Det extrema

Något av det mest skrämmande som finns, åtminstone enligt min åsikt, är extremism. I alla dess former. Religiös, politisk, våldsam, rasistisk osv, spelar ingen roll. Bara detta att man tror på något så till den milda grad, att även andra människor och till och med samhällen, ska pådyvlas ens värderingar är för mig hotfullt och skrämmande.

Ens tro och och ens gudar finns inom en. Och ska så förbli. Ingen ska tvingas att tro på mina gudar eller ideal. Vare sig det är Gud, Buddha, Pippi Långstrump eller Mumintrollen, som jag tror på.

En trosgren som skrämmer mig, en bland många vill jag påpeka, är islamismen. Inte islam och muslimer i allmänhet, utan den extrema sidan. Den sidan som vill omforma länder och samhällen, till platser där den extrema läran måste följas av alla dess innevånare.

Jag är övertygad om att de flesta muslimer som lever i Sverige är vanliga hyggliga människor, som vem som helst av oss. Det är inte dessa människor jag vill åt. Inte på något sätt. Det vill jag med bestämdhet poängtera.

Jag tror också att det finns starka krafter som vill få oss att tro att alla människor med muslimsk bakgrund är en säkerhetsrisk. Dessa krafter banar väg för till exempel invandrarfientliga partier. Vilket naturligtvis är ytterst skrämmande.

Länder och samhällen ska vara sekulärt styrda. Det är min fasta övertygelse. Religion ska tillhöra den privata sfären och ge människor styrka och hopp. Inte lidande, förnedring och död.