Kina

Här har jag skrivit lite om Kina och visar några bilder därifrån.

Stöd Burmas folk. Våga vägra Kina!

Burma red

Idag har jag naturligtvis på mig en röd tröja, samt en röd halsduk.

Här är en bild på en munk i Ulan Batar i Mongoliet.

Himmelska fridens torg i Beijing. Därifrån har vi alla sett hemska bilder. I Kina får man dock inte prata om det som hände där. Händelserna är utraderade, har aldrig ägt rum!

Kina är landet som skulle kunna påverka Burmas generaler.
Vi kan påverka Kina, vi kan bojkotta OS.

Stöd Burmas folk, stöd de modiga munkarna. Stöd kampen för fred, frihet och demokrati.

Bilder från mitt liv

Jag blev så inspirerad av Marcus utmaning, att jag gjorde en egen bildsökning av mitt liv. Tyvärr fick jag in bilderna i fel ordning, så jag börjar med fråga 12!

Fråga 12. Nämn ett kärlekspar på film eller Tv som du gillar?


Behövs väl ingen motivering!?

Fråga 11. Vilken kroppsdel förutom munnen kysser du helst på din partner?


Hmm. Jag skrev faktiskt halsen!

Fråga 10. Vem hade du ditt första förhållande med?

Nja. Passar bättre in på det andra förhållandet.

Fråga 9. Vad gör dig avtänd?
Motivering överflödig!

Fråga 8. Vilken kändis är hetast?

Motivering totalt överflödig!

Fråga 7. Vilket är det sexigaste yrket?

Just det. Fram med en spade och en kratta, så kommer jag!

Fråga 6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse?

Oj. Så hemlig att jag inte ens visste om det!

Fråga 5. Vad söker du hos en kärlekspartner?

Ser ni vad det står? Jag gör det inte. Borde handla om trygghet.

Fråga 4. Min sämsta egenskap som kärlekspartner?

Det är jag som är Kronblom.

Fråga 3. Min bästa egenskap som kärlekspartner?Va!! Fattar inget.

Fråga 2. Vilken är din sexuella läggning?

Nej, jag är inte simhoppofil!

Fråga 1. Vilket år är du född?

En karta?


När ni har tragglat er igenom detta inlägg, kan ni väl läsa mitt föregående inlägg också och följa uppmaningen där.

Stand up for the Monks and the people of Burma!

Jag har under många år varit intresserad av det slutna landet Burma. Jag har följt Aung San Suu Kyis mångåriga och envisa kamp mot diktaturen och för demokratin.
Nu måste hela världen reagera och stå upp för det Burmesiska folket.
Vad jag kan förstå, så går enda vägen till generalerna i Burma genom Kina. Och det gör ju det hela enkelt!
Vi bojkottar OS i Kina nästa år! Lätt som en plätt!
Nu på fredag uppmanas alla människor att bära röda tröjor, för att visa vår sympati med munkarna och folket i Burma. Gör det du med!
Och gå in på den här länken!

Jag emigrerar

Känner på mig att det här kommer att bli ett långt och omständigt inlägg. För att inte tala om gnälligt. Så ni som inte orkar lyssna på en gnällkärrings gnäll, ska absolut sluta läsa nu. För gnäll ska det bli.

Tror att jag befinner mig i en av de värsta perioderna i mitt liv faktiskt. Har ju tänkt så även tidigare i livet. Men nu känns det inget bra. Det har ju mestadels varit psyket, som inte varit på topp tidigare, men nu börjar det fysiska också svikta.

Var till doktorn idag och fick konstaterat att blodvärdet inte ökat just något sen operationen för några veckor sedan. Och blodtrycket ligger för högt. Har ketoner och protein i urinen. Hjärtat är påverkat, slår fort och ojämt. En hel radda blodprover togs. Känner att läkaren tog detta på allvar och han kommer att utreda vad allt beror på.
Jag fick recept på starka järntabletter och B12-vitaminer.

Det värsta är ju att när man själv är sjuksköterska, så sätter hjärnan igång och grubblar och grubblar, över vad som kan vara fel. Jag har ju fått en del symtom på senare tid, som jag inte riktigt själv tagit på allvar. Till exempel andfåddhet, extrem trötthet, huvudvärk och svullnad i kroppen.

Nu har jag också slutat äta östrogentabletterna. I valet mellan pest och kolera, valde jag pest eller om det nu var kolera. Hellre svettningar, vallningar och humörsvängningar än kraftiga blödningar.

Ett äktenskap måste verkligen vara starkt för att överleva klimakterieperioden. Jag öppnar hela tiden fönster och dörrar, för jag är så varm. I samma takt stänger maken dörrarna och fönstren, för han fryser. Jag hotar med att gå omkring naken. Gör det då, säger han. Medveten om att det är ett tomt hot. Inte kommer jag gå omkring här naken, med insyn rakt in.

Nej, jag överväger att emigrera till Sibirien. Där kanske jag kan få jobb som värmekälla. Tänk om någon energiforskare kunde få fram ett sätt att tillvarata klimakteriekvinnors värmeöverskott! Då skulle energifrågan vara löst och vi kvinnor skulle känna oss behövda.

På tal om jobb, har jag verkligen börjat tänka på om jag ska fortsätta jobba som sjuksköterska. Alltså, jag kan inte låta bli att engagera mig, att leva rövare om brukare inte mår bra etc, etc.
Jag skulle vilja vara en sån där teflonpanna, där allt rinner av. Istället är jag som en gammal rostig järngryta, där allt fastnar. Inte ens lut och vattenbad hjälper.
I min enfald har jag trott att det skulle bli bättre, i takt med ökad ålder. Men inte då. Det blir bara värre och värre.
Undrar också om mina fysiska krämpor är stressutlösta. Jag vet att stresshormonerna är skadliga för organen.

Den stora frågan är ju vad jag skulle göra istället? Jag kan ju inget annat. Absolut inget annat. Och vem vill anställa en trött och sliten 51-årig kvinna? Med krämpor här och var, och ett sjujäkla humör.
Nej, det blir nog Sibirien. Nån som följer med?

Blod, svett och tårar

Den här helgen har varit en av de arbetssammaste någonsin. Har haft det oerhört slitsamt på jobbet. Har gjort massor med hembesök. Telefonen har ringt hela tiden.
Har haft blixtrande huvudvärk hela helgen (stress? blodtrycket?), och till råga på allt eländes elände har blödningsbesvären kommit tillbaka.

På tisdag ska jag till läkare för kontroll av blodtryck och blodvärde igen.
Antar att trycket är på topp och blodvärdet på väg ner. Trycket gick ner något förra veckan, men nu är det nog, som sagt var, på väg upp igen.

Just nu önskar jag att jag vore en flyttfågel eller åtminstone en björn, som snart ska gå i ide.

Helgen är räddad

Just det. Denna helg har jag inga problem med sysselsättning. Jag jobbar nämligen hela helgen.
Hoppas att ni, mina bloggvänner, har en trevlig och avkopplande helg!
På återhörande!

LillaVovven gästbloggar: jag blir helad!

När min matte får för sig att göra nåt, då gör hon det till 100 %. I och för sig gör hon inte så himla mycket, men då kan man ju säga att hon gör ingenting till 100 %.

Härom året snöade hon fullständigt in på nåt som kallas "Feng shui". Till exempel så sågade hon ner två stora Tuijor, som stod vid dörren. De var inte bra, enligt Feng shui, för det kan finnas onda tigrar i såna! Inte för att jag nånsin såg några onda tigrar, men en del katter har vi ju som smyger omkring här. Sen skulle det göras i ordning inne. Fick inte vara några vassa hörn eller kanter. Så det hängdes grejer lite här och var. Saker ställdes i hörnen. Husse och jag fattade ingenting.

En annan gång gick hon en kurs i ansiktsdiagnostik! Folk skulle bara veta vad hon kan få för sig, när hon tittar på deras ansikten. Tur att man har päls i fejset.

Men när hon gått mineral- och vitaminkurs, så kan ni väl räkna ut vad som hände? Jo, just det. Då inköptes äckliga vitamintabletter till mig! Inte nog med alla hjärtmediciner hon ger mig. Jag skulle vara tvungen att ta vitaminer också!

Och nu har hon blivit intresserad av nåt som kallas "Reiki". Hon säger att hon har fått lite Reiki i sina händer, så hon kommer hela tiden och lägger sina händer på mig. Det är ju i och för sig trevligt, jag har inget alls emot det.
Men, hon har fått för sig att hon ska ge Reiki till en blomma också! Så hon sätter sig i soffan med en blomkruka i knät. Jag är livrädd att det ska komma någon besökare just då. För det ser ju helt knasigt ut.

Som ni kan förstå får ju husse och jag stå ut med en hel del här hemma. Men vi är ju vana, vi har hängt med den här människan länge nu.

Reiki

Igår var jag på föredrag om "Reiki". Det var spännande, obegripligt, enkelt och jätteintressant. Allt på en gång!
Jag kan inte förklara vad "Reiki" är, men gå gärna in här och läs.
Jag fick lite "Reiki" i mina händer, så jag kan prova att behandla mig själv. Och för att övertyga tvivlare, kan man också prova att behandla djur och växter. Därför blir LillaVovven lite extra ompysslad nu. Och han verkar inte ha något emot det. Sitter still som ett ljus, när jag lägger händerna på honom. Beter sig faktiskt inte riktigt som han brukar vid beröring.
Sen har jag också utsett en orkidé till försökskanin. Orkidéer är ju så tråkiga när de inte blommor, så jag hoppas att jag får igång blomningen snart.
Och eftersom jag tror på allt sånt här, så kommer blomman snart blomma och LillaVovvens hjärta snart slå lugnare!

Skruvar och gurkor

"Vad som livet mest förljuvar?
Kanske folk med lösa skruvar"

Kloka ord av Tage Danielsson

Och här kan du läsa om gurkor!

Magiskt

Imorgon ska jag gå på ett föredrag om "Reikihealing". Jag gillar allt som är mystiskt och oförklarligt. Ingen skulle bli lyckligare än jag, om jag fick se ett UFO.
Jag tycker att det är spännande med urbefolkningar och magiska riter.
Om jag har levt några liv före detta livet, så har jag förmodligen varit häxa eller någon slags trollpacka. Blev nog bränd på bål.
Eller också har jag tillhört någon nomadbefolkning i Asien, med tanke hur jag kände mig hemma bland nomaderna i Mongoliet, när jag var där förra året.
Tyvärr har jag inte fått uppleva så mycket magi i det här livet. Men jag vill, vill så gärna!
Har DU varit med om något magiskt?

Kantarelldoft

Det luktar fortfarande kantareller i huset. Nej, jag har inte varit ute i skogen, tyvärr. Utan jag har fuskat och köpt dem på Hötorget. Ångrar bara att jag var så snål, borde ha köpt mer, när jag ändå var där. Men nu har jag i alla fall några påsar med förvällda kantareller i frysen.

Maken och jag var till Stockholm igår för att inhandla födelsedagspresent till sonen. Han lämnar sin tonårstid nu på fredag.
Han hade skrivit en önskelista. Överst på listan stod "Bil"! Nog för att jag älskar mina barn över allt annat, men presenter i den prisklassen kan jag inte prestera. Alltså blev det nummer två på listan, högtalare. Och det går ju inte med vad som helst, till denna ljudgalning. Tro inte att man kan köpa ett par högtalare på Jula och ge till honom. Nej, jag fick söka på internet och billigaste varianten av dessa högtalare fanns faktiskt i en affär i centrala Stockholm. Så dessa blev det.

När det gäller min lilla svärmor, som jag har skrivit om flera gånger, så har kommunen backat efter vår överklagan. Hon får stanna kvar på sjukhuset tills det blir en korttidsplats ledig, där hon kommer att få vara i väntan på särskilt boende.
Ibland lönar det sig att bråka!

Pengar styr

Blev riktigt ledsen igår, när jag såg ett nyhetsinslag om Kalle, som inte får fortsätta sin framgångsrika behandling av sin dödliga sjukdom. Behandlingen är för dyr, landstinget backar.
Och visst är behandlingen extremt dyr, men det är en oerhört sällsynt sjukdom och de övriga tre personerna i Sverige, som har denna sjukdom får behandling. Där tror jag landstinget går emot lagen, det ska inte bero på var man bor, om man får behandling eller ej.

Kalles behandling har givit väldigt positiva resultat, han kan t.o.m. arbeta fyra dagar i veckan. Han arbetar alltså och betalar skatt. Om behandlingen avbryts är det sjukskrivning som gäller. Och förmodligen rätt dyr vård av Kalle, på grund av att sjukdomen bryter ner kroppen.

Kalle är 20 år. Utan behandling kommer Kalle inte uppleva sin 30-årsdag. Och så sitter en cynisk läkare i TV och säger att alla är dödliga, att livet i sig är dödligt. Resonerar man så, kan vi väl lägga ner alla sjukhus. Då är det ingen som behöver vård. Man ska ju ändå dö någon gång.

ChiBall

Ikväll börjar ChiBallträningen. Äntligen! Gillar inte det här långa sommaruppehållet.
Genom åren har jag provat många olika sorters träningsformer, men just ChiBall är det som passar mig bäst. Träningen inkluderar övningar för både kropp och själ. Det är viktigt att hjärnan får sitt också.
Jag hade mycket hjälp och glädje av träningen under min utbrändhetsperiod. Den bidrog starkt till att jag kom igen så fort.
Ges det möjlighet, så prova på. Du blir inte besviken.

Sopor

Varför är det så skräpigt runt omkring oss? Under dagens promenad med LillaVovven, fick vi verkligen passa var vi satte tassarna och fötterna. Det är glas och åter glas överallt.
Vi bor granne med en skola och närområdet ser helt förskräckligt ut. Det är förutom glas, även papper, plast och burkar, som ligger slängt på marken. Lär sig inte barnen var sopor hör hemma?
Många ondgör sig över hundbajs, men jag tycker att den här typen av nedskräpning är mycket värre.
Vi pratar om att vi måste rädda vår planet från miljöförstöring, men vårt lilla närområde då? Ska vi inte se till att hålla det rent också?

Nånting hände

Jag hoppas för allas skull att det snart blir klarlagt vad som hände lilla Madeleine. Föräldrarna måste leva i en oerhörd mardrömssituation, vad som än hände där på hotellrummet.
För inte lämnar man sina barn ensamma på ett hotellrum för att själva gå ut och äta på restaurang? I ett främmande land. På kvällen. Vilka ansvarsfulla föräldrar gör så?

Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att göra så, när mina barn var små. Jag skulle ha fått så många "tänk om känslor", att jag aldrig skulle ha klarat det. Jag skulle ha tänkt att barnen kunde vakna och klättra ut genom fönstret. Eller gå ut på gatan och bli påkörda. Eller ramla i poolen. Eller......
Kanske att jag också skulle ha tänkt att barnen kunde bli kidnappade, även om det skulle ha varit ganska långsökt.

Så vad hände där på hotellrummet? Det har skrivits att mamman gav barnen lugnande medel, för att de skulle sova. Var det så? Gick någonting väldigt fel i samband med det?
Fick Madeleine för hög dos, så att hon slutade att andas? Eller fick hon rent av för låg dos, så att hon vaknade omtöcknad? Gick hon då upp, och ramlade och slog i huvudet, så att skallen spräcktes?

Eller stämmer den mest osannolika teorin, att någon tog sin in i rummet och kidnappade henne?

Vad som än hände, så måste föräldrarna idag ha oerhörda samvetskval. Jag hoppas för deras skull, för de andra två barnens och övriga släktingars skull att sanningen snart kommer fram.

Utmaning

Curlingmormor har utmanat mig. Jag ska skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Då så, då sätter jag igång.

1. Jag har haft besök av ett spöke. Jag vet vem det var och blev inte ett dugg rädd. Bara glad att han kom.
2. Kan plötsligt börja tänka på en person, som jag inte har sett på åratal. Nästa dag brukar jag möta eller se denna person.
3. Känner på mig när det ska hända riktigt obehagliga saker, till exempel dödsfall. Brukar tänka på det som katastrofkänslor.
4. Nu till något mera jordnära. Jag älskar skor och väskor. Inte fina klackskor, utan rejäla skor och kängor. Gillar också rejäla läderväskor. Har en "The Bridge", som jag köpte på second hand för 45 kronor! Den är stor och härligt sliten.
5. Gillar att resa, att flyga och åka tåg. Tycker om att vara på flygplatser. Åker gärna till ovanliga ställen.
6. Älskar parfym. Är annars inte så mycket för makeup, men parfymer har jag hur många som helst.

Nu går utmaningen vidare till de som känner för det.

Tack vännen!

MOA, den här buketten är till dig.

Snälla, gå in och läs och njut av en av de mest fantastiska bloggarna. Där finns nu en oerhört vacker illustration av mig, samt en dikt som verkligen visar på hur vi har det, vi som jobbar inom vården. Tusen tack!

Min lilla svärmor, som jag har skrivit om i två inlägg tidigare, har åter hamnat på sjukhus. Hemtjänsten säger ifrån igen, de kan inte längre sköta henne hemma. De enda som inte förstår det, är de inom kommunen, som fördelar platser på särskilda boenden.
Ska hon behöva dö av sin svåra hjärtsvikt, för att de ska förstå hur sjuk hon är?

Jöback på hjärnan

Jag blir galen. Jag har fått en låt på hjärnan. Den har klistrat sig fast. Jag får inte bort den.
Måste jag tillgripa en hjärntransplantation, för att bli av med den?
Vilken låt det är?
Gå in här och klicka på Laakso. Sen klickar du på Italy vs Helsinki.
Låten sätter sig direkt. Poff!
Men kom ihåg, du gör det på egen risk!

After work

Så var ytterligare en arbetshelg avklarad. Det är roligt, men arbetssamt att arbeta helg. Jag har hela kommunen som arbetsfält under helgerna. Vi är två sjuksköterskor som åker runt och gör sjukvårdsinsater, både på särskilda boenden och hos personer som bor i eget boende.
Det är oerhört varierat, man vet aldrig hur dagen ska bli. Och det är väl det som är tjusningen. Att vad som helst kan hända. Men det kan som sagt vara rätt slitigt också.

I fredags fick vi biståndsbeslutet angående min svärmor. Jag skrev om henne i mitt förra inlägg.
Döm om vår förvåning när vi läste att det som sades och lovades under vårdplaneringen inte alls fanns med. Svärmor blev lovad en plats på särskilt boende och uppsatt på kö, enligt biståndshandläggaren. Hon var dock tvungen att gå hem från sjukhuset i väntan på plats.
I biståndsbeslutet står det ingenting om det. Det står i stället att hon går hem med hemtjänst och att målsättningen är att hon ska fortsätta att bo hemma!
Nu har vi skickat in en protest och vi kommer också att överklaga beslutet. Tur att jag är insatt och vet hur man ska gå till väga. Tänker på andra anhöriga, som inte har ett hum om sådana här saker. För det står ingenting i beslutet om hur man ska göra när man överklagar, trots att kommunerna enligt lag är skyldiga att informera om det.
Jag tror att det här är ett sätt för kommunen att komma undan tremånadersregeln. Det står nämligen i lagen att kommunen ska anmäla till Länsstyrelsen, om man inte har kunnat verkställa ett beslut inom tre månader. Alltså struntar man i att skriva beslutet om särskilt boende. Sen kan hon få vänta hur länge som helst på en plats.
Det känns lite knepigt för mig att agera så här mot min egen arbetsgivare. Men jag är tvungen, känns det som och jag gör ju det i egenskap av anhörig.
Och när det gäller oriktig behandling av sjuka och äldre, kan jag vara en riktig bråkmakare, trots att jag annars är rätt oförarglig.