Arg

Det känns härligt befriande att påbörja semestern idag. Inte mycket är inplanerat, förutom en tur till Malmö nästa helg.
Sonen med flickvän, åker med, för de ska ner och klättra. Det tänker ju inte jag ägna mig åt, det blir mer shopping och strosande för min del.
Maken tänker också shoppa! Han har nämligen hittat en Citroen 2CV i Skåne, som han bestämt hävdar att han tänker köpa. Vi har tittat på en sån bil, lite då och då, men han kommer sig aldrig för att slå till. Får se vad som händer denna gång.

Idag är jag kallad till ett möte hos arbetsgivaren. Trots att jag har semester!
Det är så att jag har begärt företrädesrätt, eftersom mitt vikariat går ut sista juli. Jag har nyligen sökt en tjänst, som jag inte fick. Den kom ut två veckor innan min företrädesrätt började gälla. Den gick istället till en person som inte har skuggan av en bråkdel av den erfarenhet, som jag har. Jag har ju bara mer än 22 års erfarenhet av arbete hos min arbetsgivare, hon kanske har 1 år, om ens det. Jag har varit sjuksköterska i 29 år, hon i 8 år.
Jag känner mig verkligen illa behandlad.

Idag ska mötet handla om en tjänst som jag nu har blivit erbjuden. Jag sa nej på en gång, för det finns ingenting i hela världen som kan få mig att tacka ja.
Det är nämligen en kombinerad natt och dagtjänst. Alla människor vet att det är förödande för hälsan att jobba så. Och med min diabetes och höga blodtryck känns det helt omöjligt att jobba på det viset. Det blir ju ingen som helst ordning på mattiderna.
Jag måste äta och ta diabetesmedicin regelbundet, tre gånger/dag. Så att jobba natt ibland och dag ibland är helt befängt.

Sen finns det också en annan anledning, nog så viktig. På det stället jobbar man ensam på nätterna. Jag jobbade där för ett antal år sedan. Då var det bara nattjänst. En natt blev jag utsatt för en mycket galen inbrottstjuv, som tog sig in i våra lokaler.
Att jag ens sitter här idag, måste bero på att jag hade en skyddsängel med mig. Och det här uttrycket att man ser livet passera revy, när man är utsatt för starkt dödshot, det kan jag säga stämmer.
Den upplevelsen förändrade hela mitt liv.
Och nu vill samma arbetsgivare att jag ska gå tillbaka och jobba på det där stället!
Det är nog med att jag är där var tredje helg och jobbar dagtid, det har ingått i de vikariat jag har haft.
Men jag tänker aldrig, aldrig sätta mig där en natt till!
Nu ska jag snart gå iväg till mötet och ryta i, om det behövs. Numer är jag inte ett dugg rädd för att säga ifrån.
Hälsan måste jag prioritera, den är bara min och går inte i repris!

Besatthet

När jag blir intresserad av något, blir jag lätt helt besatt. Totalt hängiven. Som nu, när jag fått två nya musikfavoriter, Coldplay och Madrugada, jag lyssnar på dem i timtal.

Likadant är det när det gäller mer eller mindre mystiska intressen såsom yoga, reiki, feng shui osv. Då går jag kurser, läser böcker och fullkomligt avsöker internet för att hitta allt!

Just nu är det ayurveda, som väckt mitt intresse. Den tron och läran handlar mycket om balans i livet. Och just det, gör att det känns som om jag har hittat hem. Att det är det, som jag behöver mest. Balans och jämvikt. Jag hoppas att det blir ett bestående intresse.

Annars skulle jag önska att jag fann samma passion i någon fysisk aktivitet. Jogging till exempel. Maken började jogga förra året och även jag gjorde några tappra försök, men fann ingen lust eller glädje i det. Tyvärr. Fysisk aktivitet är nog just den biten, som jag skulle behöva, för att komma i riktig balans. Promenader och cykelturer är i och för sig en bit på väg, men jag skulle behöva röra på mig mer.
Jag går på yoga och chiball under terminerna, men skulle sannolikt behöva någon mer ansträngande aktivitet.

Jag har gjort flera tester, för att se vilken ayurvedapersonlighet jag är. Alla tester visar att jag är en total kaphaperson. Har nästan inget av de andra personlighetstyperna i mig. Gissar att det är det, som gjort mig till en fysiskt inaktiv person. Och att det är det som jag måste jobba på. För att uppnå balans och jämvikt. Och förhoppningsvis bättre hälsa.

Sol, mat och musik

The Wayward Wind, med Gogi Grant låg etta på topplistorna, den dagen då jag föddes. Du kan gå in här, för att kolla vilken låt som ackompanjerade din födsel.
Det är lite för lam musik för min smak. Jag hade nog hellre fötts till tonerna av någon rivig låt av Elvis eller Bill Haley.

På tal om nåt helt annat, vet ni att det dör i snitt tre äldre personer varje dag i Sverige, till följd av fallolyckor. Kostnaderna för dessa fallolyckor är 14 miljarder.
Så damer i min ålder, sätt igång och träna balans och styrka. Gå ut i solen och tillgodogör dig D-vitamin, som bidrar till att stärka skelettet.

Vet ni också att vi under en livstid äter ungefär 40-50 ton mat! Tur att inte all mat stannar i kroppen! Även om en viss fettmängd kan vara bra, då den fungerar som skydd och stötdämpare för skelettet vid just fall.

Nu ska jag lägga mig på spikmattan, huvudvärken som jag fick i början av mattliggandet har försvunnit, sen får solen en påhälsning av mig!
För jag är nämligen ledig, både idag och imorgon.

Gammal kvinna gör så gott hon kan

Här hänger man med i svängarna, minsann. Inget är främmande för en dam i sina bästa år.
För vet ni, jag har skaffat en spikmatta! Och det känns som det bästa jag köpt på länge. Jag hittade en sida på nätet, som sålde mattor lite billigare, än de som finns ute i butikerna.
Det är gudomligt skönt att ligga på den. Man blir riktigt pigg och upplivad. Det är väl endorfinerna som slår till.
Jag brukar alltid göra en femton minuters halvliggande meditation innan jag går till jobbet. I morse låg jag på mattan. Och somnade. Jag ställer dock alltid klockan, för säkerhets skull.
Jag försökte övertyga maken om mattans förträfflighet, men han gav upp efter fem minuter. Inget för mig, påstod han tvärsäkert.
Men det är ju de fem första minutrarna som är hemska, sen är det bara skönt.

Nästa nymodighet är att jag har skaffat Facebook. Ja, jag vet att det har funnits länge!
En kollega hade nämligen förevisning på jobbet. Hon hade lärt sig hur det fungerar, av sin dotter. Så jag kan ju inte vara sämre. Man måste ju hänga med sin tid.
Det verkar också vara enklaste sättet att hålla kontakten med de utflugna sönerna.

Sen kan jag meddela att jag förmodligen har lyckats besegra munsårsvirusen! De har icke lyckats motstå min behandling med Zoviraxsalva.
Ett ljus i tunneln, vill jag lova!

Äntligen!

Idag har jag många anledningar att utbrista "äntligen!".
För äntligen har maken förstått det här med fördelarna med en ekologisk kosthållning. Det efter att ha läst boken "Den hemlige kocken". Så nu är det inte bara veckolådan med ekofrukt och grönsaker, som serveras hos oss. Utan kosten är överlag ekologisk.

Äntligen har jag kommit mig för att klippa håret kort. Mitt hår är inte av denna världen. Det är stort, tjockt och växer åt alla håll. Enda sättet att få det att ligga åt ett håll, är att använda massor med spray och dylikt. Nu kan jag inte använda sådana produkter, eftersom min hårbotten inte tål det. Så det enda vettiga är ju kort hår. Synd bara att det växer så rasande fort.

Jag har äntligen hittat en bra kurs i friskvård och hälsa. Jag har börjat på en heldistanskurs på Folkuniversitetet. Och har hamnat rätt, känns det som.

Sen tror jag att det här paret också utbrister äntligen idag! Jag hoppas att det var så att Victoria gick in till pappa och drämde näven i bordet och utbrast att "nu jädrar i min låda, får du säga ja till Daniel, annars kan du se dig i månen efter barnbarn och tronarvingar".
Kan tänka mig att Kronprinsessans syskon också sa äntligen idag!

Nere i skoskaften

Jag kan säga att jag har haft lite panik, sen jag skrev mitt förra inlägg. Jag har funderat över hur klok eller oklok jag egentligen är. Om det alltid är rätt att följa sitt hjärta? Hittills har jag varit övertygad om det.
Har för det mesta litat på att slumpen eller kanske ödet ska avgöra vad som blir nästa steg. Nu känner jag mig dessvärre lite skräckslagen över att det kanske inte blir så lätt den här gången.

Jag är otroligt besviken över att den här utbildningen inte alls var som jag trodde och jag är arg på mig själv, för att jag inte kontrollerade kursinnehållet innan jag började.

För mig är begreppet "hälsa", nästan så långt man kan komma från högpresterande idrott. På skolan var just det synonymt med hälsa.

Jag tycker att hälsa står för en treenighet, som måste vara i balans. Det mentala, det fysiska och det andliga går inte att separera från varandra. För då blir det obalans och det leder till ohälsa. Det är min fasta övertygelse.

Nu har jag precis författat och skickat iväg två jobbansökningar. Får se om det leder till något.

Förkylningen håller mig fortfarande i ett järngrepp.
Det är ingen höstdepression på gång, för jag gillar hösten. Men mitt sinne känns tungt just nu.

Rapport från en näsduk

Skolan
Jag hade egentligen tänkt åka till skolan idag, men är fortfarande ruggigt förkyld, så jag bestämde mig för att vara hemma idag med.

Till saken hör också att det på dagens schema står fotboll.
Nu har jag ju gjort klart för idrottsläraren att jag inte under några omständigheter tänker deltaga i några matcher. Jag har sagt att under dessa lektioner går jag stavgång istället. Men på grund av förkylningen är inte det heller aktuellt.

Idrottsläraren stirrade för övrigt med stora ögon på mig och insåg nog att han inte hade något att sätta emot denna äldre, envisa dams bestämda åsikter.

Bravader
Jag vet inte om gårdagens bravader, har försämrat mitt hälsotillstånd. Jag tror inte det. Förkylningen är på tillbakagång och förvirringen har inte tilltagit.

Kvällen
Sen är det ju så att jag måste vara i form till kvällen. Jag ska nämligen till Globen, för att avnjuta konserten med Stevie Wonder. Inte mycket skulle kunna få mig att avstå från det. Inte ens en rekordförkylning.

Däremot är jag rädd att jag blir avvisad på grund av störande av ordningen.
Stevie kanske tycker att det är jobbigt med mina hostattacker. Så läser ni i tidningarna imorgon om något slags tumult på Globen, så är det förmodligen jag som forslas ut och sätts i karantän.

Undrar förresten om det är tillåtet att ta med sig en termos med honungsvatten? För det är väl inget de serverar i pausen?
Jag kan dricka en skvätt i vakternas åsyn för att övertyga dem om att termosen inte innehåller plutonium eller något annat otrevligt.

Nu klarnar det

Bok
Jag såg att min guru, Nisse Simonsson, har kommit ut med en ny bok. Han är en sällsynt klok människa, denne Simonsson. Han förstår vad god hälsa är.

Förkylningen
Håller mig fortfarande i ett järngrepp. Fast det går åt rätt håll känner jag, är inte helt utslagen idag. Kan tänka rätt klart, vet på ett ungefär vad det är för dag och vad klockan är slagen.

Skolan
Har i stort sett bestämt mig för att kämpa ett tag till. Dels för att jag inte vill lämna skolan utan att ha något annat att göra, dels känner jag att det är bra att det finns en motvikt till idrottshysterin på utbildningen.
Jag är ju inte heller den som ger upp i första taget, tvärtom är jag envis som en åsna.
Tråkigt nog har min kompis slutat, det hade varit bra att vara två, nu får jag försöka hålla ställningarna själv.

Sen var det förstås väldigt bra att vara två, när det gäller pendlingen. Det känns tungt att behöva köra själv varje dag. Det är en jobbig väg, hårt trafikerad, hastigheten är begränsad till 70 km på stora delar av vägen. Jag håller numer stenhårt på hastighetsbestämmelserna (sen jag blev fotad av en fartkamera), med resultat att många trafikanter ligger precis i ändan på mig.

De har tydligen inte fått ett brev med ett foto på sig och ett inbetalningskort!

Börja om från början

Här är det deppigt värre. Förkylningen har däckat mig totalt. Jag har inte varit förkyld på åratal, så det är väl riktigt aggressiva förkylningsvirus, som har attackerat mig nu.

Har också hamnat i en riktig deppsituation, när det gäller utbildningen. Min kompis hoppar av och jag är mycket nära att göra samma sak. Den här utbildningen var inte alls som vi hade tänkt oss.

Utbildningen är ensidigt inriktad på högpresterande idrott. För mig är "hälsa" ett mycket vidare begrepp. Jag tror faktiskt att den här idrottsinriktningen skapar mer ohälsa än hälsa.

Jag trodde att yrket "hälsopedagog" var någonting helt annat.
Det är synd, för jag var så otroligt motiverad och laddad. Kände att det här kanske var sista möjligheten att gå en yrkesutbildning.
Vi får se hur det blir nu. Att hitta ett jobb står väl närmast i tur.

Om jag försvinner

Vet ni hur det känns att gå på en skola och vara äldst av alla elever? Det är ju inte som att gå på högstadiet och vara mallig, över att man är äldst.

Nej, det känns som om man är ännu äldre än vad man är. Som om man vore något slags fornfynd. En evigt förstenad fossil, ungefär.
Hur jag, med den här förstenade kroppen, ska klara av alla fysiska övningar i skolan är för mig en gåta.
På schemat står allehanda tuffa sporter, såsom boxning, innebandy, slalom och fotboll.

Jag börjar faktiskt undra vad jag har gett mig in på. För det finns inte på min karta, att jag ska ägna mig åt ovanstående sporter. Inte med mina värkande stela ben, händer och fötter.

Tur att jag kan skratta åt eländet. Kan nämligen för min inre syn se mig själv stappla omkring med en innebandyklubba. Livrädd, med sönderslagna glasögon och utslagna tänder. Omringad av vinnarskallar, som är beredda att gå över lik, för att vinna matchen. Mitt lik.

Så om jag en dag försvinner från bloggen, så vet ni vad som har hänt. I bästa fall ligger jag inbakad i gips.

En lysande affärsidé

Nu är jag hemkommen från vildmarken. Ledbruten och myggbiten. Vi har vandrat ungefär 2,5 mil på två dagar. Genom bitvis svårforcerad terräng.

Natten i vindskyddet blev en lång kamp mot myggen. Vi människor avgick inte med segern, kan jag säga. Myggen mobiliserade sina starkaste trupper. Vi blev en enkel match för dom.
Den här delen av Uppland där vi vandrade, hör ju till de mest myggrika delarna i hela landet.

När vi inte slogs mot myggen, så förde vi en ojämn kamp mot fästingarna.
Vi funderade lite över vad det kan finnas för djur som har fästingar på menyn. Någon påstod att de inte har några fiender, någon annan sade sig ha hört talas om en spindelsort som äter fästingar.

Min kompis och jag började då spekulera i om vi inte skulle kunna starta en spindelfarm och odla fram dessa spindlar. Det måste man väl kunna få EU-bidrag för? Det är ju en riktigt hälsobefrämjande åtgärd. Och starta egetbidrag. Undrar vad de säger på arbetsförmedlingen om vi presenterar en sådan affärsidé för dom?

Nej, nu ska jag gå in i duschen och räkna fästingar.

Under tiden kan ni gå in på den här festliga sidan!

Sex punkter om veckan

Sammanfattning av första skolveckan:

1. Jag är äldst i klassen. Äldst på hela skolan faktiskt.

2. Trevlig stämning. Alla på skolan pratar och umgås med alla. Lite scoutkänsla, passar mig.

3. Ont i hela kroppen. Beror väl på allt sittande. Inte van med det.

4. Denna vecka mest information, förutom gårdagen, då hela skolan hade friluftsdag. Då var det samarbetsövningar som var på programmet. Välbekant för mig, då det förekommer ofta inom scouting

5. Glada lärare, de verkar brinna för sitt jobb.

6. Vi är fyra stycken i klassen som är över 47 år, jag tror att vi kommer att hänga med riktigt bra. Det vi inte klarar lika bra fysiskt, tar vi nog igen på andra plan. Med erfarenhet och envishet kan man komma långt.

Vad var meningen?

Slut och början

Sådär, då var den sista ordinarie arbetshelgen, på ett tag i alla fall, avklarad. Imorgon väntar skolbänken.
Har bokat in mig på helgen om två veckor. Förhoppningsvis finns det lediga turer då och då, så att jag kan få ett tillskott till den tunna studiekassan.

OS är slut och skönt är väl det. Blir nästan för mycket av det goda, när det är ett sånt arrangemang.
Detta OS känns väl ganska ointressant ur svensk synvinkel. Nu krävs en analys och utvärdering av de svaga svenska prestationerna.
Vi får hoppas att vi tar oss i kragarna inför nästa OS i London.

På måndag börjar det

Livet är ett enda långt klivande.
Kliv in, kliv på,
kliv av, kliv åt sidan.

Kliv bakåt, kliv framåt,
kliv som man själv vill
eller kliv som andra gör.

På måndag tar jag klivet in här.
Och där stannar jag. Till nästa kliv.

Som en galning

Jag har börjat motionera som en galning. Ja, med mina mått mätt, alltså.

Det är inte bara på grund av sånt här, utan också delvis för att jag nästa vecka börjar min utbildning till hälsopedagog. Det är en utbildning som till stora delar bygger på fysisk aktivitet och friluftsliv.

Att vara ute i naturen är inget jag är rädd för. Min långa scouterfarenhet är något som jag förlitar mig på, när det gäller det. Men just rörlighet och kondition behöver byggas upp.

Sen har jag ju alltid haft problem med stela och värkande leder. Det är den andra orsaken till att jag känner att jag måste hålla igång kroppen.

Min mamma, som har grav artros, har alltid varit tvungen att röra mycket på sig, för att inte stelna till alldeles, med svår värk som följd.
Fast tyärr har hon under senare år fått allt svårare att röra sig, trots utbytt höftled. Artrosen sprider sig och sätter sig i allt fler leder.

Idag har jag köpt Glucosamintabletter. Har dock för mig att jag provat det förut och att det inte ledde till några förbättringar. Men vi får väl se den här gången.
Är beredd att prova allt som kan få värken att minska.

Glad idag

Idag har jag fått besked om att jag har kommit in på utbildningen till hälsopedagog, i höst! Gissa om jag är glad!
Min kollega, som också sökt, har även hon kommit in. Det här kommer att bli jättekul, det är jag övertygad om.
Ja, det känns faktiskt som en dröm, att få satsa ett år på sig själv och göra något som känns jätteroligt.
Det kommer att bli tufft ekonomiskt, det vet jag. Men det måste gå, på något sätt ska det lösa sig.

Stress

Tack för svaren jag fick på mitt förra inlägg. Ni är så kloka, människor.

Jag har tänkt mycket det senaste dygnet och kommit fram till att den känslan jag beskrev i inlägget, i själva verket är ett tecken på stress. Och stress är något som jag numer inte klarar av att hantera. Har man en gång blivit sjuk av stress, så är man som många säger, allergisk mot stress.

Och som vid all allergi gäller det att undvika det som utlöser symtomen. Alltså får jag inte lägga alla världens problem på mina redan skuldtyngda axlar. Det gäller att skapa distans. Och man är inte mindre värd, för att man gör så. Jag försöker nu hitta en balansgång. Så att jag orkar i det långa loppet.

Häromveckan gjorde jag något som förvånade mig själv och som jag är innerligt glad över att jag gjorde. Jag sade "nej" på jobbet. Jag fick nämligen förfågan om jag ville gå upp till heltid och förlägga timmar på ett annat ställe i kommunen, där det var kris och man behövde ytterligare en sjuksköterska.
Min första tanke var att säga ja. De behöver hjälp och då måste man ställa upp, tänkte jag. Tack och lov bad jag om att få fundera på saken. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att inse att i den här frågan måste jag följa mitt hjärta och säga nej.

Jag jobbar redan på två ställen, i mitt ordinarie distrikt på vardagarna och var tredje helg i hela kommunen, och då utgår jag från ett annat ställe. Att vara på ytterligare ett ställe, skulle kännas alldeles för splittrat. Och eftersom jag vet att jag blir så engagerad i mina arbetsuppgifter, så skulle jag känna mig otillräcklig.

Sen har ju min fysiska hälsa också sviktat lite, efter operationen och bekymret med det höga blodtrycket och det låga blodvärdet. Jag tror att värdena har börjat stabilisera sig något. Medicinerna har börjat göra verkan. Men man har ju bara en hälsa och en kropp. Det gäller att ta hand om sig. Kropp och själ hör ihop. Dåligt mående på den ena sidan, ger återspeglingar på den andra.

Så nu ska jag försöka följa era råd och ägna mig åt roliga saker ett tag.

Sen vill jag passa på att göra lite reklam för den här goa killen och hans nya hemsida.