För saken är den, att en stor del av patienterna som vi ska planera ut nu för tiden är ohyggligt svårt sjuka. De är nydiagnostiserade, med avancerad obehandlingsbar cancer. De och deras anhöriga har fått en diagnos. Inget mer. Hemgång har inte diskuterats. Men de ska ut från sjukhuset. De får inte uppta en plats på en akutavdelning.
Och där sitter jag och pratar om utskrivning med patienter och anhöriga i chock. Det är så grymt jobbigt, ingen kan ana hur det känns. Anhöriga som gråter och är förtvivlade. Som bönar och ber om hjälp. Patienter som inget hellre vill än att stanna på en sjukhusplats. Anhöriga som inte för någonting i världen orkar ha en dödssjuk anförvant i hemmet.
Vad gör jag? Jo, jag säger nej. Vi tar inte hem patienten. Vilket naturligtvis leder till kontroverser och konflikter med landstinget.
Men jag måste ta det. Jag skulle inte kunna leva med att göra något mot en dödssjuks vilja. Det här är de sista veckorna, ibland till och med sista dygnet, i en persons liv. Jo, flera patienter har dött dagen efter vårdplaneringen. Och det är skamligt! Det sista dygnet ska patient och anhöriga behöva kämpa för en vårdplats.
Vart är vi på väg?
13 kommentarer:
men så hemskt..har aldrig tänkt mig att det är så där. De anhöriga och den sjuke, befinner sig ju så klart i chock men varför upptäcks det såå sent. Beror det på att det funnits andra diagnoser tidigare och detta livsavgörande tillkommit? Denna ständiga kamp mellan Lt o kommun det har funnits så länge jag minns (35 år i LT-världen) så nog är det dags för en ombildning som kan nyttja patienterna, få dem trygga hela vägen, ingen ska lida för att det är en kamp att föra mellan huvudmän vilket slöseri med den sista gemensamma tiden!! Kram till dig som vågar säga NEJ!
Nonna
Ja, det är fruktansvärt!
Jag förstår att det är svårt för dig, men ditt jobb är oerhört viktigt och jag kan inte tänka mig någon som passar bättre på den stolen!
Hoppas bara att du får påfyllning själv! För det behöver du för att orka med....
Kramar från mig <3<3<3
Till exempel hjärntumörer debuterar ofta väldigt hastigt, som en blixt från en klar himmel.
När det gäller andra cancerformer kan det vara så att man gått med lite diffusa besvär en längre tid och när man då söker vård är det för långt gånget.
Och då är man totalt ointressant för den landstingsdrivna sjukvården.
Jag har upplevt detta som anhörig några gånger. Har man tid och ork så kan man ofta påverka sjukhusets beslut om man propsar på att få vara med i vårdplaneringen. Detta skulle naturligtvis vara lika för alla men tyvärr (och rent egoistiskt ..som tur är..)så blir det skillnad, beroende på de anhörigas engagemang.
Kan föreställa mig att detta är frustrerande för dig.
Men så är det inte nu, Gunnar. Det är kärva tider nu och man vill ha patienter som inte är så sjuka på sjukhusen.
Jag gråter när jag läser det du skriver. Vet ju att det är så här men blir så äkta när någon man bloggar med skriver dom orden. Kan tänka mig att din maktlöshet måste sätta spår i ditt liv
Massor av kramar
Hej nu blev det så fel Skickade inlägget med sambons adress
Det här är ju jag
Låter helt otroligt! Vilken tur att du finns för de sjuka!!
men vart är vi på väg ja?????
Och inom förlossningsvården ställer vi upp och gör familjerum till alla,så att pappan får stanna----lyxvård tycker jag! Det finns så mycket annat som är viktigare!!!!
KRAM!
Ingen aning men det borde finnas fler med ditt engagemang och din empati. Förfärligt helt enkelt.
Så fruktansvärt! Det får verkligen inte gå till så. Jag tror landstinget helt spårat ur, eller? När min morfar hade cancer, som han sedan dog utav, var han alltid välkommen till Onkologavd på Visby lasarett, trots att han bodde på särskilt boende.
Herregud så fruktansvärt fel vi hamnat i det här samhället. Var finns med mänskligheten. Allt kan inte räknas i pengar :(
Det måste tära väldigt mkt på dig också! Kram...
Hej Imse. Men åh.. så psykiskt krävande arbete du har. Hur motiverar man det ? Det går inte helt enkelt måste vara slitsamt för dig verkligen. Ja det är ju en självklarhet att dessa stackars människor skall kunna få ett värdigt avslut på sina sjukdomar.På en plats de kan få hjälp och omtanke på rätt sätt. Det måste finnas sånt tycker jag En del kommuner har visst några ställen för sådant där man kan få leva och avsluta det hela och det tycker jag borde finnas överallt. Vid livets början är det fullt med människor runt en men vid slutet då är det inte så viktigt tydligen Hur katten har det blivit så här: Borde ju finnas lika mycket folk då ju som kan hjälpa en.
Heder åt dig!
Vad ska vi göra - är det inte dax för ett nytt uppror.
Kram till dig!
Skicka en kommentar