Nere i skoskaften

Jag kan säga att jag har haft lite panik, sen jag skrev mitt förra inlägg. Jag har funderat över hur klok eller oklok jag egentligen är. Om det alltid är rätt att följa sitt hjärta? Hittills har jag varit övertygad om det.
Har för det mesta litat på att slumpen eller kanske ödet ska avgöra vad som blir nästa steg. Nu känner jag mig dessvärre lite skräckslagen över att det kanske inte blir så lätt den här gången.

Jag är otroligt besviken över att den här utbildningen inte alls var som jag trodde och jag är arg på mig själv, för att jag inte kontrollerade kursinnehållet innan jag började.

För mig är begreppet "hälsa", nästan så långt man kan komma från högpresterande idrott. På skolan var just det synonymt med hälsa.

Jag tycker att hälsa står för en treenighet, som måste vara i balans. Det mentala, det fysiska och det andliga går inte att separera från varandra. För då blir det obalans och det leder till ohälsa. Det är min fasta övertygelse.

Nu har jag precis författat och skickat iväg två jobbansökningar. Får se om det leder till något.

Förkylningen håller mig fortfarande i ett järngrepp.
Det är ingen höstdepression på gång, för jag gillar hösten. Men mitt sinne känns tungt just nu.

Nu hoppar jag

Idag har jag hoppat från ett höghus! Hur dum kan man vara, tänker ni säkert?
Tja, ungefär såhär. Fritt fall utan linor och skyddsnät.
Vad jag surrar om?

Jo, inatt bestämde jag mig för att hoppa av utbildningen till Hälsopedagog. Skolan hade inte alls den inriktning som jag trodde. Om jag hade velat ägna mig åt fotboll, innebandy, boxning och slalom, så hade jag börjat med det för längesedan. Inte nu, vid 52 års ålder.

Att gå en utbildning och vägra deltaga i en stor del av lektionerna känns inte bra. Nej, det här var inte rätt ställe för mig.

Så här är jag nu. Virvlande i luften efter hoppet. Hur och var jag ska landa har jag ingen aning om. Nån som har en fallskärm?

Som en galning

Jag har börjat motionera som en galning. Ja, med mina mått mätt, alltså.

Det är inte bara på grund av sånt här, utan också delvis för att jag nästa vecka börjar min utbildning till hälsopedagog. Det är en utbildning som till stora delar bygger på fysisk aktivitet och friluftsliv.

Att vara ute i naturen är inget jag är rädd för. Min långa scouterfarenhet är något som jag förlitar mig på, när det gäller det. Men just rörlighet och kondition behöver byggas upp.

Sen har jag ju alltid haft problem med stela och värkande leder. Det är den andra orsaken till att jag känner att jag måste hålla igång kroppen.

Min mamma, som har grav artros, har alltid varit tvungen att röra mycket på sig, för att inte stelna till alldeles, med svår värk som följd.
Fast tyärr har hon under senare år fått allt svårare att röra sig, trots utbytt höftled. Artrosen sprider sig och sätter sig i allt fler leder.

Idag har jag köpt Glucosamintabletter. Har dock för mig att jag provat det förut och att det inte ledde till några förbättringar. Men vi får väl se den här gången.
Är beredd att prova allt som kan få värken att minska.