Oändlig kärlek

Tack alla ni som stöttar och stöttar. Här och på andra forum. Utan er stod jag inte rakt upp.

Jag har nu blivit både lyssnad på och förstådd av min chef. Åtgärder är på gång. Min arbetsbörda kommer förhoppningsvis att minska.

Dock fortsätter landstinget att kalla oss till vårdplaneringar med döende patienter. Nu sker det dagligen. Hur kan de göra så? Att människor ska behöva kämpa in i det sista för att få en plats att dö på, i någon slags anständighet.

Jag begriper det inte.

På bilden ovan ser ni min Kezzi. Som är min glädje, när allt annat känns tungt. Som finns med mig i vått och torrt. Som ger kärlek. Och oändlig glädje.

Att inte ta slut

Man ska väl inte gnälla på sitt nya jobb, men jag tycker att jag blir rätt utsliten på det där stället. Jag kom som en skänk från ovan, säger dom. Och det har jag nog märkt. En skänk som ska vara överallt tydligen, hela tiden.

Nu har jag så smått börjat säga ifrån. För arbetsbördan måste vara rimlig. Även för en vikarie.
Sex timmar om dagen, var det sagt att jag ska arbeta. Det har det inte blivit någon dag.
Men har man som jag, en gång tidigare kört in i väggen, så vet man att det inte är hållbart att ha så här hög arbetsbelastning.

Det var ju också anledningen till att jag tänkte studera i höst. För att komma ifrån arbetet inom den kommunala hemsjukvården. Efter alla års slit. För det är ett jobb som sliter.
Men nu är jag alltså tillbaka, på ruta ett liksom.

Ett glädjeämne är ändå att jag har anmält mig till en distanskurs i friskvård, på Folkuniversitetet. Den är helt på distans, så där behöver jag inte deltaga i några fotbolls- eller boxningsmatcher!
För hälsa och friskvård är någonting jag vill kunna ägna mig åt, när jag känner att jag har gjort mitt inom den kommunala hemsjukvården. Det känner jag i och för sig redan nu, men jag får härda ut resten av året. Då är detta vikariat till ända.
Och förhoppningsvis har jag inte tagit slut innan dess!

Stopp Perrelli

Men snälla Charlotte Perrelli, vem är det du försöker lura? Du lurar bara dig själv, genom att skylla dina besvär på en värktablett. Tabletten kan orsaka magsår, där håller jag med, men sannerligen inte hjärnhinneinflammation och svimningar.
Du är inte utbränd, säger du. Nej, men mycket nära , skulle jag tro. En som är på väg att bli utbränd gör allt, precis allt, för att upprätthålla fasaden, ända tills den dag det brakar ihop.

Och man kan gå in i väggen för mindre. En nyss genomgången separation, fiasko i melodifestivalen, ryggsmärtor, magsår osv. Jag tror att Charlottes kropp försöker säga henne någonting.
Och framför allt borde hon tänka på sina barn. Jobbet är inte allt. Barnen och hälsan är mycket, mycket viktigare.

Tankar i pausen

Jag tänkte att jag kanske skulle ge ett livstecken ifrån mig, såhär i bloggpausen. Ja, livs vet jag inte om jag kan kalla det, precis.
Skulle nämligen helst vilja dra något gammalt över mig, just nu.
Jag har fått en riktig munherpesinfektion. Det var åratal sen sist. Hade nästan glömt bort hur eländigt det är.

När jag får en sån här infektion är det inte frågan om en blåsa, utan det är snarare ett tjugotal. Det gör ont ända ner i halsen. Ofta har jag fått feber också, i samband med detta.

Förr fick jag såna infektioner när jag vistades i stark sol. Men det kan man ju inte säga att jag har gjort nu. Många semesterresor har blivit i det närmaste förstörda på grund av detta. Jag kan nämligen inte äta, utan det brukar bli flytande föda, som intas med sugrör.
Jag har alltid herpessalva med mig, men den här gången har det inte hjälpt.

Idag är jag ledig, men sen har jag ett långt helgpass framför mig. Jag får avvakta till imorgon och se om det är ytterligare försämrat. Då får jag stanna hemma, i såna fall.

Vad som utlöst det hela den här gången, vet jag inte. Möjligen kan det vara stress. Jag har känt det som om jag har varit på väg mot den förhatliga väggen igen. Räddningsplankan har dock varit vetskapen om att jag lämnar jobbet i augusti för att studera.
Min man har inte precis jublat åt studieplanerna, men nu har jag förklarat ingående hur det känns, så nu förstår han mig.

Det är ju så med oss som går in i väggarna, att vi visar inget förrän vi är där. Förrän vi just tar första steget in i väggen.
Misstänker att den här infektionen är ett sätt för kroppen att tala om, att nu är tempot för högt igen.

Nu är som bekant Vårdförbundets avtal klart. Jag kan inte säga annat än att det är ett skambud. Fem veckors konflikt och många patienters lidande för en ynka halvprocent.
Skrattretande!

Jag tror att många kommer att lämna förbundet nu. I samband med det får man ju en löneökning. Ingen dyr medlemsavgift att erlägga varje månad.
Jag har själv tidigare arbetat fackligt inom Vårdförbundet, men nu tvekar jag om jag ens vill vara kvar som medlem.

För övrigt undrar jag hur Stieg Larssons bror och far kan sova gott om nätterna? Kan de överhuvudtaget sova?

Heltid

Måste man jobba heltid? Jag får ständigt frågan från min arbetsgivare, om jag kan utöka min arbetstid och gå in på andra ställen i kommunen där det fattas sjuksköterskor.
Men jag vill inte!
Jag går redan nu in några timmar extra, på min ordinarie arbetsplats, varje vecka. Det har jag inget emot. Men att vara på andra ställen har jag ingen lust med.

Dels har jag inte mått så bra på senaste tiden, med värk och annat, dels har jag faktiskt gått in i väggen en gång tidigare. Vill absolut inte hamna där igen.

Jag har så jag klarar mig ekonomiskt och tycker att jag kan unna mig att jobba deltid en period i livet.

Jag är på intet sätt osolidarisk med min arbetsgivare, men jag måste sätta min egen hälsa i första rummet.

Är jag konstig? Det känns faktiskt så.

Problem

Jag fick ett mail från min vän, som jag skrev om här. Jag hade bett hennes syster, som också var med på festen, att prata med henne.
Hon bad nu om ursäkt, hon hade missförstått en sak som sades. Det känns bra att det var ett missförstånd. Att hon inte tror att någon av oss ville såra henne.
Hon är lik mig på många sätt, har lätt för att grubbla och ta åt sig. Jag vet också, att om man inte mår bra, kan man tolka och förvrida det som sägs helt galet.

Jag har istället fått ett annat problem på halsen. Under min promenad med LillaVovven idag, funderade jag hur jag ska göra. Och kom fram till en sak, men det är inte lätt, eller för den delen, rätt att göra så.

Jag har en patient som jag känner att jag inte kan fortsätta att gå hem till.
Patienten har inget förtroende för mig. Ifrågasätter hela tiden det jag gör. Trots att jag bara följer ordinationen, som jag har fått av specialister. Personen tror helt enkelt inte på behandlingen. Och gör saker själv, mellan mina besök, som får negativa följder.
Men jag kan inte göra på något annat sätt, eftersom jag vet att det skulle försämra tillståndet.

Jag har aldrig under alla mina år, känt att jag inte kan fortsätta ta hand om en patient. På något sätt har jag alltid lyckats tackla de mest svårtacklade. Men med denna människa går det inte.
Inatt har jag faktiskt drömt om den här patienten. Och då vet jag att jag är ute på farliga vägar.

Jag vet heller inte vem jag ska lämna över till, då jag är ensam sköterska på jobbet. Det får dock bli ett problem som min chef får lösa.
Jag tänker inte tillåta mig själv att gå och må dåligt och riskera att hamna i väggen igen.

Stress

Tack för svaren jag fick på mitt förra inlägg. Ni är så kloka, människor.

Jag har tänkt mycket det senaste dygnet och kommit fram till att den känslan jag beskrev i inlägget, i själva verket är ett tecken på stress. Och stress är något som jag numer inte klarar av att hantera. Har man en gång blivit sjuk av stress, så är man som många säger, allergisk mot stress.

Och som vid all allergi gäller det att undvika det som utlöser symtomen. Alltså får jag inte lägga alla världens problem på mina redan skuldtyngda axlar. Det gäller att skapa distans. Och man är inte mindre värd, för att man gör så. Jag försöker nu hitta en balansgång. Så att jag orkar i det långa loppet.

Häromveckan gjorde jag något som förvånade mig själv och som jag är innerligt glad över att jag gjorde. Jag sade "nej" på jobbet. Jag fick nämligen förfågan om jag ville gå upp till heltid och förlägga timmar på ett annat ställe i kommunen, där det var kris och man behövde ytterligare en sjuksköterska.
Min första tanke var att säga ja. De behöver hjälp och då måste man ställa upp, tänkte jag. Tack och lov bad jag om att få fundera på saken. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att inse att i den här frågan måste jag följa mitt hjärta och säga nej.

Jag jobbar redan på två ställen, i mitt ordinarie distrikt på vardagarna och var tredje helg i hela kommunen, och då utgår jag från ett annat ställe. Att vara på ytterligare ett ställe, skulle kännas alldeles för splittrat. Och eftersom jag vet att jag blir så engagerad i mina arbetsuppgifter, så skulle jag känna mig otillräcklig.

Sen har ju min fysiska hälsa också sviktat lite, efter operationen och bekymret med det höga blodtrycket och det låga blodvärdet. Jag tror att värdena har börjat stabilisera sig något. Medicinerna har börjat göra verkan. Men man har ju bara en hälsa och en kropp. Det gäller att ta hand om sig. Kropp och själ hör ihop. Dåligt mående på den ena sidan, ger återspeglingar på den andra.

Så nu ska jag försöka följa era råd och ägna mig åt roliga saker ett tag.

Sen vill jag passa på att göra lite reklam för den här goa killen och hans nya hemsida.

ChiBall

Ikväll börjar ChiBallträningen. Äntligen! Gillar inte det här långa sommaruppehållet.
Genom åren har jag provat många olika sorters träningsformer, men just ChiBall är det som passar mig bäst. Träningen inkluderar övningar för både kropp och själ. Det är viktigt att hjärnan får sitt också.
Jag hade mycket hjälp och glädje av träningen under min utbrändhetsperiod. Den bidrog starkt till att jag kom igen så fort.
Ges det möjlighet, så prova på. Du blir inte besviken.

Tråkig blogg

Jag fick verkligen många tänkvärda kommentarer till mitt förra inlägg. Tack, snälla!
Visst är det så, att den här känslan av att aldrig duga, har med självförtroendet att göra. Jag beundrar verkligen er som tycker att ni duger och inte bryr er om hur era kroppar ser ut. Så skulle jag också vilja vara.
Jag vet att det var en av anledningarna till att jag brände ut mig. Det här att jag aldrig tyckte att det jag gjorde dög. Jag måste alltid göra lite till, lite bättre och lite fortare. Efter min sjukskrivningsperiod började jag tänka i andra banor, men känner nu att jag är på väg tillbaka igen. Till det här destruktiva tänket.
Nej, aja baja Imse! Jag får ta mig själv i örat. Inte tänka så!

När jag läser igenom mina senaste inlägg märker jag, att jag börjar låta väldigt gnällig. Är jag på väg ner i en riktig svacka? Har jag för tråkigt?
Mina dagar börjar bli enahanda. Först jobba, sen hem och gå ut med LillaVovven. Och sen hamnar jag här, framför skärmen.
För att råda bot på det, åkte jag idag iväg till IKEA. Där kan man ha roligt, tänkte jag.
De två saker som jag hade tänkt köpa, fanns inte. Däremot hittade jag en massa andra småsaker. För 600 kronor.
Det är dyrt att ha tråkigt!

Ättestupa

Tack ni som kommenterat min "Gnällblogg", lite längre ner på sidan. Jag har funderat fram och tillbaka och insett att det enda val jag har, är att dra åt bromsen NU! Jag vill för allt i världen inte bli utbränd en gång till. Speciellt inte från och med oktober, då den diagnosen tydligen ska försvinna.
Dessvärre försvinner ju inte vi människor, som råkar ut för det här och inte försvinner jobben som vi blir utbrända av heller. Så hur den ekvationen ska gå ihop är för mig en gåta?
Undrar om psykiatrin har fått medel för att ta emot den våg av själmordsförsök, som kan bli följden av detta?
Jag kan bara tala för mig själv, men inte hade jag kunnat arbeta under de 2,5 månader som jag var heltidssjukskriven. Jag fick fortsätta att vara halvt sjukskriven under fem månader och arbetar nu 65 % på en ny arbetsplats.
Så kommer nu dessa utredare och politiker och säger att utbrända inte ska sjukskrivas.
Är det framtidens ättestupa?

Gnällblogg

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Att jag bodde någon annan stans. Att jag vore en sofistikerad dam i en ljus lägenhet i storstan. Smärt och smidig. Som arbetar på bibliotek eller i en bokhandel. Att jag hade en mängd väninnor, som jag kunde gå på tjusiga kulturevenemang med. Att jag skrev deckare på fritiden. Att min man tog med mig på resor titt som tätt. Att jag kunde gå i högklackade skor. Att jag kunde sippa på ett glass rött, utan att få huvudvärk.
Istället bor jag i ett slitet hus med igenväxt trädgård. Har extrakilon och ont i lederna. Har en man som inte är särskilt förtjust i att resa. På fritiden är jag så trött, att det mesta inte blir gjort.

Sen är jag så urbota korkad att jag ställer upp på vad som helst på jobbet. Jag som en gång tidigare gått in i väggen. Nu arbetar jag övertid varenda dag, sitter kvar och gör enhetschefens jobb. Det är inte mina arbetsuppgifter och jag kan inte rå för att enhetscheferna har lagt sin semester så att de är borta samtidigt. Varför gör jag så? Jag blir så satans arg på mig själv. Nu håller jag ju på att arbeta upp stresshormonerna igen.
Idag är jag så långt man kan komma, från den där sofistikerade damen i bokhandeln!