Rivjärn

Idag vaknade jag med ett rivjärn i halsen. Ja, åtminstone kändes det så. Förkylningen har helt tagit kommandot, verkar det som.
Inte blev det bättre av jag var tvungen att stiga upp tidigt, trots ledig dag. Hade nämligen tid hos ögonläkaren. Man får inte köra bil, efter en sådan undersökning, så därför var jag hänvisad till sjukresebussen. Som inte har alltför täta avgångar.

Har därför tillbringat större delen av dagen på sjukhusets cafeteria. Roligare kan man ha. Fast i och för sig kan det vara trevligt att bara sitta och iaktta folk. En sak jag inte gillar, är när unga tjejer har tjocka strumpbyxor och till det en tröja eller tunika, som i bästa fall täcker större delen av rumpan.
Jag vill liksom gå fram och säga att de har glömt någonting. En kjol, till exempel.
Nu får man ju dock gå klädd precis som man vill och dessa ungdomar tycker nog att den här tanten, iförd jeans som är lika slitna som tanten själv, inte är något föredöme för de modemedvetna precis. De är nog också tacksamma över att jag inte har anammat deras mode. Skulle väl vara förargelseväckande beteende i sånt fall.

Nåväl, besöket hos ögonläkaren avlöpte väl. Inga nya näthinneförändringar eller diabetesskador. Grumlet och suddet i ögonen är glaskroppsavlossning och det får man dras med.

Nu väntar en lång arbetshelg, så jag hoppas att rivjärnet ger sig iväg. Jag försöker mota bort det med allehanda medikamenter och drycker.
Rösten låter som om jag har intagit avsevärda mängder whisky, och vistats i obskyra rökiga lokaler, vilket jag inte har gjort. Ser nog sån ut också, för den delen.
Men tanken slår mig, att det kanske är just en whisky som behövs, för att rensa upp i strupen.

Skottland, tur & retur

Tänkte först ge en sammanfattning av Skottlandsresan. Bilder kommer så småningom i ett annat inlägg.
Skottland var ungefär som jag tänkte mig. Otroligt vackert och gemytligt. Vädret motsvarade också mina förväntningar. Ena minuten sol, nästa regn, nästa blåst osv. Fast skottarna själva, tyckte att det var väldigt fint väder, just nu. De är vana med värre.

Mycket att titta på, förstås. Gamla vackra stenhus, borgar och slott. Höga berg och djupa dalar. Fantastisk grönska. Och alla dessa djur. 8 miljoner får, finns det i Skottland, samt rara, långhåriga kossor.

När det gäller shopping, är det väl whiskey och ullprodukter, som är mest prisvärda. Vi gjorde ett besök på destilleriet Blair Athol. Där framställs en utsökt single maltwhiskey. Nu förstår jag varför jag aldrig har tyckt om whiskey förut. Jag har bara provat de billigare blendedsorterna. Det här var något helt annat.
Vi fick lära oss hur man ska dricka en single malt. Den ska drickas rumstempererad, men glaset ska gärna värmas ytterligare med händerna. Häll i ett par droppar vatten. Drick och njut!
Ha aldrig, aldrig is i! Det är nog dödsstraff på det i Skottland.

Något annat mycket vackert är Heathergems, unika smycken, där stenarna är gjorda av ljungrötter! Inte särskilt billigt dock, men jag var ändå tvungen att köpa några smycken.

Inhandlade också en underbar cape/sjal av ull.

Maten i Skottland var ingen höjdare! Rikliga portioner, men ingen finess alls i matlagningen.
Provade förstås Haggis. Det smakade pölsa. Innehållet avstår jag att redovisa.

Att resa med buss, till detta avlägsna land, är inget för veklingar. Nu är ju jag en sån och min hälsa har inte varit på topp.
Sockret har gått upp och ner, en gång for det ner i en dipp som skrämde slag på både mig och maken. Det blir ju lite si och så med tider och kosthållning, på en sån här resa.
Fick också besvär med mitt "friska" öga, redan i London, på uppvägen. Samma symtom som vid näthinneavlossningen, nämligen blixtar i synfältet. Då blev jag riktigt rädd. Men förmodligen var det en stor glaskroppsavlossning, denna gång. Ser mest sudd, prickar och slingor med detta öga nu. Som jag gjort med det andra ögat, sen näthinneavlossningen.
Ska till ögonläkaren nästa vecka.
I och med dessa besvär, fick jag tillbaka utslagen på armarna. Tror definitivt att de är stressrelaterade.
Innan resan ifrågasatte min läkare om jag verkligen skulle orka genomföra den. Jahadå, förkunnade jag glatt. Dum som en åsna, är vad jag är.

Och hur var det nu med skottarna och kilten? Jo, en kiltbeklädd herre berättade hur det stod till med den saken. Nämligen att en äkta skotte har ingenting, under kilten!
Mitt bildbevis kommer. Dock något suddigt och otydligt. I alla fall viftade denne herre med kalsongerna, som han förvarade i en väska, istället för på kroppen.

Men snälla Doktorn

Idag har jag som sagt varit till doktorn. Att jag har diabetes är det ingen tvekan om, tyvärr. Det togs en uppsjö med prover och jag ska tillbaka på måndag för ytterligare provtagning.

Förra året var jag till läkaren några gånger, med mina värkande leder. Varje gång tog jag upp att jag är så onormalt trött. Och varje gång sa han att det beror på min kroniska B-vitaminbrist och på artrosen. Med facit i hand, förstår jag att jag gått med förhöjt blodsocker länge.
Det togs också ett långtidssockervärde förra året. Jag tyckte själv att det lågt för högt, men han menade på att det inte var så farligt högt.

Förmodligen gjorde diabetesen sitt till för näthinneavlossningen, som jag fick på nyårsafton. Nu tyckte han att jag omgående skulle beställa tid på ögonmottagningen, eftersom jag har kvarstående suddighet.

På ett sätt känns det bra att veta vad tröttheten beror på. Min man har under ett år tjatat på mig, att jag måste kolla upp min onormala trötthet.
Både han och jag minns hur det var under mina graviditeter, då jag fick graviditetsdiabetes och var så extremt trött. Ända tills jag fick insulin insatt. Då blev jag normal igen.
Då fick jag också veta att jag löpte stor risk att utveckla diabetes senare i livet, om jag inte håller mig smal eller rentav mager. Och det har jag inte lyckats särskilt bra med!

Mina utslag, berodde på en inflammatorisk, allergisk reaktion. Det behövde inte alls vara kostrelaterat eller så, utan kan vara kroppens sätt att påvisa vilken stress den är utsatt för just nu. Har i alla fall fått cortison och klådstillande salva och tabletter.

Nåväl, livet går vidare, förhoppningsvis. Det är bara att gilla läget.
Imorgon ska jag på Thåströms konsert i Västerås. Det är något att glädja sig åt!

Skitdag

Idag är en sån där skitdag, som man helst vill stoppa ner i en påse och slänga. Ja, även lördagen och söndagen kan få stoppas ner i den påsen.

Nu är jag less på det här gråtrista vädret. Vill ha ljus, ljus och åter ljus.
Och jag vill inte ha ont i foten eller sudd i ögat längre.

Sen vill jag att vården ska präglas av kvalité. Jag vill inte att kritiserade vårdbolag, ska få ta över verksamhet efter verksamhet.
Jag vill inte att kommunerna ska spara och skära ned på omsorgen för äldre och svårt sjuka personer.
Eller att långvarigt sjuka ska tvingas ut i en arbetsmarknad, som dels inte finns, dels inte kan erbjuda ett arbete med de rätta förutsättningarna.

Vi lever i landet med de högsta skatterna, men det märks sannerligen inte.
En mycket stor nedrustning av välfärden är på gång.
Det är som att marken skälver under våra fötter.

Inget av vikt

Presenter
Idag har vi handlat presenter till äldste sonen, som fyller 24 år på onsdag.
En presentbutik här i staden har precis bytt ägare. Lyckligtvis har den nye ägaren ungefär samma sortiment. Det är fina kvalitetsgrejer. Inget krimskrams.
Så vi passade på att handla där, eftersom de hade en del bra öppningserbjudanden och sonen önskade sig saker till lägenheten.

I herrbutiken hittade vi sen en tröja, strumpor och kalsonger till reapris. Inte alls dumt att fylla år i januari, när det är reor överallt.

Musik
En artist som jag tycker mer och mer om är Timo Räisänen. Har sett honom live en gång och på TV flera gånger. Gillar hans känsla och innerlighet. Just nu lyssnar jag igenom hans låtar på Spotify.

Hälsan
Ögat blir bättre och bättre för varje dag. Ledvärken, däremot, är som den är. Idag har jag köpt ett preparat som innehåller djävulsklo och som ska var bra för lederna.
De som producerar dylika preparat har nog gjort sig en rejäl hacka på mig.
Köpte också ett naturpreparat mot magbesvär. Just nu är jag som man säger, risig i kistan. Blir så svullen, uppkörd och gasig.
Så vi får väl se om jag är lurad igen.
Ska också försöka äta lite mindre kolhydrater, då jag har förstått att de kan ge såna besvär.

Mycket gnäll! Men är man en svid- värk- och brännkärring, så är man!

I mitt förra liv

Nu har jag fått en utmärkelse av den goa bloggaren Kloktok också! Tackar allra ödmjukast.
Så hoppa raskt in på Kloktoks blogg, där serveras klokheter och underfundigheter i en blandad kompott.

När det gäller mitt förra inlägg, så vill jag förtydliga att jag har varit på återbesök på ögonkliniken. Då sas det att suddigheten skulle försvinna. Det har blivit bättre, men jag har fortfarande en stor sudd som rör sig i ögat. Men jag känner mig mindre trött i ögat, så jag är nog på bättringsvägen.

Angående min röntgen av foten, så kan man ju undra om det verkligen var min fot som röntgenläkaren tittade på. Jag såg dock att det stod mitt namn på svaret, som ortopeden fått. Röntgenläkaren hade också koncentrerat bedömningen till utsidan av foten och fotleden där jag har ont.
Men att jag skulle ha skadat skelettet i foten vid ett tidigare tillfälle, är för mig fortfarande en gåta. Nog för att mitt minne kan svikta ibland, men en sån sak borde man komma ihåg!
Det hela är ett mysterium.

Ortopeden frågade om jag varit fotbollspelare, men det har jag aldrig varit. Åskådare däremot, har jag varit många gånger, särskilt när sonen var aktiv.
Många gånger har jag undrat vad han fått sin bolltalang ifrån. Men tänk om jag har varit fotbollspelare i ett tidigare liv? Och skadat foten då!
Rynka inte på näsan nu, alla skeptiker. Vem vet?

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!

Min dröm

Jag har inte varit särskilt bloggaktiv den senaste veckan. Att slänga in en bildgåta var faktiskt ett sätt att komma lindrigt undan. Eller hur jag nu ska säga. Det är inte så att jag tar min blogg på så stort allvar, men jag vill gärna försöka förmedla något och kanske underhålla litegrann i bloggen.

Anledningen till min inaktivitet är mitt ena öga. Det har fortfarande inte återhämtat sig, utan jag har fortfarande suddigheter i synfältet. På kvällarna är jag också väldigt trött i ögat. Det blir mycket stavfel och tokigheter när jag skriver.

Jag har ju också börjat på ett nytt arbetsställe. Mycket nytt att sätta sig in i. Det frestar också på ögat.
Men det är nog ett bra ställe. Alla sköter sina egna arbetsuppgifter. Ingen lägger på mig en massa jobb! Jag behöver inte längre arbeta för fyra.
Det är ett stort distrikt. Jag tar mig fram på min cykel och får på det sättet mycket motion. Cykeln har jag utrustat med dubbdäck och mig själv med reflexer och hjälm.

Dessvärre har det nu kommit signaler om stora besparingar från arbetsgivarhåll. Nu ska man börja skära i hemtjänsten. En arbetsgrupp som redan nu går på knäna. Hur det ska gå till kan jag inte för mitt liv begripa.
Jag ser bara en stor konsekvens av detta, nämligen att våra vårdtagare får försämrad kvalité på beviljade insatser.
Jag hoppas att det finns anhöriga som orkar ta strid. I vår stad finns bl.a. två aktiva pensionärsorganisationer, men tyvärr engagerar de sig mest i friska pensionärer.

Sen har vi även i vår målgrupp många yngre personer, med svåra sjukdomar och stort vårdbehov.
Vem kämpar för dem?

Jag har en dröm om att få jobba på ett helt annat sätt. Jag skulle vilja jobba med en speciell grupp av människor. Det kan vara flyktingar, dementa eller cancersjuka eller vad som helst. Men att få jobba just med en speciell kategori och känna att man gör skillnad. Det är min dröm.

Om jag skiver lustiga kommentarer hos er, får ni ha överseende. För ögat hänger som sagt inte med. Bokstäver slängs om eller faller bort. Även ord faller bort.
Fast jag tänker inte falla bort, inte än på ett tag.

En bra dag

Den här utmärkelsen har jag fått av Margareta. Du ska veta att det värmer.
Du och alla andra som stöttar och kommenterar, ett stort TACK!

Idag har jag varit på återbesök på ögonmottagningen och det var bara positiva besked. Det läker fint och det finns inga nya förändringar. Suddigheten ska snart vara borta. Jippie!

Nu ska jag skicka utmärkelsen vidare. Jag har väldigt svårt att välja, men jag väljer en bloggare, som visat på stort mod och fått omvärlden att förstå att vi bloggare faktiskt är viktiga personer.

Utmärkelsen går till Rosa.
Vill du skicka vidare är reglerna som följer:

- De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
- Länka till den bloggen du fick den ifrån.
- Ge den vidare till så många andra bloggare du vill & länka till deras sidor.
- Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Det onda ögat

Första dagen på nya jobbet gick väldigt bra. Ryktet hade hunnit före mig. Alla frågade hur det stod till med ögat.
Kunde bara svara sanningsenligt att ögat inte sköter sitt jobb. Det envisas med att titta igenom det där sandiga filtret fortfarande.
Så här på kvällen har det förmodligen även gått i strejk. Värker och rinner och vill inte titta på någonting.
Imorgon förmiddag får ögondoktorn förklara läget. Hoppas att han har något positivt att komma med. Som att det håller på att läka som bäst och att det går precis som det ska.
Han skulle bara våga säga något annat!

Hjärnsvikt

Jag förstår om jag kan uppfattas som helt bortikolanknäpp, som tänker arbeta imorgon, trots att ögat inte är bra.
Men att börja ett jobb på ett nytt ställe, med att vara frånvarande första dagen, det mäktar jag inte med.
Då sviktar mitt självförtroende och självkänsla och hela vaddetnukanvara som gör att jag inte klarar sånt.

Är jag urtypen för en person som bränner ut sig? Japp, det är jag.
Får jag dåligt samvete om jag är borta från jobbet? Japp, det får jag.

Vad ska man göra? Hjärntransplantation kanske...

Ångest

Just nu kan man säga att jag har som lite ångest. För imorgon börjar jag arbeta på det nya stället.
Och det känns inte helt bekvämt. Och nästan enögd är jag fortfarande.

Tur att det är ett stadsdistrikt, som jag ska jobba på. Jag kan flänga runt på min cykel, när jag ska göra hembesök.
Bakom ratten vill jag inte sätta mig än.

Och så blir det ju en mjukstart. För torsdag är min lediga dag.
Och då ska jag på återbesök på ögonkliniken.

Sen är det min arbetshelg.
Då måste ögat vara redo. För bilkörning och annat.

Filmfrossa

Eftersom mitt öga inte går med på, att jag varken läser särskilt mycket eller ägnar mig åt datorn några längre stunder, så har jag senaste dagarna frossat i film istället.

Fyra filmer på två dagar, har det blivit:
"Be kind rewind"
"No country for old men"
"Djävulen bär Prada"
"Gone baby gone"

Det är vad jag har sett. Ruggiga thrillers, blandat med lättsam komik. Kan rekommendera alla fyra filmerna.

För övrigt har jag stavpromenerat 3 km varje dag. Jag kom på ett listigt sätt att skydda mitt öga för ljuset. Jag sätter ett pannband lite nonchalant snett under mössan. Så att det täcker ena ögat.
Mannen går några steg före mig under promenaderna, för han tycker att jag ser skum ut i den utstyrseln.
Må så vara, jag kanske skrämmer bort en och annan skurk i alla fall.

Nu är det dags

Vet ni, när man upplever något hotande, så ändras livet en smula. Nu är ju de hot, vi har här i landet, ingenting mot de hot som befolkningen i Israel, Gaza och Västbanken dagligen står inför.

Men ändå, det kan bli en påminnelse om hur skört livet är, hur lite vi egentligen uppskattar att vi är friska och kan arbeta och har tak över huvudet.

Det får en att tänka efter hur ohyggligt fort, man kan drabbas och allt kan ändras. Den ena minuten frisk, nästa är man tillintetgjord och närapå halverad.

Tre gånger i mitt liv, har jag upplevt någon form av hot, som inneburit en risk för förlust och förändring av mitt liv.

Första gången var för tio år sedan, då jag under ett nattarbetspass, råkade ut för en nerdrogad galning. Då var själva livet hotat.
Utgången var till min fördel, men under lång, lång tid levde hotkänslan kvar inom mig.

Nästa gång var när jag för några år sedan rände rakt in i väggen. Jag hade aldrig fattat att jag var urtypen för en person som blir utbränd. Jag hade i det närmaste klassat sådana människor som inbillningssjuka. Men nu hade jag själv gått rakt in i fällen.
Fortfarande tassar jag runt i väggens närhet. Det är som att balansera på ett knivblad. Ett felsteg, så är jag illa ute. Jag vet det. Ändå är jag så nära, så nära.

Sista gången jag upplevde en hotfull situation var på nyårsafton 2008, när mitt ena öga lade av. När jag såg hur blodet forsade inuti mitt öga. På utsidan syntes ingenting.
Inom mig växte rädslan. Skulle jag mista synen på ögat?

Jag har gått ur alla dessa situationer hel, men mycket naggad i kanten.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På hur lite som behövs för att rubba balansen.
Jag har tänkt att jag måste bli lite tuffare. Att jag förmodligen uppfattas som seriös och driftig, men att nu måste den bilden revideras lite.
Jag måste lära mig att säga nej. Att tala om att jag har en reumatisk sjukdom, som gör att jag har ont. Att tala om att jag har varit nära att mista synen på ett öga. Att jag har bränt ut mig en gång och egentligen borde sky elden.

Hela förra året har jag känt mig stressad och deppad. Det har inte varit något bra liv alls, under det förra året.
Nu måste jag ta tag i saker. För att få behålla det jag har som är bra.

Kort rapport

Stort tack till alla som skickat kommentarer och uppmuntran efter mitt förra inlägg.
Idag är första dagen som jag känner mig skapligt pigg, värken i ögat är nästan helt borta, men synförmågan är det lika illa ställt med. Men det ska bli bättre, jag får lita på det.

Jag tittar fortfarande genom ett sandigt filter, känns det som. Jättejobbigt när det är ljust.
Jag försöker mörklägga både datorn och fönstren. Häromdagen när jag var ute i solen, hade jag en kompress för ögat, men idag ska jag försöka gå ut utan.
Jag ska också kika runt hos er under dagen, man får lite bloggabstinens!

Chock på chock

Så det kan bli! Innan jag ens kommit över chocken efter LillaVovvens död, så kommer nästa chock.
På nyårsafton drabbades jag av näthinneavlossning och har nu varit på sjukhuset och fått det hela åtgärdat med laser.
Jag ska erkänna att jag blev livrädd, när symtomen dök upp. Synen är så viktig för mig. Jag är kraftigt närsynt. Utan glasögon skulle jag inte kunna gå utanför dörren.
Så risken att förlora synen på ett öga, kändes väldigt hotfull.

Nu gick det i alla fall bra och synförmågan kommer att återställas. Just nu är det som att titta genom ett sandigt filter, med stora svarta slingor som far omkring. Att titta mot en ljus bakgrund, är nästan omöjligt. Därför blir det bara en kort datorsittning. Inte heller läsa böcker och tidningar fungerar. Än mindre gå ut i solen.
Jag har fortfarande värk i ögat och känner mig fullständigt urlakad.

Och kan ni tänka er, jag är hemma från jobbet med gott samvete!
Jag som brukar gå till jobbet, även om det sker krypande. Jag hade med fasa sett fram emot fredag och måndag, eftersom jag skulle vara ensam sjuksköterska i ett jättestort område. Men nu är det inte mitt problem. Det får arbetsgivaren lösa.
Det här var en signal från kroppen, som måste lyssnas på.
Jag har haft en oerhört jobbig och stressig höst. Har ställt upp alldeles för mycket.
Ingen tackar mig för att jag går till jobbet och riskerar min hälsa!