Nurse Imse

När vi tittade på "Nurse Jackie" igår, så undrade min man om det är så det går till på jobbet.
"Ja", svarade jag, utan att närmare gå in på några detaljer. Att jag inte hånglar med läkare i förrådet eller stoppar i mig droger, tog han nog för självklart.

Men däremot finns det någon slags bitter humor i mitt jobb. Vi skrattar mycket. Främst åt våra egna knasiga misstag. Till exempel att åka iväg till en patient utan att ta med sig nyckeln eller portkoden. Jag blir vansinnig på mig själv i såna lägen. Men då gäller det att kunna ta det med en klackspark och skratta åt sin egen klumpighet.

Eller som den gången då jag åkte vilse långt ut på landet. Jag hade fått en lapp och en vägbeskrivning. Skulle åka till en helt okänd patient och ge en spruta.
Tyvärr stämde inte vägbeskrivningen, det stod att jag i en liten by skulle följa grusvägen. Det fanns många vägar från byn, men inte en enda grusväg.

Jag ringde till patienten, men fick inget svar. I såna lägen, när en patient inte svarar, tror jag att vi alla som jobbar såhär, föreställer oss det värsta scenariot. Att patienten fallit ihop i en stroke eller ramlat och slagit huvudet i.
Väldigt sällan är det något sånt som har inträffat, oftast har de bara varit på toaletten. Men man är i alla fall förberedd på att möta en obehaglig syn.

Nåväl, jag fick ringa till min man, som fick gå in på internet och läsa upp en vägbeskrivning för mig. Då var det inga problem att hitta. Och patienten hade för övrigt varit ute i trädgården, när jag ringde.
Grusvägen var den lilla vägsnutt, som man skulle följa efter att ha svängt av en lite större väg.

När jag kom tillbaka till jobbet på sköterskejouren där jag jobbar mina helger, mailade jag till chefen och föreslog att bilarna borde utrustas med GPS. Fick sen svar att det inte var aktuellt i nuläget.
Då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag påpekade både ekonomiska och miljömässiga skäl, samt tidsåtgången och att andra patienter får vänta i ett sånt här läge. Inget av mina argument köptes.
Jag har tagit upp frågan igen, men fortfarande mötts av samma svar.

Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv, när jag tänker på hur jag snurrade omkring där ute på landsbygden. Fin natur och både kossor och hästar att titta på.

Menyn klar

Jag visste väl att jag skulle få ihop en midsommarmeny, om jag bara koncentrerade mig.
Här är resultatet:
Vi startar med Jordgubbsbellini, som är en drink med bl.a. mousserande smultronvin.
Som förrätt blir det Gubbröra.
Till huvudrätt serverar vi hel grillad kyckling med rödbetstzatziki och varm potatissallad med parmesanost.
Och till efterrätt hemmagjord jordgubbsglass.

Alla recepten hittade jag på recept.nu

Inköpslistan är klar, så nu väntar bara det tråkiga. Att åka till affären. Men det är lika bra att handla så mycket som möjligt idag, senare i veckan blir det bara kaos i affärerna.

Och jag kan meddela att alldeles nyss höll jag på att få en hjärtinfarkt! En GPS, som ligger i en kartong, började nämligen prata. Helt av sig själv. "Sväng till höger", sa den.
Jag visste inte ens att den låg i kartongen, för äldste sonen lånade den häromdagen.
Den här manicken har gjort så här en gång tidigare. Jag blev lika rädd då.

Och inte lydde jag uppmaningen heller, för då skulle jag gått rakt in i väggen. Och det vill jag sannerligen inte göra igen!

Trosa

Igår bestämde vi oss för att göra en utflykt. Så vi tog bilen och åkte till Trosa.
Som vanligt guidade oss GPS:en, vi kom fram smidigt och enkelt. Dock var vi lite fundersamma, då vi fick ta väldigt snirkliga vägar genom Stockholm.

På hemvägen tog vi en annan väg och blev ytterligare fundersamma. Vi blev nämligen lotsade in på riktiga småvägar. Och då menar jag små vägar, med grusbeläggning och i vissa fall knappast inte ens det.
Vi började undra om GPS:en var på skojhumör, men så upptäckte vi att den var inställd på "kortast möjliga väg", istället för "snabbast möjliga väg". Då förstod vi varför den visat oss in på dessa vägar, istället för motorvägen.
Men det blev i alla fall en vacker biltur genom de Sörmländska skogarna!

Trosa visade sig vara en mycket pittoresk stad. Med fina gamla trähus och nybyggda hus i samma stil som de gamla.
Vi fikade på "Tre små rum", ett vackert café, med underbart hembakat bröd.
I hamnen guppade åtskilliga miljoner. Den ena båten större och lyxigare, än den andra.

Sen tog vi en avstickare till Järna och gick in på Robyggebutiken, i närheten av Vidarkliniken.

För att sen som sagt bege oss in i de djupa skogarna.

Om jag shoppade någonting?
Nja, jag är en urusel shoppare. Det enda jag kom hem med var ett skohorn av björk, från Robygge.

GPS= ganska pantad sångare= världsartist

I den här artikeln i DN, kan man läsa att genomsnittssvensken spenderar 5500 kr i julhandeln och att GPS blir årets julklapp. Är det verkligen så?
Då är jag ingen genomsnittssvensk och knappast någon annan jag känner heller.
Handlar folk på kredit eller har man verkligen så mycket pengar att julhandla för?

Och vem behöver egentligen en GPS? Jag kan förstå om yrkeschaufförer uppskattar detta hjälpmedel, men vi vanliga bilförare, behöver vi en sådan tingest? Är det inte bara ytterligare en leksak för vuxna?

Något som jag också förvånas över, är varför den våldtäktsmisstänkte artisten kallas för världsartisten i pressen?
Jag menar, en världsartist borde ju vara någon som är känd i hela världen. Är den här mannen verkligen det? Jag tvivlar.
Möjligen att han blir det, om han hamnar bakom lås och bom efter rättegången.