Dylan&Knopfler

I fredags var jag på konsert i Globen. Jag såg två giganter, Bob Dylan och Mark Knopfler. Man kan säga att det var två konserter i en, för de uppträdde var för sig.

Och jag gillade Knopflerdelen bäst. Han hade ett gäng härliga musiker med sig och bjöd på suverän musikalitet.

Dylan bjöd på ....ja, inte vet jag. Extremt skrovlig röst, som de lagt ett förskräckligt eko på och skränig kompmusik till det. De tre första låtarna var bra, sen blev det jobbigt. Alla låtar lät lika. Lika skräniga.

Men nu har jag i alla fall sett den store legenden live. Alltid nåt!

I virusarnas grepp

Har haft ytterligare en ensam helg och varit totalt däckad av förkylning. Ska denna envisa förkylning aldrig ge upp greppet om mig?

Men i fredags trotsade jag i alla fall de envisa virusarna och gick på konsert. Vi har en fantastisk liten konsertlokal här i stan. Från början var det Frälsningsarméns lokal. Så den är som gjord för sång och musik.

Fredagens första artister var ett nytt band, med riktigt gamla rävar, bland annat Basse Wickman. De kallar sig Vagabond ways. Spelar gammal Dylanmusik och annat liknande. Gjorde det väldigt bra.

Huvudartister var förstås Engmans kapell. De är gudaförklarade här i stan. Det är knökfullt och rejält hög stämning när de spelar.

Annars är det katten och jag som hänger. Han har genomgått en riktig personlighetsförvandling och är numer hur snäll som helst. Kommer till och med och buffar på mig och vill gosa. Så det var väl någon mening med att ingen ville ha honom.
Han får nog några chanser till.

Tack o tack

Med den här underbara melodin, i en fantastisk version, vill jag tacka alla som kommenterat och stöttat mig efter mitt förra inlägg.

Lyssna och njut!

Drogad i rutan

Vad hade Kleerup intagit innan detta framträdande? Fanns det inte någon ansvarskännande människa på redaktionen, som kunde ha ingripit?

Det känns bara tragiskt att se och höra honom svamla på det här viset. Och mannen bredvid, varför gjorde inte han någonting?

Vi har ett ansvar, inte bara för oss själva, utan för arbetskollegor och andra i vår omgivning.
Stöttning, medmänsklighet och empati, borde vi kunna bjuda på ibland.

Mycket bättre

Jag blev så härligt positivt överraskad av programmet "Så mycket bättre", som visades igår. Fantastisk musik och en varm ton mellan deltagarna.
Så skönt med ett program som inte går ut på förnedring. Som inte går ut på att visa människans sämsta sidor.

Petras och DiLevas tolkningar av Berghagens visor kommer jag att bära med mig länge.

Rapport från igår

Detta är gårdagens bästa fynd. En läderväska för halva priset! 550 kr betalade jag.

Ett annat fynd blev denna tunika. Också för halva priset, 149 kr.

Efter shopping kan man bli trött. Lika trött som Isai är på bilden. Kvällen spenderades dock ute på lokal, med goda vänner. En annan vän stod för musikunderhållningen.

Dessvärre höll jag på att få spunk av den höga ljudvolymen. Och begärde att vi skulle avlägsna oss därifrån! Och nej, min begäran berodde inte på min höga ålder. Oh nej då! ;-)

Surkart

Har ni sett och hört ett band som heter Hoffmaestro & Chraa? Om inte, ta chansen så fort som möjligt. I alla fall om ni vill bli på bra humör.

Jag såg dem igår, på en av stadens två festivaler. I den här staden brukar inte så värst mycket hända, men just den här helgen är det två festivaler, en hamnfestival och en gatufestival.

Jag frågade maken igårmorse, om vi kunde gå på gatufestivalen, för jag ville se just ovannämnda band och även Takida. Jodå, sa han.
Så jag bokade biljetter. När mannen kom hem och fick höra vad biljetterna kostade, fick han ett riktigt bryt. Hutlöst, sa han! Hutlöst!

Nåväl, vi gick dit, för jag hade ju betalat de dyra biljetterna. Först ut på scenen var Erik Grönvall. Bra röst har han, gossen. Men urtråkig och enformig scenshow.

Takida tog sen scenen i besittning och ungefär samtidigt började mannen tjata om att vi skulle gå hem. Men när jag nu hade köpt så dyra biljetter, ville jag ju se de artister som jag kommit dit för.

Sen uppträdde Nationalteatern. De återuppståndna gamla proggarna. Och Sky high, som lirade blues.

Och mannen fortsatte att tjata. Men jag gav inte med mig. Det var ju Hoffmaestro som jag helst av allt ville se.
Så när de klev upp på scen, gick mannen resolut hem. Men jag stannade kvar. Där stod jag med tusentals ungdomar och diggade det sanslösa bandet.

När jag så småningom kom hem, fick jag lov att ringa på dörren och väcka mannen. Jag hade nämligen ingen nyckel med mig.

Så gissa om jag är populär nu. NOT!

Talangfull tös

Att den här lilla sötnosen kan sjunga, råder det inga tvivel om. Vad månde bliva? Vilken oerhörd talang hon besitter.

Hoppas att hon har förståndigt folk omkring sig. Folk som låter henne vara det barn hon är och inte bara värderar hennes unika röst i pengar.

Och som behandlar henne, så som alla barn borde behandlas. Med villkorslös kärlek och respekt. Att hon får utrymme och möjlighet att växa och utvecklas till en fri, tänkande och lycklig individ.

Det låter så självklart för oss. Samtidigt vet vi att många, många barn inte får en lycklig barndom. Att de varken får kärlek eller respekt.
Det är en tung vetskap. Motbjudande.

Häromdagen träffade jag en kvinna, som berättade en oerhört tragisk historia. Om hur hon och hennes fem barn, under lång tid blivit utsatta för pappans våld.
Nu är han ute, efter avtjänat straff. Han har besöksförbud, men driver en vårdnadstvist mot den arma kvinnan.
Jag vet inte om mannen har någon möjlighet att få vårdnaden om barnen, men får han det, är det ett allvarligt fel på vårt samhälle.

Fy attans vad tråkigt

Kan rapportera att så värst sanslös ser inte helgen ut att bli. Det gräsliga ovädret gör det helt omöjligt att ens gå utanför dörren. Så jag sitter uppkrupen i soffan och slösurfar. Som vanligt. Vilka sidor jag surfar på? Ja, hm...de vanliga. Eh...de med politik och sånt och islamister och terrorister. Och facebook förstås.

Och så lyssnar jag på Spotify, just nu är det mest Sophie Zelmani som spelas. Sen sjunger jag själv förstås. Övar för konserten i vår. Caroline har lagt ut alla stämmorna åt oss på nätet, så att vi kan ladda hem dem och öva på egen hand.
Vissa texter är väldigt svåra, till exempel Coldplays Viva la vida. Den innehåller otroligt många ord och melodin är inte heller lätt. Den får helt enkelt nötas in.

Nej, detta ser ut att bli en vanlig tråkhelg. Insnöad och uttråkad är jag. Tur att internet finns.

Flower power

Dagens blogg får bli en musikblogg och en hyllning till en gigant, George Harrison. Det här är musik man blir glad och alldeles varm i hjärtat av.
En nostalgitripp för oss som var unga på 70-talet. Då ledorden var flower och power och make love not war.
Det var vi som skulle förändra världen. Vi hyllade kärlek och fred. Vi föraktade status och rikedomar.
Att vi inte lyckades särskilt bra, ser vi bevis för varje dag.
På 70-talet delades Nobels fredspris ut till bland annat Amnesty och Moder Teresa, idag går det till ledaren för en stor krigförande nation.
Tiderna ändras. Inte alltid till det bättre.
Förresten, har ni sett min Spotifyjulmusiklista, här bredvid? Gå gärna in och lyssna!

The best

Lyssna och njut. Från gårdagskvällens musikupplevelse med kören och Frida Öhrn.

Kärlekssång

Gåshud! En av världens vackraste sånger.

Under stjärnor

Åter igen en oerhört vacker sång med Frida Öhrn, den här gången tillsammans med Bo Sundström.
Pär Lagerqvists tonsatta dikt "Jag har gått inunder stjärnor".

Release me

Jag fortsätter mitt drömska tema. Visst är det här en underbar låt och en fantastisk röst, som man kan drömma sig bort till.
Och det bästa av allt, kören ska sjunga den tillsammans med Frida en kväll i december!

Jag och mina muskler

Om man sjunger så att man får ont i magen, så måste det ju innebära att man har magmuskler!
Jag har magmuskler! Nånstans där innanför alla valkarna finns det faktiskt muskler.

Och har ni vägarna förbi Uppsala slott på första advent, kan ni få titta på, inte mina muskler, men väl kören. Och lyssna förstås.

Puss på Caroline som är en sån duktig körledare och glädjespridare!

Solglasögon

Hur ska jag kunna lära mig den här låttexten, samt kunna sjunga den med plutande mun och framför allt visa attityd? Och veva med armarna och spreta med fingrarna.
Och se übercool ut.
Men med lite övning ska det väl gå. Så om ni ser en tuff brud på stan, med en blick som kan stoppa ett flytande isberg och som med vilda gester kan dirigera ett springande lejon, så är det med all sannolikhet inte Imse.
Bara så ni vet.

War is over

Jag sitter med ett textpapper och övar på den här låten just nu.
Varje gång jag sjunger den, så blir jag så glad. Snacka om ståpälslåt!

Vem kan man tro på?

Skulle det visa sig att kärleksprofeten är en simpel kvinnomisshandlare, så kan man fråga sig vem man ska tro på i fortsättningen.
Jag var på en magisk konsert med denne man, i Stjärnsund, i somras. Naturligtvis dominerades konserten av hans budskap om kärlek och fred.
Är jag nu fullständigt grundlurad? Är han en person som säger ett, men gör något annat?
Kan det vara så svårt att leva som man lär?

En ovinglig kväll

Gårdagskvällen tillbringades ute på lokal. Först i stadens eminenta lilla konsertlokal, som förr i tiden inhyste Frälsningsarmén faktiskt. Därav den fantastiska akustiken. Lokalen är gjord för sång och musik.

Först ut på scen var Josefin Wassler. Någon kanske minns henne från årets slutaudition i Idol. Hon är en grym sångerska. Sjunger skjortan av de flesta. Att hon inte gick vidare är en gåta.

Sen var det Lasse Lindbom och Husbands tur. Det blev naturligtvis en härlig nostalgitripp. Med främst musik från 60-talet. Alla skrålade och sjöng med. Stämningen är alltid på topp, på det här stället. Trots att publikens genomsnittsålder är mycket hög, då det inte är något ungdomsställe.

Efteråt gick vi och våra kompisar vidare till ett annat ställe. Det stället fungerar mest som ett raggningsställe för folk från 35 och uppåt.
Då jag var väldigt törstig och torr i halsen (efter allt sjungande), svepte jag omgående en gin och tonic. Blev inte ett dugg vinglig. Maken däremot, som smuttade lite fint på sin, blev väldigt vinglig. Förmodligen fick jag tonic och han gin.
Bartendern missförstod nog beställningen!

Kär och glad

Känner mig kär just nu. Inte bara i familjen och i Caroline af Ugglas och Anders Jacobsson, utan i livet. Som gett mig så mycket. Fast att det inte ger mig en ny hund, kan jag inte riktigt förlika mig med.

Men jag har ett par nya glasögon, som alla tycker är snygga. Nyklippt hår i en tuff frisyr. Den blir väl mindre tuff när jag ska fixa till den själv förstås.
Mitt nya jobb känns bara så rätt. Jag har börjat så smått att vara scoutledare igen. Och så sjunger jag med världens bästa körledare.

Imorgon ska jag på konsert med Lasse Lindbom och Husbands. Det blir väl rena nostalgitrippen, kan jag tro. Och en hel del sjungande och skrålande. Tur att man har övat upp halsen och magstödet.

Vi har en liten enastående konsertlokal här i stan, där både kända och okända uppträder titt som tätt. Eldkvarn till exempel, är trogna gäster. Di Leva har varit här och Peps och en hel massa andra.
Det är litet och intimt och stämningen är alltid på topp.
Hörrni, det känns som om jag är inne i ett stim just nu!