog att bilarna borde utrustas med GPS. Fick sen svar att det inte var aktuellt i nuläget.
Då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag påpekade både ekonomiska och miljömässiga skäl, samt tidsåtgången och att andra patienter får vänta i ett sånt här läge. Inget av mina argument köptes.
Jag har tagit upp frågan igen, men fortfarande mötts av samma svar.

Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv, när jag tänker på hur jag snurrade omkring där ute på landsbygden. Fin natur och både kossor och hästar att titta på.