Pga vägbygge dirigerades trafiken om. Dock kom inte bussen i sväng, men glada italienare hjälpte till att lyfta bort en bil, som var tokigt parkerad! En annan man ställde sig mitt i den stora korsningen och viftade bort trafiken.
Det berömda operahuset, LaScala, i Milano. Oansenligt på utsidan, men lär var extremt fint inuti.
En gammal spårvagn i Milano.
Dante i begrundan, utanför Florens berömda konstmuseum.
Muranoglas
Duvor på Marcusplatsen. Obs, det är inte jag på bilden. Duvorna är salmonellaspridare, jag lät dem inte klänga på mig.
Morgonputsning av gondolerna.
GondolfärdFör min del var det en för lång bussresa, trots täta stopp och vackra omgivningar. Särskilt färden genom alperna , var ohyggligt vacker.
Efter tre dagars bussåkande kom vi så fram till Milano. Då kom också värmen. På nervägen hade vi upplevt både snö och regn.
Milano var en trivsam stad. Varken Milano eller de övriga städerna vi var i, Florens, Venedig och Bologna, kändes som några storstäder. Utan det var lugnt och stillsamt.
Andra dagen i Italien fortsatte vi till Florens. För mig känns dagarna där, som resans höjdpunkt. Toscana är ju känt för sin skönhet och det är bara att instämma. Böljande kullar och vinodlingar i mängder.
En kväll fick vi besöka en makalöst vacker vingård, där vi fick underbar mat, samt prova gårdens olika viner.
En annan kväll smet maken och jag iväg från gruppen och gick ut och åt på egen hand. Vi gick in bland gränderna och smågatorna och hittade en alldeles fantastisk italiensk restaurang. Vi åt spagetti med lassvis med musslor. Helt otroligt gott!
Sen gick färden vidare till Venedig. Staden är ingen skönhet, men ack så originell. Tyvärr håller den på att sjunka och frågan är om man har resurser att rädda den.
Venedig präglas av vatten och åter vatten. Även från ovan, för det regnade hela tiden när vi var där.
Vi gick på en konsert i San Vidalkyrkan. Det var Interpreti Veneziani, som framförde verk av bl.a. Vivaldi. En sagolik upplevelse.
Naturligtvis åkte vi gondol. Just den timmen var det uppehåll i regnandet och solen tittade fram. Gondolen gled fram i gränderna alldeles tyst och mjukt.
På den stora Canal Grande var det mer livlig båttrafik. Det finns ju inga bilvägar i Venedig, alla transporter sker på kanalerna.
Ett besök på Marcusplatsen var förstås ett måste. Vi var in i de mäktiga kyrkorna i alla städer vi besökte, men Marcuskyrkan var nog den pråligaste. Otroligt utsmyckad. Fantastiskt att tänka sig att dessa kyrkor byggdes på 12-1300talen. Vilken kunskap människorna hade. Och vad de fick slita.
Marcusplatsen befolkas av enorma mängder duvor. De har blivit ett gigantiskt problem, som måste lösas. Snart kommer det att bli förbjudet att sälja frön, för att mata duvorna, till folk på torget.
Sen fick vi också förstås se hur man tillverkar de berömda konstverken av Muranoglas. Mycket skickliga glasblåsare. Men det är dyra saker och knappast något som passar i enkla svenska hem. Men jag köpte mig ett litet Muranohjärta, att ha runt halsen.
Venedig har blivit en avfolkningsstad. Ungdomarna flyr. Ingen vill bo i de fuktiga, råa husen. Det är bara i stort sett turistverksamhet kvar.
Men det vore en tragedi om man inte hinner rädda staden från att sjunka. Man säger inte längre om staden sjunker, utan frågan är när?
På hemvägen stannade vi bl.a. i Innsbruck, som visade sig vara en överraskande vacker stad. Vi övernattade också i en förtjusande liten alpby.
Scandorama, som vi åkte med, var en positiv bekantskap. Oerhört påläst guide och trevlig chaufför. Enormt servicevänliga. Kan rekommenderas.
Södra alperna och Italien åker jag gärna tillbaka till, fast inte med buss!
