Äntligen!

Idag har jag många anledningar att utbrista "äntligen!".
För äntligen har maken förstått det här med fördelarna med en ekologisk kosthållning. Det efter att ha läst boken "Den hemlige kocken". Så nu är det inte bara veckolådan med ekofrukt och grönsaker, som serveras hos oss. Utan kosten är överlag ekologisk.

Äntligen har jag kommit mig för att klippa håret kort. Mitt hår är inte av denna världen. Det är stort, tjockt och växer åt alla håll. Enda sättet att få det att ligga åt ett håll, är att använda massor med spray och dylikt. Nu kan jag inte använda sådana produkter, eftersom min hårbotten inte tål det. Så det enda vettiga är ju kort hår. Synd bara att det växer så rasande fort.

Jag har äntligen hittat en bra kurs i friskvård och hälsa. Jag har börjat på en heldistanskurs på Folkuniversitetet. Och har hamnat rätt, känns det som.

Sen tror jag att det här paret också utbrister äntligen idag! Jag hoppas att det var så att Victoria gick in till pappa och drämde näven i bordet och utbrast att "nu jädrar i min låda, får du säga ja till Daniel, annars kan du se dig i månen efter barnbarn och tronarvingar".
Kan tänka mig att Kronprinsessans syskon också sa äntligen idag!

Avslöjar hemligheter

Lite bättre dag idag, måste jag erkänna. Har varit på planeringsdag och för en gångs skull var det en mycket bra dag. Bra upplägg och vettiga diskussioner.
Har varit med om planeringsdagar som bara bjuder på flum! Sånt slöseri med tid!

Sen har jag fått antagningsbesked till distanskursen i friskvård på Folkuniversitetet. Det ska bli skönt att få fokusera på något nytt ett tag.
Det är en obligatorisk bok på kursen och jag hade sån tur att jag hittade den på Bokbörsen. Halva priset jämfört med att köpa den ny.

På tal om bok, så läser jag just nu "Den hemlige kocken". En bok som avslöjar livsmedelsindustrins hemligheter.
Det är nog en bra bantningsmetod, att läsa den boken. Man blir liksom inte så hungrig, när man läser om alla kemikalier i kosten.

Är han bekant, nobelvinnaren?

Depp
Det är fortfarande lite höstdepp här på fronten. Förkylningen ger inte med sig. Har en envis hosta och ont i halsen.

Utbildning
Distansutbildningen i friskvård, som jag har sökt, är inställd. För få sökande. Till kursen som började tidigare i höstas, var det istället många sökande. Därför beslöt man att ordna en utbildning till. Men nu blir den alltså inte av, eftersom det var för få sökande.
Så snopet!

Arbete
Något som jag däremot blev glad över, är att jag har fått en förfrågan om jag är intresserad av ett vikariat inom kommunens psykiatrienhet, efter nyår. Det är jag. Har ju jobbat lite extra där under våren. Så jag ska dit och prata med chefen om någon vecka.
Det passar ju bra, eftersom mitt nuvarande vikariat sträcker sig året ut.

Nobel
Måste erkänna att jag aldrig hört talas om årets nobelprisvinnare i litteratur. Har redan glömt bort hans namn.
Någon som känner till honom?

Att inte ta slut

Man ska väl inte gnälla på sitt nya jobb, men jag tycker att jag blir rätt utsliten på det där stället. Jag kom som en skänk från ovan, säger dom. Och det har jag nog märkt. En skänk som ska vara överallt tydligen, hela tiden.

Nu har jag så smått börjat säga ifrån. För arbetsbördan måste vara rimlig. Även för en vikarie.
Sex timmar om dagen, var det sagt att jag ska arbeta. Det har det inte blivit någon dag.
Men har man som jag, en gång tidigare kört in i väggen, så vet man att det inte är hållbart att ha så här hög arbetsbelastning.

Det var ju också anledningen till att jag tänkte studera i höst. För att komma ifrån arbetet inom den kommunala hemsjukvården. Efter alla års slit. För det är ett jobb som sliter.
Men nu är jag alltså tillbaka, på ruta ett liksom.

Ett glädjeämne är ändå att jag har anmält mig till en distanskurs i friskvård, på Folkuniversitetet. Den är helt på distans, så där behöver jag inte deltaga i några fotbolls- eller boxningsmatcher!
För hälsa och friskvård är någonting jag vill kunna ägna mig åt, när jag känner att jag har gjort mitt inom den kommunala hemsjukvården. Det känner jag i och för sig redan nu, men jag får härda ut resten av året. Då är detta vikariat till ända.
Och förhoppningsvis har jag inte tagit slut innan dess!

Nu hoppar jag

Idag har jag hoppat från ett höghus! Hur dum kan man vara, tänker ni säkert?
Tja, ungefär såhär. Fritt fall utan linor och skyddsnät.
Vad jag surrar om?

Jo, inatt bestämde jag mig för att hoppa av utbildningen till Hälsopedagog. Skolan hade inte alls den inriktning som jag trodde. Om jag hade velat ägna mig åt fotboll, innebandy, boxning och slalom, så hade jag börjat med det för längesedan. Inte nu, vid 52 års ålder.

Att gå en utbildning och vägra deltaga i en stor del av lektionerna känns inte bra. Nej, det här var inte rätt ställe för mig.

Så här är jag nu. Virvlande i luften efter hoppet. Hur och var jag ska landa har jag ingen aning om. Nån som har en fallskärm?

Börja om från början

Här är det deppigt värre. Förkylningen har däckat mig totalt. Jag har inte varit förkyld på åratal, så det är väl riktigt aggressiva förkylningsvirus, som har attackerat mig nu.

Har också hamnat i en riktig deppsituation, när det gäller utbildningen. Min kompis hoppar av och jag är mycket nära att göra samma sak. Den här utbildningen var inte alls som vi hade tänkt oss.

Utbildningen är ensidigt inriktad på högpresterande idrott. För mig är "hälsa" ett mycket vidare begrepp. Jag tror faktiskt att den här idrottsinriktningen skapar mer ohälsa än hälsa.

Jag trodde att yrket "hälsopedagog" var någonting helt annat.
Det är synd, för jag var så otroligt motiverad och laddad. Kände att det här kanske var sista möjligheten att gå en yrkesutbildning.
Vi får se hur det blir nu. Att hitta ett jobb står väl närmast i tur.

Om jag försvinner

Vet ni hur det känns att gå på en skola och vara äldst av alla elever? Det är ju inte som att gå på högstadiet och vara mallig, över att man är äldst.

Nej, det känns som om man är ännu äldre än vad man är. Som om man vore något slags fornfynd. En evigt förstenad fossil, ungefär.
Hur jag, med den här förstenade kroppen, ska klara av alla fysiska övningar i skolan är för mig en gåta.
På schemat står allehanda tuffa sporter, såsom boxning, innebandy, slalom och fotboll.

Jag börjar faktiskt undra vad jag har gett mig in på. För det finns inte på min karta, att jag ska ägna mig åt ovanstående sporter. Inte med mina värkande stela ben, händer och fötter.

Tur att jag kan skratta åt eländet. Kan nämligen för min inre syn se mig själv stappla omkring med en innebandyklubba. Livrädd, med sönderslagna glasögon och utslagna tänder. Omringad av vinnarskallar, som är beredda att gå över lik, för att vinna matchen. Mitt lik.

Så om jag en dag försvinner från bloggen, så vet ni vad som har hänt. I bästa fall ligger jag inbakad i gips.

En lysande affärsidé

Nu är jag hemkommen från vildmarken. Ledbruten och myggbiten. Vi har vandrat ungefär 2,5 mil på två dagar. Genom bitvis svårforcerad terräng.

Natten i vindskyddet blev en lång kamp mot myggen. Vi människor avgick inte med segern, kan jag säga. Myggen mobiliserade sina starkaste trupper. Vi blev en enkel match för dom.
Den här delen av Uppland där vi vandrade, hör ju till de mest myggrika delarna i hela landet.

När vi inte slogs mot myggen, så förde vi en ojämn kamp mot fästingarna.
Vi funderade lite över vad det kan finnas för djur som har fästingar på menyn. Någon påstod att de inte har några fiender, någon annan sade sig ha hört talas om en spindelsort som äter fästingar.

Min kompis och jag började då spekulera i om vi inte skulle kunna starta en spindelfarm och odla fram dessa spindlar. Det måste man väl kunna få EU-bidrag för? Det är ju en riktigt hälsobefrämjande åtgärd. Och starta egetbidrag. Undrar vad de säger på arbetsförmedlingen om vi presenterar en sådan affärsidé för dom?

Nej, nu ska jag gå in i duschen och räkna fästingar.

Under tiden kan ni gå in på den här festliga sidan!

När huvet är dumt, får kroppen lida

Jag har fått så förskräckligt ont i ena benet. När jag säger att det gör ont i framsidan och på utsidan av låret, kan man få för sig att jag är någon slags idrottare, som försökt mig på att hoppa häck.
Det är jag ju inte alls. Tvärtom. Jag är fruktansvärt ovig. Skulle aldrig komma över en häck.

Ont har jag för jämnan, men det här är en ny smärta. När jag sitter still känns det inte mycket, men när jag reser mig upp, då ser jag stjärnor, vill jag lova. Det gör så ohyggligt ont i benet då.
Får jag röra på mig och gå en stund, så lättar det något. Klarar av att gå rätt långa promenader ganska obehindrat.

Mitt bekymmer nu, är den vandring som klassen ska göra på torsdag-fredag. Vi ska vandra i två dagar och sova i vindskydd.
Så nu är det inte bara det att jag måste ta kiss- och kaffepauser regelbundet, nu kanske jag kommer att få besvär med att gå också.

Till råga på allt har jag lovat att jobba på lördag och söndag. Hur dum kan man vara?

Sex punkter om veckan

Sammanfattning av första skolveckan:

1. Jag är äldst i klassen. Äldst på hela skolan faktiskt.

2. Trevlig stämning. Alla på skolan pratar och umgås med alla. Lite scoutkänsla, passar mig.

3. Ont i hela kroppen. Beror väl på allt sittande. Inte van med det.

4. Denna vecka mest information, förutom gårdagen, då hela skolan hade friluftsdag. Då var det samarbetsövningar som var på programmet. Välbekant för mig, då det förekommer ofta inom scouting

5. Glada lärare, de verkar brinna för sitt jobb.

6. Vi är fyra stycken i klassen som är över 47 år, jag tror att vi kommer att hänga med riktigt bra. Det vi inte klarar lika bra fysiskt, tar vi nog igen på andra plan. Med erfarenhet och envishet kan man komma långt.

Vad var meningen?

Slut och början

Sådär, då var den sista ordinarie arbetshelgen, på ett tag i alla fall, avklarad. Imorgon väntar skolbänken.
Har bokat in mig på helgen om två veckor. Förhoppningsvis finns det lediga turer då och då, så att jag kan få ett tillskott till den tunna studiekassan.

OS är slut och skönt är väl det. Blir nästan för mycket av det goda, när det är ett sånt arrangemang.
Detta OS känns väl ganska ointressant ur svensk synvinkel. Nu krävs en analys och utvärdering av de svaga svenska prestationerna.
Vi får hoppas att vi tar oss i kragarna inför nästa OS i London.

På måndag börjar det

Livet är ett enda långt klivande.
Kliv in, kliv på,
kliv av, kliv åt sidan.

Kliv bakåt, kliv framåt,
kliv som man själv vill
eller kliv som andra gör.

På måndag tar jag klivet in här.
Och där stannar jag. Till nästa kliv.

Som en galning

Jag har börjat motionera som en galning. Ja, med mina mått mätt, alltså.

Det är inte bara på grund av sånt här, utan också delvis för att jag nästa vecka börjar min utbildning till hälsopedagog. Det är en utbildning som till stora delar bygger på fysisk aktivitet och friluftsliv.

Att vara ute i naturen är inget jag är rädd för. Min långa scouterfarenhet är något som jag förlitar mig på, när det gäller det. Men just rörlighet och kondition behöver byggas upp.

Sen har jag ju alltid haft problem med stela och värkande leder. Det är den andra orsaken till att jag känner att jag måste hålla igång kroppen.

Min mamma, som har grav artros, har alltid varit tvungen att röra mycket på sig, för att inte stelna till alldeles, med svår värk som följd.
Fast tyärr har hon under senare år fått allt svårare att röra sig, trots utbytt höftled. Artrosen sprider sig och sätter sig i allt fler leder.

Idag har jag köpt Glucosamintabletter. Har dock för mig att jag provat det förut och att det inte ledde till några förbättringar. Men vi får väl se den här gången.
Är beredd att prova allt som kan få värken att minska.

Små moln

Jag svävar fortfarande på små moln, efter beskedet att jag kommit in på Hälsopedagogutbildningen.
Idag ringde en av cheferna på förvaltningen och berättade att det finns två lediga sjuksköterskejobb till hösten, om jag är intresserad. Nix, sa jag. Det blir inget av med det.

Igår var jag ledig. LillaVovven och jag tillbringade hela dagen ute vid stugan, vi åkte ut kvällen innan. Det är så härligt att vakna där och sätta sig på altanen på morgonen och njuta av solen och fågelsången. Vi har så fin utsikt, med ett öppet åkerlandskap och sjön på håll.
Vi tog en lång promenad och hamnade på en äng, där det växte fullt med Kungsängsliljor. Inte alls långt från stugan.
Trots att jag bor i Uppland har jag nog aldrig sett dessa blommor ute i naturen. Det var verkligen en enastående vacker syn.
Nu ska jag jobba hela helgen, så det blir inte så mycket tid att njuta av naturen, tyvärr.

Just nu väntar jag på att maken ska komma hem med en låda full med ekologiska frukter och grönsaker. Jag har från den här veckan börjat prenumerera på en låda från Årstiderna. Tyvärr levererar de inte i min stad, men däremot i Sollentuna, där maken jobbar.
Så det ska bli spännande att se vad som finns i lådan.

Ha en kul och solig helg, gott folk!

Glad idag

Idag har jag fått besked om att jag har kommit in på utbildningen till hälsopedagog, i höst! Gissa om jag är glad!
Min kollega, som också sökt, har även hon kommit in. Det här kommer att bli jättekul, det är jag övertygad om.
Ja, det känns faktiskt som en dröm, att få satsa ett år på sig själv och göra något som känns jätteroligt.
Det kommer att bli tufft ekonomiskt, det vet jag. Men det måste gå, på något sätt ska det lösa sig.

Stugan

Sådär ja, nu har vi installerat oss i stugan. Det var en hel del att städa. Maken har rustat badrummet under våren och därför rört till ordentligt. Men nu har vi fått skaplig ordning.

Häromdagen var jag och besökte den folkhögskola, som jag har sökt till. Det var en vacker gammal skola. Den byggdes på 1870-talet och har fungerat som folkhögskola hela tiden. Hälsopedagogutbildningen verkar rolig och intressant. Dock är de flesta elever betydligt yngre, än jag. Fast läraren betonade att de vill ha blandade åldrar och till och med brukar ha elever som är lika gammal som jag. Till och med!
En bekant, som är lite yngre än mig, har också sökt dit. Så jag hoppas att vi båda kommer in.

Nu har jag börjat jobba extra inom en annan del av den kommunala vården. Jag kände mig redo att prova på något nytt. Det är inom "LSS" och psykiatrin. Det är egentligen det området som jag började jobba i, som ung. Då var jag mentalskötare. Den stora skillnaden är att då bodde patienterna på de stora mentalsjukhusen, nu bor de i gruppboenden eller i s.k. trapphusboende.

Jag känner mig pigg och energisk nu. Medicineringen mot mitt höga blodtryck och svullnaden i kroppen har gjort susen. Jag har tappat något kilo och känner mig inte som en uppblåst michelingubbe längre.

Solsken

Visst är det härligt med solen! Jag hoppas att ni alla, har lika mycket solsken som jag. Man riktigt känner hur livsandarna börjar vakna igen. Energin strömmar. Obalanser i kroppen rättas till.

De senaste veckorna har förvaltningen erbjudit sina anställda olika hälsoaktiviteter. Jag har varit på afrodans! Roligt, men fruktansvärt jobbigt.
Idag var jag på Chiball. Det går jag ju på annars också, så det var ingen nyhet.
På jobbet har vi fått en vibromaskin. Har inte hunnit prova den än. Men det lär vara mycket effektiv träning.

Jag är glad att min blodtrycksbehandling börjar fungera. Det är en otrolig skillnad i kroppen. Förut orkade jag praktiskt taget ingenting. Nu går allt så lätt.

Jag har sökt en utbildning på folkhögskola, till hösten. En ettårig utbildning till hälsopedagog. Mitt vikariat går ju ut i höst och jag har inte hört något om jobbet på landstinget, som jag sökte för ett tag sedan. Visserligen lär det inte vara några problem att få fortsatt jobb inom kommunen, men den här kursen känns som gjord för mig. Jag fick brev från skolan idag, nästa vecka ska jag dit för ett samtal.
Håll tummarna!