Min Gud

Jag tänker på Guden som finns inom mig. Den Guden vill inte att jag dödar, utan istället att jag blir så bra som just jag kan bli. Den Guden vill att jag ska förtjäna ett gott liv här på jorden. Här och nu.

Genom mina handlingar och att vara så bra som jag kan vara, ger jag den Guden möjlighet att sprida sin lärdom, som ringar på vattnet.
Den Guden finns i luften vi andas, i marken vi går på och i vattnet som fyller oss. Det är bara att ta emot och sprida vidare.

Nu låter vi annan typ av religionsutövare få fäste i vårt land. Religionsutövare som ser våld som en nödvändighet för att förankra sin tro hos fler och fler människor. Det är en trosinriktning som härbärgerar att stort hat till oliktänkande. De oliktänkande har inget existensberättigande enligt dessa människors läror.

Vi måste också beakta att dessa utövare tillhör en extrem, politisk fraktion av det muslimska samhället.
Vår muslimske granne i dörren bredvid, tar förmodligen också avstånd från dessa avskyvärda handlingar.

Däremot måste vi inse att denna farliga gren av islam, växer sig allt starkare i vårt västerländska, sekulära samhälle.
Att den kan attrahera unga invandrarkillar i de segregerade gettona, som vi har skapat här i landet.

Och att detta är något som det ofta talas tyst om i massmedia och bland politikerna. Denna återhållsamhet i rapporteringen, skapar naturligtvis en grogrund för främlingsfientliga krafter. Det är en enkel ekvation.

Muslimska sedvänjor och bruk ges, kanske på grund av någon slags rädsla att bli kallad rasist, en allt större plats i vårt samhälle.

Jag säger ingalunda att min gudstro är bättre än någon annans, utan det är när tro övergår till ett användande av våld, som jag känner sådan avsky.
Att man legitimerar användandet av våld, genom att hänvisa till Gud.

Jag tror inte att den guden finns, som förespråkar våld. Jag tror inte heller att det finns någon gud som vill att kvinnor ska stenas till döds. Eller vill att kvinnors ansikten och kroppar ska skylas av heltäckande tyg.
Inte heller vill guden att små flickor ska skäras i underlivet.

Någon sådan Gud finns inte, det är min fulla och fasta övertygelse.

Det extrema

Något av det mest skrämmande som finns, åtminstone enligt min åsikt, är extremism. I alla dess former. Religiös, politisk, våldsam, rasistisk osv, spelar ingen roll. Bara detta att man tror på något så till den milda grad, att även andra människor och till och med samhällen, ska pådyvlas ens värderingar är för mig hotfullt och skrämmande.

Ens tro och och ens gudar finns inom en. Och ska så förbli. Ingen ska tvingas att tro på mina gudar eller ideal. Vare sig det är Gud, Buddha, Pippi Långstrump eller Mumintrollen, som jag tror på.

En trosgren som skrämmer mig, en bland många vill jag påpeka, är islamismen. Inte islam och muslimer i allmänhet, utan den extrema sidan. Den sidan som vill omforma länder och samhällen, till platser där den extrema läran måste följas av alla dess innevånare.

Jag är övertygad om att de flesta muslimer som lever i Sverige är vanliga hyggliga människor, som vem som helst av oss. Det är inte dessa människor jag vill åt. Inte på något sätt. Det vill jag med bestämdhet poängtera.

Jag tror också att det finns starka krafter som vill få oss att tro att alla människor med muslimsk bakgrund är en säkerhetsrisk. Dessa krafter banar väg för till exempel invandrarfientliga partier. Vilket naturligtvis är ytterst skrämmande.

Länder och samhällen ska vara sekulärt styrda. Det är min fasta övertygelse. Religion ska tillhöra den privata sfären och ge människor styrka och hopp. Inte lidande, förnedring och död.