Nu är det dags

Vet ni, när man upplever något hotande, så ändras livet en smula. Nu är ju de hot, vi har här i landet, ingenting mot de hot som befolkningen i Israel, Gaza och Västbanken dagligen står inför.

Men ändå, det kan bli en påminnelse om hur skört livet är, hur lite vi egentligen uppskattar att vi är friska och kan arbeta och har tak över huvudet.

Det får en att tänka efter hur ohyggligt fort, man kan drabbas och allt kan ändras. Den ena minuten frisk, nästa är man tillintetgjord och närapå halverad.

Tre gånger i mitt liv, har jag upplevt någon form av hot, som inneburit en risk för förlust och förändring av mitt liv.

Första gången var för tio år sedan, då jag under ett nattarbetspass, råkade ut för en nerdrogad galning. Då var själva livet hotat.
Utgången var till min fördel, men under lång, lång tid levde hotkänslan kvar inom mig.

Nästa gång var när jag för några år sedan rände rakt in i väggen. Jag hade aldrig fattat att jag var urtypen för en person som blir utbränd. Jag hade i det närmaste klassat sådana människor som inbillningssjuka. Men nu hade jag själv gått rakt in i fällen.
Fortfarande tassar jag runt i väggens närhet. Det är som att balansera på ett knivblad. Ett felsteg, så är jag illa ute. Jag vet det. Ändå är jag så nära, så nära.

Sista gången jag upplevde en hotfull situation var på nyårsafton 2008, när mitt ena öga lade av. När jag såg hur blodet forsade inuti mitt öga. På utsidan syntes ingenting.
Inom mig växte rädslan. Skulle jag mista synen på ögat?

Jag har gått ur alla dessa situationer hel, men mycket naggad i kanten.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På hur lite som behövs för att rubba balansen.
Jag har tänkt att jag måste bli lite tuffare. Att jag förmodligen uppfattas som seriös och driftig, men att nu måste den bilden revideras lite.
Jag måste lära mig att säga nej. Att tala om att jag har en reumatisk sjukdom, som gör att jag har ont. Att tala om att jag har varit nära att mista synen på ett öga. Att jag har bränt ut mig en gång och egentligen borde sky elden.

Hela förra året har jag känt mig stressad och deppad. Det har inte varit något bra liv alls, under det förra året.
Nu måste jag ta tag i saker. För att få behålla det jag har som är bra.