Den vidriga extremismen

Jag mår illa över alla självgoda kommentarer från folk som är lyckliga över, att det inte var islamister som var skyldiga. Vakna upp! All extremism är farlig. All extremism hotar det fria och demokratiska samhället. All extremism har samma källa. Ondskan. Man vill frånta människor deras rätt att tänka själva och att ha en åsikt. Det spelar ingen roll om extremismen kommer från höger eller vänster, från ovan eller nedan. Den är lika vidrig!

Alla mina tankar går till offren och deras anhöriga.

Huliganföräldrar

Allt som oftast läser vi om huliganbråk i samband med fotbollsmatcher. Naturligtvis förfasar vi oss och tar avstånd ifrån våldet.

Idag kan vi läsa om ett annat slags huliganvåld. Nämligen föräldrar till två pojklag, som drabbar samman och pucklar på varandra inför barnen och övriga åskådare.

Borde man inte som förälder försöka agera som förebild för sina barn? Borde man inte lära sina barn att konflikter löses bäst utan våld?

Vad är det här för ansvarslösa föräldrar som beter sig på detta sätt? Vad sänder det för signaler till barnen?

Vilka är framtidens huliganer?

Ännu en dåre

Den här artikeln om våldtäkterna i Örebro, är nog något av det mest korkade som jag har läst.
Är det ett problem att kvinnor strövar omkring, till synes orädda? Eh...??

Problemet är väl att minst en dåre, överfallit och i flera fall våldtagit kvinnor, som rört sig i en viss del av staden.

Att sen hävda att det här inte är någonting, om man jämför med krypskyttar i Sarajevo, ja det gör artikeln om möjligt ännu mer idiotisk.

Talangfull tös

Att den här lilla sötnosen kan sjunga, råder det inga tvivel om. Vad månde bliva? Vilken oerhörd talang hon besitter.

Hoppas att hon har förståndigt folk omkring sig. Folk som låter henne vara det barn hon är och inte bara värderar hennes unika röst i pengar.

Och som behandlar henne, så som alla barn borde behandlas. Med villkorslös kärlek och respekt. Att hon får utrymme och möjlighet att växa och utvecklas till en fri, tänkande och lycklig individ.

Det låter så självklart för oss. Samtidigt vet vi att många, många barn inte får en lycklig barndom. Att de varken får kärlek eller respekt.
Det är en tung vetskap. Motbjudande.

Häromdagen träffade jag en kvinna, som berättade en oerhört tragisk historia. Om hur hon och hennes fem barn, under lång tid blivit utsatta för pappans våld.
Nu är han ute, efter avtjänat straff. Han har besöksförbud, men driver en vårdnadstvist mot den arma kvinnan.
Jag vet inte om mannen har någon möjlighet att få vårdnaden om barnen, men får han det, är det ett allvarligt fel på vårt samhälle.

Ett sorgligt kapitel

Nu anmäls TV-programmet "Uppdrag granskning". Av Oskar och hans familj. De anser att programmet har förstört Oskars liv och broderns karriär.

Jag kan inte tycka annat, än att detta är ytterligare ett tragiskt kapitel i denna sorgliga historia.

Den som förstört Oskars liv, är ingen annan än han själv. Med hjälp av sin mamma. En mamma som uppenbarligen inte lärt sin son något väldigt viktigt. Nämligen att man måste ta ansvar för det man gör. Att man måste inse att det man gör, oftast får konsekvenser. Inte alltid bara för en själv, utan lika ofta för andra.

Det här är en lärdom som de flesta, tack och lov, får redan i sandlådan. Det är också en lärdom som varje förälder, är skyldig att ge sina barn.

Det känns som om det är dags för den här mamman och hennes söner att växa upp nu. Att inse att det man ger, får man tillbaka.

Den värsta mardrömmen

Två tonåringar har åsamkat tre familjer och åtskilliga andra människor i omgivningen, den värsta form av katastrof man kan tänka sig. Föräldrar har fått sitt barn mördat och andra föräldrar har måst inse att det egna barnet är en mördare.
Värre kan det inte bli. Tragiken kan inte bli större.

Och man undrar om ingen såg tecknen? Såg inte skolan, föräldrarna, kompisarna att det här är barn som drivs av sjuka tankar. Som inte har normala spärrar.
Hur osannolikt är det inte att två sådana människor träffas i så unga år och lyckas leda varandra till en så bestialisk handling som mord?

Det här är inte vanliga tonåringar. Det här är två djupt störda människor, som kanske på ytan uppträtt som vem som helst, men som inombords haft ett kaos och slagits med demoner.

Har vi fått för stor fokusering på barn med utåtagerande bokstavsstörningar, att vi inte ser tecken från de som till synes verkar vara normala, men som i själva verket balanserar på randen till grav psykisk störning?

Tre tonårsbarn har fått sina framtidsutsikter förstörda, tre föräldrapar har hamnat i en situation, där meningen med livet förmodligen ifrågasätts dagligen.

Vad kan vi, skolan och samhället göra, för att detta inte ska upprepas? För att denna mardröm inte ska behöva drabba en enda människa till?

Djurmisshandel

En arbetskamrat berättade att hon häromdagen mötte en kille, som gav sin hundvalp rejält med stryk. Den lilla valpen, av "kamphundsras", gick okopplad och fick syn på en annan hund. Den blev nyfiken och ville gå fram och hälsa och förmodligen leka med den andra hunden.

Då blev valpens ägare rasande och lyfte upp valpen och slängde och dängde med den i luften, och kastade sen ner den i backen. Varvid han fortsatte misshandeln med sparkar.

Att min kamrat skrek åt honom att sluta, brydde han sig inte om. Hon hade en vårdtagare med sig, och ville inte gå in i någon närkamp.

Tänk den här lilla hunden, som är helt utelämnad åt sin ägare och flockledare. En ledare som den följer och älskar över allt annat. En ledare som den ska känna trygghet och tillit inför. En ledare som ska lära en liten valp hur man uppför sig i den stora världen.

Är det någon som tvivlar på att det här kommer att bli en mycket aggressiv hund?

Våld i vården

Våld och hot är vardagsmat för många som arbetar inom vården. Och på något sätt är det som om det är allmänt accepterat, att vårdpersonal får ta emot slag och kränkningar.

Om en polis blir utsatt för något sånt, blir det ett väldigt rabalder. Det blir hot mot tjänsteman, våld mot tjänsteman etc. Men ett vårdbiträde som utsätts får inte många sympatier.
Inte heller uppmärksammas det när unga tjejer inom vården blir offer för sexuella trakasserier av äldre män. Vilket är vanligt.

Nu menar jag inte när svårt dementa personer utsätter personalen för kränkningar, utan när det är människor med hjärnkapaciteten i behåll, som utsätter personalen för diverse påhopp.
Och det är inte bara patienter och vårdtagare det gäller, utan även anhöriga kan uppträda mycket burdust.

Vårdpersonal ska på något sätt bara tiga och lida. Likadant är det när personal i hemvården och personliga assistenter utsätts för passiv rökning. Även där är det liksom bara att gilla läget.

Personal i vården arbetar under tuffa omständigheter numera. Jag undrar hur vi ska kunna nyrekrytera ungdomar och få dessa att stanna kvar inom vården?

Nu är det dags

Vet ni, när man upplever något hotande, så ändras livet en smula. Nu är ju de hot, vi har här i landet, ingenting mot de hot som befolkningen i Israel, Gaza och Västbanken dagligen står inför.

Men ändå, det kan bli en påminnelse om hur skört livet är, hur lite vi egentligen uppskattar att vi är friska och kan arbeta och har tak över huvudet.

Det får en att tänka efter hur ohyggligt fort, man kan drabbas och allt kan ändras. Den ena minuten frisk, nästa är man tillintetgjord och närapå halverad.

Tre gånger i mitt liv, har jag upplevt någon form av hot, som inneburit en risk för förlust och förändring av mitt liv.

Första gången var för tio år sedan, då jag under ett nattarbetspass, råkade ut för en nerdrogad galning. Då var själva livet hotat.
Utgången var till min fördel, men under lång, lång tid levde hotkänslan kvar inom mig.

Nästa gång var när jag för några år sedan rände rakt in i väggen. Jag hade aldrig fattat att jag var urtypen för en person som blir utbränd. Jag hade i det närmaste klassat sådana människor som inbillningssjuka. Men nu hade jag själv gått rakt in i fällen.
Fortfarande tassar jag runt i väggens närhet. Det är som att balansera på ett knivblad. Ett felsteg, så är jag illa ute. Jag vet det. Ändå är jag så nära, så nära.

Sista gången jag upplevde en hotfull situation var på nyårsafton 2008, när mitt ena öga lade av. När jag såg hur blodet forsade inuti mitt öga. På utsidan syntes ingenting.
Inom mig växte rädslan. Skulle jag mista synen på ögat?

Jag har gått ur alla dessa situationer hel, men mycket naggad i kanten.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På hur lite som behövs för att rubba balansen.
Jag har tänkt att jag måste bli lite tuffare. Att jag förmodligen uppfattas som seriös och driftig, men att nu måste den bilden revideras lite.
Jag måste lära mig att säga nej. Att tala om att jag har en reumatisk sjukdom, som gör att jag har ont. Att tala om att jag har varit nära att mista synen på ett öga. Att jag har bränt ut mig en gång och egentligen borde sky elden.

Hela förra året har jag känt mig stressad och deppad. Det har inte varit något bra liv alls, under det förra året.
Nu måste jag ta tag i saker. För att få behålla det jag har som är bra.

Sjuka människor

Vad är det för sjuka människor, som gör så här? Så vidrigt!
Varför skada andra varelser, för att tillfredsställa egna lustar? Vad är det som driver, varför har man inga normala spärrar och gränser?
Det är en fullständigt empatilös handling. Folk som begår övergrepp på barn och djur, har enligt mig, inte rätt att vistas i samhället. Ja, jag tycker faktiskt så!

Av fylla och våld

Nu klagar stjärnorna över att de blev för fulla i "Stjärnorna på slottet". Vad jag kunde se, så drack de helt frivilligt. Ingen hällde sprit i deras munnar.
Och hade man inte kunnat förutse att alkoholen skulle flöda, i ett dylikt program? Att det liksom var det som var meningen?

På tal om alkohol, nu verkar en våldsvåg dra fram över landet. Folk skär och skjuter hejvilt. Inte i något fall, tror jag att dessa dåd utförs av människor som är nyktra och odrogade.
Är någon förvånad?

Ovanstående i-landsproblem är dock ingenting, i jämförelse mot för vad befolkningen i Gaza utsätts för. Generation efter generation föds till ljudet av bomber.
Redan svaga grupper, som barn, sjuka och handikappade går under. För just dom finns absolut ingen framtid i Gaza.
Hur kan det vara så i en del av världen, faktiskt inte så långt härifrån? I vår tid.

Misshandeln

Ja, vad ska man tro? Kan man tillfoga sig alla dessa skador själv?
Kan man slå ett blockljus så hårt i sitt eget huvud?

Ett som är klart är att både mannen och den unga kvinnan verkar vara trasiga människor, med svåra problem. Samtidigt som ingen av dem verkar ha någon insikt i vad deras respektive roller i detta drama har lett till.

Det är bara att hoppas att insikten vaknar och kommer upp till ytan. Innan dess lär ingen av dem vara mottaglig för hjälp.

Arga mannen

Man biten av hundägare! Jo, ni läste rätt.
Det är inte alltid det är hunden, som är mest bitsk.

Var finns föräldrarna?

Har de här 13-åringarna inga föräldrar? Är det verkligen inte någon av deras föräldrar som undrar och intresserar sig för vad deras telningar gör om kvällarna?

Det är en förhållandevis liten ort, så det kan inte vara några problem att ta reda på vilka dessa ligister är.

De sociala myndigheterna måste agera, om nu de oansvariga föräldrarna inte gör något.
För att förhindra en framtida katastrof.
Tänk på Rödeby.
Gör det, innan det blir försent.

Vad är det för fel på folk?

En fjortonårig pojke på väg till skolan, blir brutalt nerslagen och misshandlad av ett gäng okända ungdomar.

Vad är det för fel på folk? Vad är drivkraften bakom detta meningslösa våld?
Polisen bedömer det hela som ett hatbrott, då pojken har ett utländskt utseende.

Ska vi som är vuxna verkligen acceptera det här? Ska vi acceptera att en fjortonåring inte kan gå till skolan på morgonen, utan att riskera sitt liv och sin hälsa?

Polisen har tydligen ett bra signalement på gärningsmännen, nu är det upp till allmänheten att förse polisen med tips, så att de kan gripas.

Stoppa våldet!