Miraklet

Igår begravdes så min mamma. Det var en enkel och ljus ceremoni. Som hon nog skulle ha tyckt om själv. Hon tyckte inte om ståhej och uppståndelse. Var ingenting för krafs och krusiduller. Enkelt och jordnära var mer hennes stil.

Jag hade valt ut tre vackra psalmer. Glädjande nog spelades de i en tonart som gjorde att jag kunde sjunga för full hals. Jag älskar att sjunga i kyrkan, men tyvärr brukar musiken alltid spelas i för hög tonart.
Jag blev tvungen att tacka kantorn efteråt för det, men han såg i det närmaste besvärad ut. Han kunde ju förstås inte veta hur mycket musik betyder för mig och hur viktigt det kändes att få förmedla mina känslor just genom dessa psalmer.

Som avslutning spelade han "Våren" av Grieg och det var då miraklet inträffade. Som alla pratade om efteråt. Även prästen var tagen av det.

Det lilla kapellet, som vi var i, är ganska mörkt. Enda ljusinsläppet är ett par takfönster. Det gråa och regniga vädret, gjorde också att det var rätt skumt i lokalen.

Plötsligt när vi lyssnade till den underbara musiken, så lystes rummet upp av ett enormt sken från takfönstren. Allas blickar vändes dit. Det var som om en strålkastare riktades mot fönstren utifrån. Det varade under hela musikstycket, sen återgick ljuset till att bli grått och disigt igen.
Jag vet inte vad som hände och vi var alla lika häpna.

Att begrava sin mamma är tungt. Obegripligt tungt. Men det här ljusskenet kändes ändå, mitt i sorgen och bedrövelsen, som något tryggt och trösterikt.

Nu måste jag berätta

Nån kanske undrar. Vad som har hänt den här bloggdamen egentligen. Varför hon inte bloggar och kommenterar längre.
Smyger runt och läser hos er, gör hon i alla fall. I den mån hon orkar.

Mycket har hänt under den senaste tiden. Inte bara det att en viss katt ägnar sig åt mattetuggning och för det ligger ute på vissa annonssidor, utan annat också. Betydligt allvarligare grejer.

Mor dog helt plötsligt och oväntat och det innebar inte bara en chock, utan en hel massa tänkande på praktiska saker också.

Det startade också en process i mig. Ett tänk om hur snabbt allt kan ändras och att det gäller att ta vara på tiden. Och att det är viktigt att följa sitt hjärta. Innan det är för sent.

Ni som följt mig vet att jag är en hundmänniska. Katten var bara en kompromiss. Villkoret för att en katt skulle få flytta in här, var att den i stort sett skulle vara hårfri och i övrigt inte synas och märkas särskilt mycket. Det var min make som angav de villkoren.

Katten kom och nästan hårfri är han. Men. Nog märks han. Och det han gör märks tydligt. På tapeterna. Och på mig. Och på sinnesstämningen i huset.
Jag tog katten till veterinären. Inget fysiskt fel fanns. Utan fick pröva lite olika strategier för att komma tillrätta med hans humör.
Inget har hjälpt. Så därför. Någon behöver ta sig an honom som kan det här med katter och kanske till och med har en kattkompis som han kan få leva med.

När jag så tog det beslutet, så tog jag också ett annat. Det skulle bli en hund igen. Jag ääälskar hundar. Inte tu tal om den saken. Och att leva resten av mitt liv utan ett husdjur, skulle göra mig fruktansvärt olycklig.

Vad gör man? Jo, framför detta till maken, som raskt bestämmer att då är det ajöss och goodbye. Vill du bo kvar i huset eller flyttar du till lägenhet, var hans fråga.
Att han skulle fortsätta att leva med en hund i huset, fanns inte på hans världskarta.

Så. Där står jag nu. Att skaffa nytt boende och ett nytt liv, gör man ju inte på en kaffekvart precis.
Jag ämnar skaffa en liten hund. En sån liten hund kan jag med säkerhet ha med på kontoret på jobbet. Där finns redan en hund som huserar i ett annat kontor. Och att själv städa mitt kontor efter smutsiga tassar, är inget problem.

Men boendet. Lägenhet är lockande. Huset vi bor i, känns alldeles för stort för en ensam kvinna. Sen finns ju sommarstugan. Två mil utanför stan. Som är mitt paradis. I alla fall på sommaren. Kan bli så att jag helt enkelt flyttar dit. Och tar beslut om lägenhet lite senare.
Det blir ju väääldigt mörkt där på hösten och vintern. Och ensamt.
Men det känns inte som om jag orkar med att skiljas från paradiset. Också.

Så nu vet ni hur landet ligger. Och att jag börjar blogga igen så fort jag får ork. Eller som nu. När jag bara måste berätta något.

Stopp en stund

Mycket händer ....
Återkommer

Som vanligt

Idag är det en vecka sedan det förfärliga hände. Nästan precis så här dags ringde telefonen och jag fick veta vad som hade hänt.

Nu ska jag ta mig i den dock rätt obefintliga kragen. Rycka upp mig.

Våren är på ingång, solskenet flödar.

Den kastrerade katten har vårkänslor. Igår på lunchen hade vi en riktig mysstund. Då var han hur gosig som helst.
Igår kväll visade han andra känslor. Då tyckte han att jag var en fet råtta som han måste tugga på. Oskönt!
Idag ska jag köpa doftämnet, som förhoppningsvis kan göra honom lite lugnare.

Så ni ser. Allt är som vanligt igen.
Och jag är oerhört tacksam över att ni finns, alla cybervänner!

Denna vecka

Den här veckan. Så upp och ner. I tisdags morse förmedlade en telefonsignal att mardrömmen var här. Hennes döda kropp. På badrumsgolvet. Krossad skalle. Blod.

Onsdag besök hos begravningsbyrån. Overkligt. Är det på riktigt?

Torsdag tillbaka på jobbet. Rastlösheten driver mig. Gör en vårdplanering som nog är den bästa vi gjort. Fylls av stolthet och positiv energi. Sjunger i kören på kvällen. Mer energi, men tårar i ögonen under en av låtarna.

Fredag, lycka på jobbet då vi får reda på att teamet permanentas. Vi får fortsätta med vårdplaneringsjobbet. Aldrig har jag känt att jag är så rätt kvinna, på rätt plats.

Hela veckan har dominerats av kramar och vänliga ord. Det har lyft mig. Det gör att jag går vidare. Det gör att det här som trycker i mitt bröst inte tillåts göra allt outhärdligt.

Jag är fylld av tacksamhet!
Tack.

Den svåra vägen (till mor)

Så vände sig vinden en stund

och framåt blev bakåt och uppåt blev ner.

Livet rasade samman

och vägen blev oöverstigligt svår.

Men hinder ska rivas och mörkt ska bli ljust.

Sorgen ska skingras och minnen ta plats.

För i hjärtat finns en boning

där såna som du lever kvar.

Egen dikt!

Tack alla underbara vänner för omtanke och fina kommentarer!

Så kom sorgen

Det är en mycket tung dag. Min mamma hittades död på badrumsgolvet imorse. Jag återkommer när tankar har lättat och styrkan åter finns på plats.

Den största sorgen

Så plågsamt vackert! Se denna hyllningsfilm.

Vilken vecka

Har veckan varit hektisk? Har påven en rolig hatt? Ujuj, så mycket att göra, har det varit. Men jag gillar högt tempo och utmaningar, så jag vill inte klaga.

Vinterkräksjukan härjar ju av och till på sjukhusen. Hela eller delar av avdelningar isoleras och patienterna får stanna kvar.
Sen rätt vad det är hävs isoleringen och då ska vi i kommunen vara beredda att ta hem våra patienter.

Så vi i vårdplaneringsteamet har varit tvungna att trolla med knäna denna vecka. Men det har gått jättebra. Vi kände oss riktigt nöjda i igår. Fast som sagt, hektiskt har det varit och en hel del kvällstid har ägnats åt journalskrivande.

Sen hände ju den fruktansvärda händelsen i onsdags, som lamslagit vår lilla stad. Det var då en femtonårig flicka påkördes av en skolbuss utanför skolan och omkom.

Jag tror att alla människor kan relatera till en femtonåring. Det skulle kunna vara ens barn, barnbarn, syster, kompis, elev, grannens barn, arbetskamratens barn etc. etc.
Katastrofer händer dagligen, men när det kommer så här inpå, blir det oerhört tungt och sorgligt.

Olycksplatsen har förvandlats till en minnesplats, med hundratals ljus, gosedjur, blommor och teckningar.
Man får som knivhugg i hjärtat, när man passerar där.

Naturligtvis känner man sorg med busschauffören också. Det här måste vara varje chaufförs mardröm.
Jag har hört att chauffören får mycket stöttning av sin arbetsgivare och är sjukskriven för tillfället.
Men hur ska denna person kunna sätta sig bakom en bussratt igen?

Här finns en jättefin blogg, startad av några kamrater till flickan.

I chock

Så hastigt allt kan ändras. På en minut kan hela tillvaron slås i spillror. Allt, precis allt, kan rämna för en mamma och en pappa. Hårt och obevekligt.

Idag har en 15-årig flicka omkommit här i stan, när hon blev påkörd av en skolbuss.
Jag kan inte ens föreställa mig föräldrarnas chock, när de fick beskedet.

Föräldrar ska helt enkelt inte överleva sina barn.

Fan också!

Snällast

Ikväll står ett restaurangbesök på programmet. Med mina pensionerade f.d. kollegor. Vi brukar ju gå ut och äta sisådär en gång varannan månad. För att hålla kontakt och skvallra lite.

Dessa damer lever ett intensivt liv. Jag förstår inte hur de hinner att vara pensionärer? Den ena damen går faktiskt fortfarande in och jobbar, fast hon till hösten fyller 70 år.

Men idag träffade jag en 90-årig man, som envist hävdade att han blir yngre och yngre. Jag är nästan benägen att tro honom. En mer positiv och levnadsglad människa får man leta efter. Och någon hjälp i hemmet var det inte tal om.
Lev idag, sa han, för morgondagen vet vi inte om vi har. Så sant så.

Igår begravde vi kära svärmor. Det blev en mycket fin och framför allt ljus ceremoni. Med mycket vacker musik.
Vad som hela tiden kom fram, var hur otroligt snäll hon varit. Och det var faktiskt hennes mest utmärkande drag. Hon var så snäll, en riktigt genomgod människa.

Hon har en hel drös med barn och barnbarn. Och fem barnbarnsbarn. Varav de två yngsta, fröknarna Meja och Agnes också deltog på begravningen. Några månader gamla och knappt en tvärhand höga.
Hela bunten tycks för övrigt ha ärvt svärmors snällhet.

Nu ska denna dam, som också är rätt snäll, fräscha till sig inför kvällens uteliv.

Är gult fult?

Livet får gå vidare, trots att en älskad människa inte finns mer. Men hon finns ju ändock kvar, i alla minnen och i allas hjärtan.

Hon var en riktig mammafigur, svärmor. Inte bara till alla sina barn, utan även till sina barnbarn och sina barns partners.

Själv är jag nog ingen riktig sån där mammafigur. Mer en filur. Eller påskkyckling. Som idag när jag har gått omkring i lila skjorta och knallgula Converse.
De gula skorna väcker viss munterhet.

Röda skor har jag en svaghet för, men det här är första gången som jag har ett par gula.
Gult har aldrig varit någon bra färg för mig. Det kan väl bero på att jag är en tvättäkta blondin, även om kalufsen numer är mer åt det råttgrå hållet. Och gult har aldrig känts riktigt bekvämt på mig.

Nu ska jag leta reda på några lämpliga psalmer. Svärmor var inte det minsta kyrklig, men jag kan tänka mig att hon skulle föredra de lite äldre psalmerna. Det gör jag med, för den delen.
Och inte tror jag att hon skulle vilja ha det högtidligt och allvarsamt, utan det enkla och fina, det vardagliga, var sånt som hon uppskattade.

Är det någon som kan tipsa mig om psalmer?

Ödets nycker

Har suttit och vakat hos svärmor hela natten. I morse fick hon så somna in.
Och nu är det dags att åka iväg på dop av ett av hennes barnbarnsbarn.
Livets ytterligheter.

Det liv som går vidare i generation efter generation.
Sov gott, du lilla, betydelsefulla människa.

Under filten

Den lilla, lilla människan syntes nästan inte under den gula landstingsfilten. Men ansiktet sken upp i ett stort leende när sönerna, flickvän och jag klev innanför dörren.
Idag var hon fullt kontaktbar och vaken. Jag fick till och med i henne några munnar saft.

Hon pratade och pratade, trots stundtals stor förvirring och mycket, mycket ansträngd andning, lyckades hon förmedla hur glad hon var över besöket.
Jag blev positivt förvånad, eftersom hon under några dagar varit okontaktbar.

Efter sjukbesöket bjöd jag ungdomarna på fika, på det anrika konditoriet "Fågelsången". Vi fyra har inte träffats tillsammans på ett bra tag, så vi hade mycket att avhandla. En skön stund av gemenskap och gott fika blev det.

Nu en fråga till er som är trädgårdskunniga. Yngste sonen har nyligen varit i Holland och jag fick två påsar med holländska tulpanlökar av honom. Så min fråga är, när ska de planteras?
Jag är en oduglig trädgårdsmänniska, som ni kanske förstår. Men förhoppningsvis kan dessa tulpaner försköna min trädgård något.

En sorgedikt

Sitter här och känner mig så rastlös. Tankarna snurrar och går allt som oftast till min lilla svärmor på sjukhuset.

Hon fick i unga år en son, som hon tvingades adoptera bort, eftersom hon var ensam och ogift. På den tiden gick det inte för sig att vara ensamstående mor.

Senare träffade hon sin blivande man och de fick tillsammans fyra barn. Naturligtvis var det hon som fick sköta hem och barn i stor utsträckning, det var ju så på den tiden.

I 50-årsåldern drabbades hon av en svår hjärtsjukdom och tvingades genomgå en stor hjärtoperation. Hennes hälsa har vacklat till och från sedan dess.

Inte långt därefter flyttade hon ifrån sin man och de levde sen som särbos. Han missbrukade alkohol och avled av levercancer några år senare.

Idag ska jag åka upp till sjukhuset på eftermiddagen, tillsammans med mina söner. Min man sitter fortfarande fast i Köpenhamn. Förhoppningsvis kommer han hem inatt.

Det finns en väldigt fin dikt om sorg, som jag hittade på nätet för några år sedan. Jag tycker om de flesta av denne poets dikter, men just den här har berört mig mycket.

Sorg i sikte

Livet går upp och ner hörrni. Dalar och toppar om vartannat.
Min lilla svärmor fick för några månader sedan två nya barnbarnsbarn. Två nya små knyten, som precis kommit till denna värld.

Själv är hon just på väg att lämna vår värld. Hon åkte in på sjukhus för ett tag sedan, i sviterna efter en jobbig vinterkräksjuka.
Nu har en läkare precis meddelat att man inte kan göra något mer. Det är förmodligen bara dagar kvar av hennes liv. Min man, som nu befinner sig i Köpenhamn, fick just det beskedet. Och jag hörde i telefonen hur ledsen och tagen han var.
Nu hoppas jag bara att tågen går som de ska, så han kan ta sig hem imorgon som planerat. Igår fick han ta buss ner, istället för flyg.

Det känns tungt och sorgligt. Min lilla svärmor, ja hon är verkligen pytteliten, är nog den snällaste och mest oförargliga människa som finns. Jag har aldrig hört henne säga ett elakt ord.
Jag är glad att mina barn har hennes gener i sig. Bättre kan man inte tänka sig.

Tack och lov har min man många syskon, så de kan dela bördan och sorgen tillsammans, de närmaste dagarna.

Annars är det mest askan, som allt kretsar kring. Jag blir lite beklämd över att Islands befolkning uppmärksammas så lite. De bor och lever mitt i askhelvetet. De måste ta in sin boskap i trånga utrymmen. Och tänk på alla hästar som springer fria, hur ska de klara sig?

Jag har ju varit på Island en gång och hade ett tag planer på att åka dit i vår igen. Nu var det min snålhet som hindrade mig från att boka en resa dit för ett tag sedan. Och tur var det.

Men jag känner för islänningarna, redan hårt prövade och så nu detta. Att leva i klimatet på Island är tufft i vanliga fall, även om det är en fantastiskt vacker ö, hur det är nu kan man inte föreställa sig.

Det här är kvällens deppiga tankar, från en lite avslagen och matt gräsänka.

Han fattas mig

Det är så tråkigt nu. En liten hund fattas mig. Soffhörnet är så tomt. Ingen som värmer mina fötter, när jag ligger och slöar framför TV:n.
Ingen som snuffsar i sig smulorna som jag tappar. Ingen som står där och viftar på rumpan när jag kommer hem.
Det är helt obeskrivligt tomt.

Det nya livet

Nu har det nya livet börjat. Det nya livet, som innebär till exempel stavgång. Att ha en hund i koppel och samtidigt gå med stavar, är en omöjlighet, så nu travar jag på så lätt och smidigt.

Sen vill jag passa på att tacka alla er, som stöttat och lämnat värmande kommentarer. Om ni bara visste hur mycket det betyder.
Något som också betytt mycket är den här dikten, som jag av en slump hittade på nätet. Jag har läst den så många gånger i helgen. Den har gett mig sån tröst. Tänk att kunna fånga sorgen så, att förmedla precis hur det känns. Det är en gåva.

Annars har helgen inneburit både arbete och ledig tid. På julafton var det många släktingar som tittade in en stund. Bland annat kom min f.d. svägerska, som jag inte träffat på flera år.
Igår skulle bohemsläktingarna från Uppsala komma, men de lämnade återbud. Mannen låg i hög feber. Och kanske var det lika bra det, för de har nämligen två hundar och jag vet inte om jag är beredd på att få in andra hundar i huset just nu.

Sen har ju förstås sönerna varit hemma. Stora sonen har kommit hit och ätit middag varje dag och lillsonen har bott kvar. Nu packar han som bäst och ska åka tillbaka till Stockholm.
Storsonen beklagade sig över sin ledvärk. Dessvärre ser det ut som om han har ärvt min artros. Värken förvärras betydligt efter alkoholintag. För min del är det inga problem att avstå eller dricka ytterst lite, men för en ung man i farten kan det förstås kännas jobbigt. Att behöva säga till sina kompisar att man är försiktig med drickat på grund av ledvärk.
Han har ju redan fått offra sin fotbollskarriär, så jag förstår att det kan kännas tungt.

Av lillsonen har jag fått inloggning till Spotify. Så fantastiskt! Jag bara spelar och spelar underbar musik. Just nu sjunger Eva Cassidy. Igår upptäckte jag bandet Magic Numbers, som spelar melodiös pop i 60-70talsanda.
Han hade också med sig ett sagolikt gott kaffe hem, Monsun Malabar. Jag undrar om det inte är lite beroendeframkallande?

Ingen julhund

Första julen på 29 år, som firades utan hund i huset. Jag försöker intala mig att det är bra. Och praktiskt.
Ingen hund som snappar åt sig mat, som står för nära bordskanten. Godis och nötter kan lämnas framme. Julklapparna under granen fick ligga ifred.
Papper och snören kunde lämnas i en kasse, som fick stå kvar orörd i hallen.
Men ändå...
Det är tomt. I soffhörnet ligger bara en kudde. Ingen hund.
På natten är det bara mänskliga snarkningar som hörs. Och ingen tassar upp och ner för trappan mitt i natten.
När jag kom hem från jobbet igår, var det bara skor som mötte mig i hallen.
Tomhet...

En ny era är på gång. En ny tid. Ett liv som kommer att bli mycket enklare.
Men kanske med mindre kärlek...

Sorgen

980429-081223

Sorgen är en frukt
av kärleken.
Att bära sorgen
är att bära smärtan
och ... saknaden.

Ju större kärlek
desto större sorg
desto större smärta
desto större saknad.

Sorgen är kärlekens seger
över likgiltigheten

Därför är sorgen
inte ett mörker
utan endast ett återsken
av ljuset
precis som vår måne
speglar solens strålar.

Det finns ingen kärlek
utan sorg.

Sorgen
är inte mörker.

Oberördhet
är mörker.




Poesi av Jack E. Gladh