Djävulen i mig

Ni vet ju att jag väldigt gärna vill ha en ny hund. Men mannen säger att nu ska vi vara hundfria i 30 år, eftersom vi har haft hund i 30 år.

Ni vet ju också att jag har ständig värk i lederna och har haft så i mer än 30 år. Nu ligger det till så, att under det senaste året har mannen drabbats av den ena krämpan efter den andra, efter att tidigare nästan aldrig varit sjuk.

Och då far djävulen i mig, för jag säger att nu är det din tur. Nu kommer du att vara krasslig i 30 år.

Livet tar och livet ger. Som man sår får man skörda.
Den man ligger med får bädda! Mooahahaa...

Tips, någon?

Vi har haft "lilla" sonen hemma på besök. Han stannade över natten, så jag fick terrorisera honom riktigt, med allehanda tekniska spörsmål.
Fadern i huset, är nämligen ruskigt oteknisk, jag vinner med hästlängder över honom, när det gäller det tekniska, men mot sonen står jag mig slätt.
Alltså samlar jag ihop diverse frågeställningar och passar på när han kommer hem.

Nu har jag till exempel fått kameran demonstrerad för mig, vet inte vilken gång i ordningen det var. Och förmodligen var det inte sista gången heller. Jag behöver få sånt där förklarat för mig flera gånger.
Mycket tålmodigt berättade han om bländare, slutare och ISOtal.
Själv hade han köpt sig en gammal analog kamera från 50-talet! Varför förstod jag aldrig. Tycker att hans moderna digitalkamera borde vara tillräckligt bra.

Annars verkar det ljusna lite för mig på jobbfronten. Kanske, kanske kommer jag att kunna få arbeta på ett ställe, i alla fall några dagar i veckan, istället för som nu ha poolturer och byta arbetsställe varje dag.
Jag har ju flaggat för att min kropp inte orkar med detta flaxande. Mina artrosleder värker förskräckligt just nu och även diabetesen påverkas av oregelbundenheten och stressen.
Vi får se vad som händer. Jag har sagt till mig själv att jag kan köra så här fram till årsskiftet. Sen måste det bli en förändring.

Nu ser jag mest fram emot mina torsdagskvällar med kören och att jag ska ha en veckas semester i november. Den veckan ska jag ägna mig åt mig själv. Tanka energi. Kanske åka iväg på någon rolig kurs.
Någon som har något tips om vad en dam i sina bästa år kan hitta på under några novemberdagar?

Varningsklockor

Man må tycka att jag är en riktig gnällfia, men det är väl nåt som jag är av födsel och ohejdad vana. Men det är inte så att det är min livsluft att gnälla, det är det inte. Det är mera så att ibland rinner det bara över, det blir för mycket och då måste jag gnälla av mig lite.

Så nu ska jag gnälla om mitt jobb, vilket inte är så ovanligt.
Den fasta tjänsten som jag fick i somras, eftersom jag gjorde anspråk på företrädesrätt och som man inte kan säga nej till, för då är det ajöss och goodbye, är en pooltjänst. Vilket innebär att jag är på olika ställen och arbetar varje dag. Jag får ett sms, där det står var jag ska vara och så går jag dit.
I tjänsten ingår arbete var tredje helg på sköterskejouren, vilket också innebär arbete i hela kommunen.

Nu är jag less på det här kringflackandet! Det är väldigt höga krav på dokumentation för oss sjuksköterskor. Allt du gör eller säger åt en patient eller som vi måste säga, kund, ska dokumenteras. Allt man inte gör också, för den delen. Vilket innebär att jag sitter på olika kontor varje dag och skriver.
Alla kontor och all utrustning är olika. En del har, tack och lov, höj- och sänkbara skrivbord. En del har inte det. En del har skärmen placerad en halvmeter bort, med en massa bråte mellan skärm och tangentbord. En del har utslitna musar (möss?), som man får dra över hela skrivbordet. En del har illa placerade lampor. En del har stolar som inte går att höja.

Allt det här är jättejobbigt!
Jag måste sitta vid ett lågt bord, på en hög stol, med dataskärmen så nära som möjligt i god belysning.
Annars får jag ont i axlar, armar och handleder.
Och så har jag mina besvär med ögonen. Har kraftig glaskroppsavlossning, vilket innebär att suddmoln och prickar ständigt far omkring i mitt synfält.

Och nu börjar besvären göra sig gällande, med värk i axlarna och domningar i ena handen. Ont i huvudet, på grund av att jag får anstränga ögonen så mycket, när jag sitter för långt från skärmen och tittar genom mina suddmoln.

Arbetet på helgerna innebär ett farande med bil i hela kommunen, för att göra akuta insatser och bedömningar. Det går aldrig att veta om och när man får möjlighet att äta. Och det är svårt med min diabetes i såna lägen.

Nu har jag fått gnälla av mig lite och det känns bra. Tyvärr är jag sån som kanske har lite svårt att hejda ett sånt här förlopp. Jag fortsätter i stället att kämpa in i det sista, tills det brakar ihop.
Och lider i det tysta. Trots att jag vet att det är dumt. Urdumt.

Nästa år har jag jobbat som sjuksköterska i trettio år! Vad tiden går!
Att hoppa runt, som jag gör, tillhör på något sätt hundåren. Det gör man de första åren, för att få erfarenhet.
Och ibland förbannar jag mig själv, för att jag gick in i väggen på min förra arbetsplats, för några år sedan. Där jag hade ett fast arbetsställe, som jag egentligen trivdes på.
Men där arbetsbelastningen blev för stor och jag lyssnade inte på kroppens varningssignaler.

Nu hör jag varningsklockorna, som så smått har börjat klämta igen. Om jag kunde bli så klok, så att jag stannade upp och lyssnade!

In i garderoben

Slängde mig ner på soffan, för att läsa Ann Heberleins senaste bok. Gick dock inget vidare, då ögonen endast motvilligt kunde hållas öppna. Man kan ju bara inte vara så här trött, tänkte jag.

Kollade ett blodsocker och fick svar på frågan vad tröttheten kom sig av. Alldeles för högt och det är flera timmar sen jag åt någonting.
Nu förstår jag varför jag haft sån värk i lederna, senaste dagarna och varför min syn blivit suddigare och suddigare. Har så stor text på datorn, att folk nästan ryggar tillbaka!

Varför ska detta envisa blodsocker ligga för högt? Tar mina mediciner som jag ska och är supernoga med kosten. Äter också mycket, mycket mindre än förut. Mannen sa igår, att jag nog äter bara en tredjedel, av det jag åt förut.
Det borde visa sig på sockret. Och på vikten! Men nej, inte ett hekto nedåt.

Har också sen länge en besvärande torrhosta, främst när jag ligger ner.
Nej, läget är värre än svininfluensan! Det måste vara helaladugårdsinfluensan som drabbat mig, i kombination med galnakosjukan!

Märker ni hur synd jag tycker om mig själv och hur gnällig jag är?
Nu går jag in i garderoben och tänker inte komma ut förrän ett botemedel mot diabetes är uppfunnet!

Vad gör han?

Men vad skådar mitt vänstra öga?! Mannen kryper omkring på altanen, med skruvdragaren i högsta hugg! Ni som läste mitt förra inlägg, vet att detta beteende är ytterst olämpligt.
För några dagar sedan var han under altanen och kröp, för att byta ut något rör till ett icke fungerande avlopp.
Sen dess har det varit ett gapande hål i altangolvet och jag har försäkrat att det inte gör ett dugg.
Idag kunde han alltså inte hålla sig längre. Brädorna ropade förmodligen till honom, att de ville bli ditskruvade igen.
Undrar bara, vad hans knä kommer att ropa ikväll?

På tal om något helt annat, så gör den här artikeln mig så omtumlande ledsen och upprörd. Att vi är så långt ifrån varandra i detta landet!

Att göra mannen glad

Nu är det mannen i familjen som är deppig och håglös. Han har nämligen förbaskat ont i ett knä. Han hade trott att han skulle kunna löpträna varannan dag under semestern, men han har för länge sen fått ge upp de planerna.

Inte heller kan han hålla på och pula och greja vid stugan, som han är van vid. Han har ju så oerhört svårt att sitta still och göra ingenting.
Nu har han inget val, stillasittning är det som gäller. Och beställning av läkartid på måndag. Det har jag tjatat om ett tag nu, och äntligen inser han själv, att han måste gå till doktorn, för att se om något kan göras åt det onda knäet.

För att muntra upp honom har jag bokat bord på en kinarestaurang i Stockholm, med gott rykte, till imorgonkväll.
Vi får helt enkelt ta hans ögonsten, Gula Faran eller Lilla Krusbäret, kärt barn har många namn, och ge oss ut på en liten tur imorgon igen.
Och kanske, kanske blir han gladare när han får åka i sin favoritbil och äta en god middag på lokal!

Ryggläge

Om nån tycker att det verkar vara lite stiltje här på bloggen, kan jag bara instämma. Orsaken är att det är min jobbarhelg. Dessa helger tillbringas mest sittande i en bil, då jag och en kollega har hela kommunen som arbetsfält.
Det är allehanda ärenden som då ligger på vårt bord, allt från svårt cancersjuka patienter till blödarsjuka pojkar. Det är omväxlande och roligt, men också tröttsamt.

Nu ska den här trötta kroppen inta horisontalläge i soffan. Kan också tala om att det blir omslag i vädret. Det talar mina värkande knän om för mig.

Ritsch, ratsch

Jag har fått utslag. Som kliar och har sig. På armar, mage och underben. Inget kul!
Jag har försökt bota dessa med allergitabletter och cortisonsalva. Men de hänger sig envetet kvar. Idag har jag tittat igenom Hudatlasen på nätet, men inte kunnat identifiera mina utslag. De liknar dock mest nässelutslag, fast jag tycker att de då borde reagerat på medikamenterna.

Just nu har jag kommit till någon slags försoning med min ledvärk eller om det är så att ledvärken har besegrat mig.
Jag har nämligen, efter ett helt livs värkgnäll, kommit till den punkten, då jag har accepterat att jag har ont i lederna. Och att det inte kommer att bli annorlunda. Det här får jag dras med.
Har till och med dragit ner betydligt på intaget av värktabletter. De har ju ändå inte gjort någon större nytta. Möjligen har de kapat topparna, men det är också det enda. Så nu får de vara.

Så kommer de här rackarns prickarna, som ett brev på posten. Man kanske har en viss gnällkvot? Kan jag inte gnälla om lederna, så måste jag ha något annat att gnälla om.
Så är det!

Vad är meningen med livet?

Det här inlägget blir ett i raden av alla gnälliga inlägg jag skrivit om min värk. Värken har mest hållit till i händer, fötter och ben. Men nu har jag fått en vidrig värk i nacke och axlar. Det var åratal sen jag hade ont i de regionerna.

Ärligt talat så undrar jag ibland över meningen med livet. Att streta och gneta och alltid ha ont. Att stoppa i sig värktabletter, som inte har någon annan effekt, än att de kapar topparna. Att morgonprocedurerna tar ett par timmar, på grund av att allt går i ultrarapid. Är så stel på morgonen att jag knappt tar mig ner för trappan.

Det här innebär att jag går upp tidigt för att komma till jobbet i tid. Och på natten vaknar jag åtminstone ett par gånger på grund av värk. Det är lätt att räkna ut att jag är otroligt trött för jämnan.

Så just nu känns livet som en plåga. Jag har nästan femton år kvar till pensionen. Hur kommer jag att vara då? Är det värt att fortsätta kämpa? Ska man lägga sig ner och bara dö?

Bra nyheter

Äntligen! Såna nyheter vill vi ha.
Jag har nog en liten höstdepression, i kombination med mycket ledvärk.
Så jag tror att jag tar den här nyheten på största allvar.
Och om det skiter sig, har jag i alla fall haft korta stunder av njutning.
För all del, en viss viktökning kanske blir en del av resultatet. Men ska man gå upp i vikt, kan man ju göra det av goda kalorier. Som åstadkommer en hel del positiva effekter också.
Vikten går för övrigt upp ändå. För mig räcker det att passera bagarens skyltfönster.
Det får bli så. Kaffe och choklad får stå för glädjen en stund, nu i denna mörka årstid.
Man kunde ha haft värre böjelser.

Botemedel mot värk?

Jag fick lite frågor i kommentarerna häromsistens, om jag har provat olika behandlingar mot värken. Och jag kan säga att jag nog har provat det mesta. Jag har säkert lagt ner en hel eller åtminstone halv förmögenhet på olika preparat och behandlingsmetoder. Inget funkar.

Det som är bäst är nyponkapslar, samt riven ingefära. Sen ger ju förstås vanliga värktabletter också lite lindring.
Men som sagt, något annat har jag inte funnit, som kan ge smärtan en match.
Men jag tar tacksamt emot tips!

No brain, no pain

Tja, man kanske skulle ta bort hjärnan, för att slippa värken.
Eller också kan man ju se värken som ett bevis på, att man verkligen har en hjärna.

Måste gilla läget

Jag har varit till läkare och fått det bekräftat att det sannolikt är artros jag har i mina leder. Generell artros, vilket innebär att så gott som alla leder är drabbade.

Jag har ju fått höra det några gånger förut också, men jag har liksom inte accepterat diagnosen. Jag vet inte om det beror på att min mamma också är hårt drabbat av artros och numer är nästan orörlig. Vem vill bli som sin mamma? Inte jag.

Sen har jag alltid förknippat artros med väldigt gamla människor. Men min ledvärk började för många år sedan. Inte vill man då tro att det är åldersförändringar, som man är drabbad av.

Nu har dessvärre vår äldste son, 23-åringen, förmodligen också drabbats. Så då är det nog bara att ge upp och inse fakta. Det här är en ärftlig variant, som för varje generation har gått längre ner i åldrarna.

Det finns ju ingen direkt behandling, förutom värktabletter. Man kan operera, men som doktorn sa, man kan inte operera hela kroppen. Jag ska fundera på saken och i sånt fall välja vilken led som är värst.
Sen bör jag använda stödbandage, ortoser, till fotleder, knän och handleder. För i och med att brosket försvinner, så blir lederna instabila, vilket leder till att musklerna får jobba väldigt mycket. Det är också förklaringen till att jag är så trött jämt. Det här muskelarbetet är extremt uttröttande.

Nu måste jag lära mig att acceptera min diagnos, gilla läget, helt enkelt.
Fast lätt är det inte.

Som en galning

Jag har börjat motionera som en galning. Ja, med mina mått mätt, alltså.

Det är inte bara på grund av sånt här, utan också delvis för att jag nästa vecka börjar min utbildning till hälsopedagog. Det är en utbildning som till stora delar bygger på fysisk aktivitet och friluftsliv.

Att vara ute i naturen är inget jag är rädd för. Min långa scouterfarenhet är något som jag förlitar mig på, när det gäller det. Men just rörlighet och kondition behöver byggas upp.

Sen har jag ju alltid haft problem med stela och värkande leder. Det är den andra orsaken till att jag känner att jag måste hålla igång kroppen.

Min mamma, som har grav artros, har alltid varit tvungen att röra mycket på sig, för att inte stelna till alldeles, med svår värk som följd.
Fast tyärr har hon under senare år fått allt svårare att röra sig, trots utbytt höftled. Artrosen sprider sig och sätter sig i allt fler leder.

Idag har jag köpt Glucosamintabletter. Har dock för mig att jag provat det förut och att det inte ledde till några förbättringar. Men vi får väl se den här gången.
Är beredd att prova allt som kan få värken att minska.

Händer och fötter

Nu börjar jag likna en pluffsig flodhäst igen. I sent gången graviditet. Jag har varit utan vätskedrivande medicin i tre dagar, för att se vad som händer, som doktorn sa.
Och nog händer det. Och fötter. För där har jag fått ont igen. Magens omkrets ska vi inte tala om. På tre dagar!
Hur kan det ske? Hur kan man svälla upp som en ballong bara sådär?

Och det är så tungt att andas, för magen är så tung, så tung. Visste jag inte bättre, så skulle man kunna tro att en förlossning är nära. Efter en rekordkort graviditet på tre dagar!

Fast nu vet jag åtminstone, att värken i händer och fötter har ett samband med svullnaden. Jag har haft tre värkfria veckor, under tiden som jag åt medicinen. Och glad för det är jag.
Men nu har jag som sagt trillat dit igen.

Fibromyalgi

Jag har så länge jag kan minnas, åtminstone från 8-10årsåldern, besvärats av värk i kroppen. Vissa perioder har det varit lite bättre, medan andra perioder har inneburit mycket värk.
På senare år har värken tilltagit. Jag kan se ett samband med en armskada för drygt två år sedan. Skadan ledde till både tennisarmbåge och golfarmbåge. Jag har fått cortisonsprutor i armen flera gånger, med varierat resultat.

Efter den skadan, har som sagt värken i kroppen tilltagit. Jag har alltid ont i händerna och under fötterna, sen flyttar sig värken runt i kroppen.

Något som är minst lika besvärande är den förlamande tröttheten. Den har också tilltagit kraftigt det senaste året.

Jag har inte sökt läkare speciellt ofta för min värk. När jag har gjort det har jag fått vanliga värktabletter och cortisonsprutor. Ingetdera har egentligen hjälpt.

Jag har nu mer och mer börjat fundera över om det är fibromyalgi, som jag har. Jag hittade en väldigt bra och informativ sida, om sjukdomen. Det känns som om i stort sett vartenda symtom, stämmer in på mig.

Nu har jag bestämt mig för att beställa tid hos läkare och begära att en riktig utredning görs, eftersom besvären mer och mer inkräktar på min dagliga livsföring.

Just nu känns det som om jag är inne i en period, där varje rörelse innebär en försämring.
Helst vill jag kura ihop mig i soffan, under en varm och gosig filt!