Brev till politiker

Jag har fått en ny "hobby"! Brevväxling med politiker. Eller inte riktigt brevVÄXLING, för kommunikationen är rätt ensidig. Från min sida.

Det är så här att jag på senare tid, i mitt arbete, fått erfara att mycket svårt cancersjuka patienter inte längre har så stora möjligheter att få vårdas i livets slutskede på sjukhus.

På grund av platsbrist, vill sjukvården skriva ut dessa. Och man drar sig inte ens för att ange denna orsak till anhöriga.
Anhöriga som i många fall befinner sig i svår kris. Anhöriga som kan få höra att de får lov att flytta hem till patienten och sköta om sin anförvant i hemmet.

Igår skrev jag mail till 8 landstingspolitiker. Fick svar av 1. Som i svaret bara hänvisade till en annan politiker. Så idag fortsatte jag. Skrev till ytterligare 10 politiker.

Vi i kommunen kan mycket väl vårda dessa patienter i hemmen, bara vi får ordentliga ordinationer vad gäller till exempel läkemedel och näring. Tyvärr brister det där. Sjukhusen har liksom inte tänkt på vad patienten behöver efter utskrivning.
Och, det viktigaste av allt, patient och ev. anhöriga måste själva vilja att vården den sista tiden i livet ska ske i hemmet. Många vill inte det. Många vill befinna sig på sjukhuset istället.
Men som sagt, där vill man helst skriva ut patienterna.

I mina mail har jag påtalat att detta tillvägagångssätt inte är acceptabelt.

Farsot

Jag är så himla trött på vinterkräksjukan! Ja, det är inte så att jag personligen är drabbad. Tack och lov. Däremot härjar smittan på sjukhuset.
Våra gamla och svårt sjuka patienter, som är inlagda på sjukhuset, drabbas en efter en av denna farsot.

Och jag och mina vårdplanerande kollegor planerar och planerar patienternas utskrivning, men så skjuts allt på framtiden på grund av kräksjukan. Vi vet snart varken ut eller in.
Inga riktiga riktlinjer verkar heller finnas på sjukhuset. Ibland är en avdelning stängd, ibland är bara en sal stängd och patienterna flyttas runt, till och med mellan avdelningarna.

Vi i vårdplaneringsteamet springer omkring på sjukhuset hela dagarna. Och dränker oss i handsprit! Vi försöker undvika att ta i hand och rör ingenting.
Men nu är vi rejält trötta på det här och önskar bara att smittan ska försvinna.

Protest

Hoppas att alla har fått lite sol idag. Jag satt en stund ute vid stugan, i lä, på en stol vid väggen och bara njöt. Fåglarna underhöll mig med sitt kvitter. Det droppade försynt från taket. Livet kändes gott, just då.
Det enda som saknades, var att det inte fanns någon liten fyrbent krabat vid mina fötter. Det här blir första året i stugan utan hund.

Nu har jag just författat en insändare och skickat iväg till lokalbladet. Våra landstingspolitiker har nämligen drabbats av syndromet "hissen går inte ända upp", och lagt fram ett förslag som urholkar vården på vårt sjukhus.
Allt har gått rysligt fort och förslaget har hemlighållits för samtliga anställda på sjukhuset. Det presenterades först i lokaltidningen.
Förslaget inbegriper också till viss del oss kommunanställda sjuksköterskor. Enligt det ska vi nämligen nattetid, bedöma om folk ska läggas in eller inte. Eftersom man vill stänga akuten på natten och även lägga ner intensiven. Helt horribelt, anser jag och många med mig.
Sådana bedömningar, ska enligt lag, göras av läkare.
Så det är det jag protesterar mot i min insändare.