Tack för svaren jag fick på mitt förra inlägg. Ni är så kloka, människor.
Jag har tänkt mycket det senaste dygnet och kommit fram till att den känslan jag beskrev i inlägget, i själva verket är ett tecken på stress. Och stress är något som jag numer inte klarar av att hantera. Har man en gång blivit sjuk av stress, så är man som många säger, allergisk mot stress.
Och som vid all allergi gäller det att undvika det som utlöser symtomen. Alltså får jag inte lägga alla världens problem på mina redan skuldtyngda axlar. Det gäller att skapa distans. Och man är inte mindre värd, för att man gör så. Jag försöker nu hitta en balansgång. Så att jag orkar i det långa loppet.
Häromveckan gjorde jag något som förvånade mig själv och som jag är innerligt glad över att jag gjorde. Jag sade "nej" på jobbet. Jag fick nämligen förfågan om jag ville gå upp till heltid och förlägga timmar på ett annat ställe i kommunen, där det var kris och man behövde ytterligare en sjuksköterska.
Min första tanke var att säga ja. De behöver hjälp och då måste man ställa upp, tänkte jag. Tack och lov bad jag om att få fundera på saken. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att inse att i den här frågan måste jag följa mitt hjärta och säga nej.
Jag jobbar redan på två ställen, i mitt ordinarie distrikt på vardagarna och var tredje helg i hela kommunen, och då utgår jag från ett annat ställe. Att vara på ytterligare ett ställe, skulle kännas alldeles för splittrat. Och eftersom jag vet att jag blir så engagerad i mina arbetsuppgifter, så skulle jag känna mig otillräcklig.
Sen har ju min fysiska hälsa också sviktat lite, efter operationen och bekymret med det höga blodtrycket och det låga blodvärdet. Jag tror att värdena har börjat stabilisera sig något. Medicinerna har börjat göra verkan. Men man har ju bara en hälsa och en kropp. Det gäller att ta hand om sig. Kropp och själ hör ihop. Dåligt mående på den ena sidan, ger återspeglingar på den andra.
Så nu ska jag försöka följa era råd och ägna mig åt roliga saker ett tag.
Sen vill jag passa på att göra lite reklam för den här goa killen och hans nya hemsida.
10 kommentarer:
Nu var du klok...man får helt enkelt inse sin begränsning och göra så gott man kan med det som är kvar av en efter utbrändhet och annat.
Jag ger mig sällan in i debatterna för att jag inte klarar av det så bra men idag har jag faktsiskt varit uppkäftig i min ab blogg om föräldraskap. Niki har ju blivit censurerad av Ab och jag har skrivit lite om det hon egentligen skrev om. Med lite tur så får jag inte allt för mycket på skallen.
Kram till dig
Maggan http://livsglimtar.wordpress.cop
Jag skrev ett lååångt inlägg,men det kom visst inte in... I'll be back senare... testar denna och ser om den kommer in...
Ja känner igen det så väl. Det är då jag gör en helomvändning i min blogg och lägger in bilder och bara skriver lite trams. För då orkar jag inte mer. Då har jag engagerat mig i något alldeles för mycket igen. Jag har nog tappat bort min bromspedal.
Tur du har lärt dig säga nej och att be att få tänka på det. Grattis :)
Var rädd om dig!
Nu försöker jag igen. AB konstrar så jag får inte in mina kommentarer hos dig.
Så här skrev jag: Det du skriver här är mycket klokt och det där med stress stämmer. Min sjukdom gör att jag har noll stresströskel. Skitjobbig sida av sjukdomen. Så stress som du skriver kan utlösa dom mest jobbiga påföljder. Jättebra att du har blivit aktsam där och ser upp.
Hoppas du mår bättre snart.
Kram =)
Bra att du sa nej! Det gäller verkligen att se till sig själv först och inte till andra eller arbetsplatsens behov. När man sagt nej ett par gånger blir det inte lika svårt i fortsättningen!
Kram!
Bra att du kunde säga NEJ till ännu mera arbetsuppgifter,verkar som du har fullt upp redan som det är!
Bättre att göra några saker bra..än många halvdåligt på grund av stress och utmattning!
Man måste ha rätt att få tänka på sig själv och sin egen hälsa oxå!
God morgon go´a vän i etern =)
Ja är man stress allergiker så är man, då måste man sortera lite då och då =)
Ha en bra dag, lämnar en frukostbricka, kramar =)
En väninna till mig ringde och sa att hennes man gått ner 10 kg och att han var totalt sönderstressad. Jag tyckte på att han har bara ett liv, borde han inte vara rädd om det? Hon menade på att han alltid vill avsluta något han påbörjat och att han var så noggrann, men inerst inne visst hen det också. Jag blev inte imponerad av svaret... Glöm aldrig det - du har bara et tliv - LEV DET...
Gud va bra du är!
hipp hipp till dig imse!
fortsätt så här. Du är Värd Det!
kramis!
Bra att du tänkte dig för innan du bestämde dig, livet är mer värt än att stressa runt som en skållad råtta för att hinna med.
jag ska nog kika in på den där hemsidan med hemiredning, men inte ikväll, jag är "sketatrött" ska försöka frångå mina vanor att sitta uppe halva natten om fredagarna. lättare sagt än gjort.
tack för tipset om B-vitamin, ska genast inhandla, eh, imorgon i alla fall ;-)
Skicka en kommentar