Värre än tortyr

Ja, det är makens bedömning av Thåströmkonserten igår. Värre än tortyr! Han tänkte gå efter första låten!
Jag är mycket glad över att han stannade kvar, annars hade jag fått lifta hem.
Själv befann jag mig i himlen under största delen av konserten.
Men jag gillar ju det där raspiga och sträva. Det som sticker ut. Den välpolerade ytan, är inget för mig.
Maken brukar säga att man vill ta livet av sig, när jag spelar musik som jag gillar. Lite väl drastiskt, kan jag tycka.
Min musiksmak speglar nog min personlighet också. Inte för att jag är speciellt självmordsbenägen, utan för att jag nog är rätt raspig, jag med. Sliten, men med patina!

Något som jag inte gillar med vissa artister, är när de försöker göra raspigheten till något häftigt. När de i mellansnacket försöker låta så coola och nerdrogade som möjligt. Det imponerar inte på mig.
Thåström däremot, lät som en helt normal man, under sitt lilla mellansnack. Alla yviga gester, till trots.
Nä, det var en mycket bra konsert, så det så!