Tycka om mig

Igår kväll var jag på en mycket inspirerande föreläsning. Det var rallydamen Tina Thörner som höll hov. Och hon kan prata. Så man lyssnar.
Om självkänsla. Om att satsa på sig själv. Om att följa sitt hjärta. Att våga. Att utmana. Att gå sin egen väg.

Och precis där är jag. Mitt i allt det där. Och det går bra. I alla fall för det mesta. Lite svackor blir det ibland, men då peppas jag upp till normalläge igen av vänner.

Och jag ska försöka följa Tinas råd. Till exempel att tycka om mig själv. Tycka att jag är bra och duger. Titta mig i spegeln på morgonen och säga "jävlar vad jag är snygg"!.
Jag gjorde faktiskt det i morse!

Konsertdags

Det är snart dags för konserten med "Kör för alla", Caroline af Ugglas och Martin Stenmarck, på Cirkus i STHLM 14/5, 13.30. Maila mig om du vill ha biljetter. Kostar 130 kr. Intäkterna går till Stadsmissionens barn- och ungdomsarbete. Biljetter går inte att köpa på plats.

Visst vill du komma?

Tar ingen pajkastning

Den tänker jag inte gå på med dig, säger mitt blivande X. Konserten på fredag. Som jag köpte biljetter till för jättelängesedan. Och som jag sett fram emot så mycket.

Då kände jag att det här är inte så civiliserat. Igår kväll var han ute och roade sig med sin bror. Han har väldigt bråttom, tycker jag. Att leva ungkarlsliv.

Men jag bestämde idag, när jag låg ute i solen, att jag inte ska tillåta att jag trycks ner. Jag ska inte hemfalla åt bitterhet.
Jag ska sköta det här snyggt. Inte låta mig provoceras. Inte ledas in i pajkastning.

Jag frågade några vänner om jag kunde få gå med dem på konserten och det var självklart okey. Så konserten ska jag gå på.

Sen måste allt få ha sin tid. Ta tid. Ett självförtroende ska byggas upp. Det görs inte på en kaffekvart.
Och det svåraste av allt, att lära sig att tycka om sig själv, det tar en hel livstid.

Vänder blad

Jag är ju inte särskilt aktiv i bloggosfären just nu. Det har sina förklaringar. Som att det är mycket nu. Väldigt mycket till och med.

En flyttning står för dörren. En hund väntar på att köpas. En katt undrar vad som ska hända. Själv undrar jag vad som ska hända med mina luftrör. De piper nåt alldeles förskräckligt. Och halsen känns som om den vore invaderad av brännässlor.

Min febriga kropp har jagat upp mig i denna tidiga timme. Kl. 04.15, för att vara exakt. Då kändes det som om det fanns ett akut behov av luft och upprätt läge.

För att återgå till katten, så har något magiskt inträffat. Han är så snäll och go! Igår fick jag ett mail från en person som ansåg sig kunna ge honom ett gott hem, men nu är jag tveksam faktiskt. Fortsätter han att vara så här snäll, får han ett riktigt gott hem hos mig. I världens finaste lägenhet. Tillsammans med en liten Sheltie kanske.

Djur är nog väldigt lyhörda för vad som händer och sker. Han kanske förstår att det är han och jag snart. Att den där läskiga djurhataren snart är ett passerat kapitel. Vad vet jag?

I alla fall så sitter jag här, klockan är snart 05. Jag är ledig och har feber och pip i rören. Snart ska jag vända blad i mitt liv. Många blad blir det. Och nya, oskrivna står för dörren.

Kanske en sån här?

Visst skulle en sån här bedårande Sheltie passa mig bra? Lägger pannan i djupa veck och funderar.

Här ska jag bo!

Det här är som ni nog förstår, bilder på lägenheten som jag ska flytta in i om några veckor. Jag älskar den redan. Eller egentligen gjorde jag det från första stund. För det blev kärlek vid första ögonkastet!

Fyra rum och kök, på nedre botten. Där ska jag bo i evighet!
Och köksbordet och stolarna ingår!

Tack alla för tumhållning och peppning! Ni är underbara!

Ensamhet i tvåsamhet

I tvåsamhet finns ljuva ord

smaksatta med själens längtan

efter kroppars förening.


I ensamhet i tvåsamhet

finns den bortglömda själens längtan

efter seende ögon och händers närhet.


Egen dikt!

Ensam i en tvåsamhet

Jag känner mig som en 18-åring som snart ska flytta hemifrån. Inte som den mogna kvinna som jag egentligen är.
Det är en oro blandad med förväntan. En oro för att det blir mycket ensamhet. Och mycket saknad av kroppskontakt, kärlek och värme.

Men ensamhet i en tvåsamhet är så mycket värre. Det är jag rätt övertygad om. När man är två i ett förhållande och ingen längre ser vad den andre gör. Ingen lyssnar på vad den andre säger. Ingen bryr sig om den andres önskningar. Man bara finns där. Som skuggfigurer. Oändligt ensamma.

I det läget kan man foga sig och stanna kvar. Eller välja att ställa krav, fast man vet att konsekvenserna kommer som ett brev på posten. Eller också är det just därför man ställer krav. För det är en utväg. En väg som ibland känns helt nödvändig att gå.

Nu är jag där. Jag ska gå min egen väg. Om min framtid vet jag absolut ingenting. Bara att den inte blir som dåtiden. Den tiden är över. Och jag får ta det som kommer med. Det som följer med mitt val. Ensamma kvällar, ensamma helger. Längtan efter beröring.

Men det ska komma något gott ur det här. Det måste det.

Min min min!

Ni gjorde det! Tumhållningen fixade lägenheten. Den är faktiskt min nu. För stor. För dyr. Men min!

En supersuperfin lägenhet. Nyrenoverad. I toppskick. Den är som en dröm.

Där ska jag bo med en hund. Börja ett helt nytt liv. På mina egna villkor.

Två minuters promenad från jobbet.

Jag kan inte ha det bättre!

Hålla tummen

Jag vet. Jag är ohyggligt blogglat just nu. Strösslar inte med energin på bloggen precis.
Helgen som var gick mest åt till att tycka synd om mig själv. Det kom en livskrisreaktion på lördagen, dagen efter begravningen. Men goda vänners peppande fick mig på fötter igen.

Igår tittade jag på en lägenhet. Där tänker jag mig att jag kan bo med min kommande hund. Lägenheten var en dröm! Det var kärlek vid första ögonkastet.
Naturligtvis var den både för stor och för dyr.

Men, där ska jag bo. Så nu är budgivningen igång. Just nu ligger jag högst. Och ska så förbli!
Jag är beredd att leva på blodpudding och havregrynsgröt resten av livet. Bara jag får leva just där.
Så ni kan väl hålla en liten tumme för mig. Snälla!

Miraklet

Igår begravdes så min mamma. Det var en enkel och ljus ceremoni. Som hon nog skulle ha tyckt om själv. Hon tyckte inte om ståhej och uppståndelse. Var ingenting för krafs och krusiduller. Enkelt och jordnära var mer hennes stil.

Jag hade valt ut tre vackra psalmer. Glädjande nog spelades de i en tonart som gjorde att jag kunde sjunga för full hals. Jag älskar att sjunga i kyrkan, men tyvärr brukar musiken alltid spelas i för hög tonart.
Jag blev tvungen att tacka kantorn efteråt för det, men han såg i det närmaste besvärad ut. Han kunde ju förstås inte veta hur mycket musik betyder för mig och hur viktigt det kändes att få förmedla mina känslor just genom dessa psalmer.

Som avslutning spelade han "Våren" av Grieg och det var då miraklet inträffade. Som alla pratade om efteråt. Även prästen var tagen av det.

Det lilla kapellet, som vi var i, är ganska mörkt. Enda ljusinsläppet är ett par takfönster. Det gråa och regniga vädret, gjorde också att det var rätt skumt i lokalen.

Plötsligt när vi lyssnade till den underbara musiken, så lystes rummet upp av ett enormt sken från takfönstren. Allas blickar vändes dit. Det var som om en strålkastare riktades mot fönstren utifrån. Det varade under hela musikstycket, sen återgick ljuset till att bli grått och disigt igen.
Jag vet inte vad som hände och vi var alla lika häpna.

Att begrava sin mamma är tungt. Obegripligt tungt. Men det här ljusskenet kändes ändå, mitt i sorgen och bedrövelsen, som något tryggt och trösterikt.

Hjälp mig välja!

Jag ska byta mitt efternamn, har jag tänkt. Och nu är den stora frågan vad jag ska heta. Mitt flicknamn tänker jag inte ta tillbaka.
Däremot har jag alltid tyckt att det är så fint när man har ordet "dotter", i efternamnet.

Så därför vill jag ha ett råd från er.

Ska jag heta Ingasdotter?

Eller

Ska jag heta Bertilsdotter?

Gropar

Jag ramlar ner i grop efter grop. Trasslar in mig i riviga snår.

Famlar blödande fram och önskar att vägen vore lätt att forcera.

Är som en vingklippt fågel, vars största önskan är att flyga.

Är som en vissnad blomma, vars längtan efter vatten är dess enda hopp om existens.

En eld har falnat och brunnit ut. Lämnat öppna brännsår i själen.

Ärren som svider. Som taggarna i snåren river sönder den hudlösa ytan.

Ytan som krackelerat av den omilda behandlingen.

Själen som flämtar efter luft.

Jag måste andas.

Egen dikt!

Nu måste jag berätta

Nån kanske undrar. Vad som har hänt den här bloggdamen egentligen. Varför hon inte bloggar och kommenterar längre.
Smyger runt och läser hos er, gör hon i alla fall. I den mån hon orkar.

Mycket har hänt under den senaste tiden. Inte bara det att en viss katt ägnar sig åt mattetuggning och för det ligger ute på vissa annonssidor, utan annat också. Betydligt allvarligare grejer.

Mor dog helt plötsligt och oväntat och det innebar inte bara en chock, utan en hel massa tänkande på praktiska saker också.

Det startade också en process i mig. Ett tänk om hur snabbt allt kan ändras och att det gäller att ta vara på tiden. Och att det är viktigt att följa sitt hjärta. Innan det är för sent.

Ni som följt mig vet att jag är en hundmänniska. Katten var bara en kompromiss. Villkoret för att en katt skulle få flytta in här, var att den i stort sett skulle vara hårfri och i övrigt inte synas och märkas särskilt mycket. Det var min make som angav de villkoren.

Katten kom och nästan hårfri är han. Men. Nog märks han. Och det han gör märks tydligt. På tapeterna. Och på mig. Och på sinnesstämningen i huset.
Jag tog katten till veterinären. Inget fysiskt fel fanns. Utan fick pröva lite olika strategier för att komma tillrätta med hans humör.
Inget har hjälpt. Så därför. Någon behöver ta sig an honom som kan det här med katter och kanske till och med har en kattkompis som han kan få leva med.

När jag så tog det beslutet, så tog jag också ett annat. Det skulle bli en hund igen. Jag ääälskar hundar. Inte tu tal om den saken. Och att leva resten av mitt liv utan ett husdjur, skulle göra mig fruktansvärt olycklig.

Vad gör man? Jo, framför detta till maken, som raskt bestämmer att då är det ajöss och goodbye. Vill du bo kvar i huset eller flyttar du till lägenhet, var hans fråga.
Att han skulle fortsätta att leva med en hund i huset, fanns inte på hans världskarta.

Så. Där står jag nu. Att skaffa nytt boende och ett nytt liv, gör man ju inte på en kaffekvart precis.
Jag ämnar skaffa en liten hund. En sån liten hund kan jag med säkerhet ha med på kontoret på jobbet. Där finns redan en hund som huserar i ett annat kontor. Och att själv städa mitt kontor efter smutsiga tassar, är inget problem.

Men boendet. Lägenhet är lockande. Huset vi bor i, känns alldeles för stort för en ensam kvinna. Sen finns ju sommarstugan. Två mil utanför stan. Som är mitt paradis. I alla fall på sommaren. Kan bli så att jag helt enkelt flyttar dit. Och tar beslut om lägenhet lite senare.
Det blir ju väääldigt mörkt där på hösten och vintern. Och ensamt.
Men det känns inte som om jag orkar med att skiljas från paradiset. Också.

Så nu vet ni hur landet ligger. Och att jag börjar blogga igen så fort jag får ork. Eller som nu. När jag bara måste berätta något.