Mat och musik

Igår var det 1:a oktober. Och vi sitter ute och grillar och äter veganlunch. Hos yngste sonen i Stockholm. Ett något försenat födelsedagsfirande var det. Den unge mannen är som andra unga män en upptagen man. Därför kunde x-maken och jag inte fira honom förrän igår.

Bättre tur med vädret kunde vi inte haft. Sol och värme hela dagen.

Kvällen tillbringade jag i en annan storstad, Västerås. På konsert med Eldkvarn, närmare bestämt. Kezzi tog andre sonens flickvän hand om.

Eldkvarn vet hur en slipsten ska dras. Skickliga musiker och medryckande låtar.

Även idag har det varit fullt upp. Jag har haft matlaget här på middag. Kalops blev det. Till efterrätt serverade jag ugnsstekta äpplen med vaniljsås. Rejäl husmanskost, alltså.

Veckan som gick ägnade jag mycket tid och energi åt att planera tillvaron för en ung, mycket svårt cancersjuk patient. Det är de sista dagarna/veckorna i denna persons liv och att få till det så bra som möjligt var en utmaning. Men det gick bra. Jag tror alla blev nöjda.

Då kände jag hur oerhört viktigt mitt jobb är. Och att jag aldrig vill jobba med något annat.

Tårar och glädje

Tack för kommentarerna till mitt föregående inlägg. Ska jag vara ärlig, så blev jag väldigt sentimental när jag skrev det. Fällde faktiskt ett par tårar.

Desto gladare blev jag under gårdagen. Då blev det nämligen ett Stockholmsbesök. Hälsade på hos sonen först och sen bar det av till utställningen av Terrakottaarmén på Östasiatiska museet. En mycket imponerande utställning, som väcker oerhört mycket tankar om världen och dess utveckling.

Efter museet tog vi oss till Söder, där det först blev en drink på "Little Persia". Ett mysigt litet ställe med asiatisk inredning.
Därefter intogs middag på veganrestaurangen "Chutney". Sonen är ju vegan, därför föll valet på den restaurangen. Och det var inget dumt val. Maten var verkligen supergod.

Dagen idag har också gått i ätandets tecken. Det var dags för "matlag", som vi har en gång i månaden och den här gången var det i detta hus, som maten skulle intagas.

Arbetsfördelningen var ypperlig. Maken tog hand om städning och disk och jag handlade och lagade maten.
Gästerna bjöds på hembakat lantbröd, getostgratinerad bakpotatis och rysk rödbetssoppa med chorizo och gnocchi. Till kaffet blev det radiokaka.
Om jag får säga det själv, så blev middagen riktigt lyckad.

Imorgon är det arbetsdag igen. Jag har haft några dagars semester och varit ledig i fem dagar. Men nu är jag mer än redo att börja jobba igen.

Glada miner

Energitappet håller i sig, när det gäller den fysiska biten. Jag är jätteförkyld och huvudet känns som en seg kola.
Psykiskt sett är det däremot på topp. Den delen av huvudet känns mer som fluffigt sockervadd.

Tyvärr är det svårt för de två delarna av hjärnan att förenas en dag som denna. Kolahjärnan vill helst krypa ner under en filt eller i ett skumbad, medan sockervaddshjärnan vill upptäcka världen.

Så på dagens program står inte särskilt mycket. En promenad kanske. Jag har börjat gå ner till hamnen varje dag och mata fåglarna. De skriker av förtjusning på långt håll, när de får syn på mig.
Inte precis överallt man får ett sånt glatt mottagande.

För ett antal år sedan arbetade jag på ett ställe där det fanns en nymfparakit, som glatt busvisslade, när någon passerade buren. Det var inte utan att man gick förbi där, någon extra gång då och då. Jag menar, hur många busvisslingar får man efter sig nu för tiden?

På eftermiddagen är det "matlag". Det är det gamla vanliga gänget som träffas. Den här aktiviteten har vi hållit på med i över 30 år. Under värsta småbarnsåren hade vi fikalag, istället för matlag, men nu äter vi middag tillsammans en gång i månaden.

Det här är ett väldigt bra sätt att hålla kontakten och skapa en social plattform, både för vuxna och barn. Barnen är förstås inte med nu för tiden, men de vet och känner att det finns ett antal vuxna i föräldrarnas närhet, som bryr sig och finns till hands om behov uppstår.

Men till kvällen är det med all säkerhet kolahjärnan som tar över och förpassar mig till soffläge.