söndag, januari 10, 2010

Glada miner

Energitappet håller i sig, när det gäller den fysiska biten. Jag är jätteförkyld och huvudet känns som en seg kola.
Psykiskt sett är det däremot på topp. Den delen av huvudet känns mer som fluffigt sockervadd.

Tyvärr är det svårt för de två delarna av hjärnan att förenas en dag som denna. Kolahjärnan vill helst krypa ner under en filt eller i ett skumbad, medan sockervaddshjärnan vill upptäcka världen.

Så på dagens program står inte särskilt mycket. En promenad kanske. Jag har börjat gå ner till hamnen varje dag och mata fåglarna. De skriker av förtjusning på långt håll, när de får syn på mig.
Inte precis överallt man får ett sånt glatt mottagande.

För ett antal år sedan arbetade jag på ett ställe där det fanns en nymfparakit, som glatt busvisslade, när någon passerade buren. Det var inte utan att man gick förbi där, någon extra gång då och då. Jag menar, hur många busvisslingar får man efter sig nu för tiden?

På eftermiddagen är det "matlag". Det är det gamla vanliga gänget som träffas. Den här aktiviteten har vi hållit på med i över 30 år. Under värsta småbarnsåren hade vi fikalag, istället för matlag, men nu äter vi middag tillsammans en gång i månaden.

Det här är ett väldigt bra sätt att hålla kontakten och skapa en social plattform, både för vuxna och barn. Barnen är förstås inte med nu för tiden, men de vet och känner att det finns ett antal vuxna i föräldrarnas närhet, som bryr sig och finns till hands om behov uppstår.

Men till kvällen är det med all säkerhet kolahjärnan som tar över och förpassar mig till soffläge.

11 kommentarer:

Helga - precious sa...

Vad mysigt med matlag. Det hade vi också förr när min farfar var gammal. En gång i veckan träffades vi jag, min syster och svåger och farfar. Mina föräldrar hade flyttat till en annan stad under den här tiden. Bra sätt att få en naturlig träffpunkt.

krya på dig!

Humlina sa...

Kolahjärna och sockervaddshjärna...det var mycket socker på en gång det.
För min del tycker jag att det är så för det mesta...att mina två hjärhalvor nästan aldrig vill åt samma håll, vill samma saker. Ena delen vill prioriterar och utforska tankens möjligheter, vill ensamheten. Den andre delen vill slänga sig ut i det brusande livet, låsa in alla tankar i veckor och bara vara och låta känslorna tala fritt ut hjärtat.
Det gäller, antar jag, att försöka finna en balans, så båda halvorna får sina behov tillgodosedda, får bli hörda och känna sig viktiga.
Båda behövs..den ena klarar sig bara inte utan den andre.

Mat lag, låter hur härligt som helst....för det har jag märkt, att det man inte "bokar in" bara inte blir av.Vi håller på att försöka komma på andra sätt att samlas på, än de vi tidigare haft

Sprittande glakramar till dig

Pinglan sa...

Låter trevligt med matlag.
Hoppas du blir kvitt förkylningen snart. Krya på dig! Ha en fin kväll!

Pia sa...

Så mysigt det lät med matlag. Ja, alla ska ju äta, så varför inte göra det tillsammans! :o)
Hoppas hjärnhalvorna snart synkar ihop sig till endast sockervadd!! ;o)
Kram!

Susjos sa...

Krya På dej!
Låter härligt med matlag! kanske något man ska börja med! Är trött att jämnt stå i köket...!

skrivanne sa...

Vet att sockret får mig att bli både uppåt och kraschlandar emellanåt!
Visst var det tur att mitt snattande gick vägen! hahaha!
Kram Anna

Bildgatan-Avsändare Margareta sa...

Mycket lag i ditt liv, men trevliga sådana. Blir lite avis för det är kul att träffas så där och utan bestämda tider och planering så är det lätt att det inte blir av.

Inna sa...

Uppiggande inlägg - trots Kolahjärnan!!!!
Krya på dej!

Gunnar sa...

Låter trevligt med ert matlag. Vi hade ett vegetariskt matlag när barnen var små. En av orsakerna till att jag sen blev vegetarian...liksom barnen blev det..
i-)

Veiken sa...

Jisses, vad kul med matlag! Underbart sätt att hålla kontakten levande!*busvisslar* Kram

Kristina Birkesten sa...

Imse!
Jag är klart avis på din sockervaddshjärna som vill upptäcka världen! Kolahjärna har jag själv så att det räcker. Skulle vara uppfriskande med något annat :o)

Att mata fåglarna är en jättekul sysselsättning, klart underskattad. De små krabaterna behöver lite hjälp på traven när det är så här kallt, nästan omöjligt för dom att hitta mat.

Och så kan man ju bli lite glad när dom skriker välkommen, även om det bara är maten dom är ute efter...

Förstår att du tog ett extra varv förbi buren, det hade jag också gjort!
Kram!