Gammal kvinna gör så gott hon kan

Här hänger man med i svängarna, minsann. Inget är främmande för en dam i sina bästa år.
För vet ni, jag har skaffat en spikmatta! Och det känns som det bästa jag köpt på länge. Jag hittade en sida på nätet, som sålde mattor lite billigare, än de som finns ute i butikerna.
Det är gudomligt skönt att ligga på den. Man blir riktigt pigg och upplivad. Det är väl endorfinerna som slår till.
Jag brukar alltid göra en femton minuters halvliggande meditation innan jag går till jobbet. I morse låg jag på mattan. Och somnade. Jag ställer dock alltid klockan, för säkerhets skull.
Jag försökte övertyga maken om mattans förträfflighet, men han gav upp efter fem minuter. Inget för mig, påstod han tvärsäkert.
Men det är ju de fem första minutrarna som är hemska, sen är det bara skönt.

Nästa nymodighet är att jag har skaffat Facebook. Ja, jag vet att det har funnits länge!
En kollega hade nämligen förevisning på jobbet. Hon hade lärt sig hur det fungerar, av sin dotter. Så jag kan ju inte vara sämre. Man måste ju hänga med sin tid.
Det verkar också vara enklaste sättet att hålla kontakten med de utflugna sönerna.

Sen kan jag meddela att jag förmodligen har lyckats besegra munsårsvirusen! De har icke lyckats motstå min behandling med Zoviraxsalva.
Ett ljus i tunneln, vill jag lova!

Men åhh...

Alltså, så värst glad är jag inte just nu. Igår skrev jag ju om mina eländiga prickar, som för övrigt fortfarande finns kvar och som jag nu har attackerat med både cortisonsalva och svampsalva.

När jag kom hem från Chiballträningen igår, kände jag mig väldigt seg och vissen. Plötsligt började det göra ont i munnen och på läpparna. Genast visste jag vad som var i görningen.
Ett anfall av munherpes! Och när jag får sånt elände, brukar jag bli riktigt dålig.
Jag brukar få feber och sår stora som pizzor (något överdrivet). Lyckligtvis hade jag en salvtub kvar, med en skvätt i, så jag kunde börja behandlingen direkt.
Nu återstår att se om jag lyckats hejda virusarna.

Jag har ju råkat illa ut, de senaste gångerna när maken och jag skulle ut på galej. På nyårsaftonen fick jag näthinneavlossning.
När vi skulle åka till Norrköping och bo på hotell och gå på teater, fick jag vinterkräksjuka.
Nu på lördag ska vi ha partaj här hemma, med middag och koll på melodifestivalen.
Så munsåren kommer ju lägligt. Inte.
Varför får inte jag ha roligt?

Inte vacker

Vill bara meddela att min onda, såriga mun (se föreg. inlägg), har bättrat sig något. Kunde arbeta utan problem idag. Ev. har jag dock kanske skrämt livet ur nån, med mina munsår. Läpparna ser ut som om de har körts genom en köttkvarn. Nä, nu överdriver jag. Lite. Men inte är jag vacker.

Tankar i pausen

Jag tänkte att jag kanske skulle ge ett livstecken ifrån mig, såhär i bloggpausen. Ja, livs vet jag inte om jag kan kalla det, precis.
Skulle nämligen helst vilja dra något gammalt över mig, just nu.
Jag har fått en riktig munherpesinfektion. Det var åratal sen sist. Hade nästan glömt bort hur eländigt det är.

När jag får en sån här infektion är det inte frågan om en blåsa, utan det är snarare ett tjugotal. Det gör ont ända ner i halsen. Ofta har jag fått feber också, i samband med detta.

Förr fick jag såna infektioner när jag vistades i stark sol. Men det kan man ju inte säga att jag har gjort nu. Många semesterresor har blivit i det närmaste förstörda på grund av detta. Jag kan nämligen inte äta, utan det brukar bli flytande föda, som intas med sugrör.
Jag har alltid herpessalva med mig, men den här gången har det inte hjälpt.

Idag är jag ledig, men sen har jag ett långt helgpass framför mig. Jag får avvakta till imorgon och se om det är ytterligare försämrat. Då får jag stanna hemma, i såna fall.

Vad som utlöst det hela den här gången, vet jag inte. Möjligen kan det vara stress. Jag har känt det som om jag har varit på väg mot den förhatliga väggen igen. Räddningsplankan har dock varit vetskapen om att jag lämnar jobbet i augusti för att studera.
Min man har inte precis jublat åt studieplanerna, men nu har jag förklarat ingående hur det känns, så nu förstår han mig.

Det är ju så med oss som går in i väggarna, att vi visar inget förrän vi är där. Förrän vi just tar första steget in i väggen.
Misstänker att den här infektionen är ett sätt för kroppen att tala om, att nu är tempot för högt igen.

Nu är som bekant Vårdförbundets avtal klart. Jag kan inte säga annat än att det är ett skambud. Fem veckors konflikt och många patienters lidande för en ynka halvprocent.
Skrattretande!

Jag tror att många kommer att lämna förbundet nu. I samband med det får man ju en löneökning. Ingen dyr medlemsavgift att erlägga varje månad.
Jag har själv tidigare arbetat fackligt inom Vårdförbundet, men nu tvekar jag om jag ens vill vara kvar som medlem.

För övrigt undrar jag hur Stieg Larssons bror och far kan sova gott om nätterna? Kan de överhuvudtaget sova?