Varken patient eller anhöriga får prata med någon. Det blir vi i kommunen som får ta det svåra samtalet.
Det är för jäkligt!
Tack och lov lider jag brist på prestige och kunde slå näven i bordet och stampa med foten. Vara besvärlig. Säga emot. Säga nej!
Men så får man inte behandla människor. Människor i svår chock och kris.
Det är cancervården idag, 2011. Många gånger en skamfläck på landstingets karta.
2 kommentarer:
Bra att du ryter till! Svensk sjukvård i allänhet och cancervård i synnerhet borde kunna bara bra.
Kram
Säger som Znogge: Bra att du ryter till! Sjuka människor kan behöva någon som står på deras sida och ser till att människovärdet inte glöms bort!
Skicka en kommentar