Ett sommarminne

Jag tänkte att jag skulle berätta en historia, som utspelade sig en sommardag för rätt många år sedan. Jag tänker på den ibland och småler, men maken däremot är mindre road. Ni förstår snart varför.

Vi två åkte iväg till en badstrand för att koppla av och bada. Till den här stranden går ingen riktig bilväg, utan man får parkera en bit bort och sen gå genom skogen.

Nu hör till saken att det var väldigt kallt i vattnet och som den badkruka jag är, bestämde jag mig för att inte bada, utan istället ligga på stranden och läsa. Maken däremot, gick ner till vattnet och klev i.

Nästa gång jag tittar upp ligger han raklång i vattnet en bra bit ut. Han vinkar energiskt till mig, så jag vinkar tillbaka och fortsätter sen att läsa.
När jag tittade upp en stund senare, ligger han fortfarande kvar på samma ställe och vinkar. Ja, ja, jag ser dig, tänker jag och vinkar förstrött tillbaka. Så märkvärdigt är det väl inte, att ligga raklång i vattnet.
Men när jag en tredje gång tittar upp och ser maken vinka, börjar jag undra om han vill något. Men han säger ju ingenting!

Jag bestämmer mig dock för att gå ut i vattnet och höra vad han menar med sitt eviga vinkande. När jag kommer närmare honom förstår jag att det nog trots allt är något som inte stämmer.
Han ser panikslagen ut i ögonen och verkar inte få fram ett ljud. Min tanke är då att han har fått en stroke och drabbats av förlamning och afasi. Ännu mer övertygad blir jag, när jag märker att han faktiskt inte kan resa sig upp. Jag tar honom under armarna och släpar upp honom på stranden.
Då, äntligen börjar han prata och säger att han blivit skjuten i benet!
Nä, nä, tänker jag. Nu har det snurrat till rejält. Jag blir ännu mer övertygad om att han fått en stroke.

Vi inspekterar benet och naturligtvis hittar vi inget som ser ut som ett skotthål. Inte heller finns det en enda människa till på stranden. Vem skulle ha skjutit honom?

Men jag märker att han har fruktansvärt ont i benet och att han omöjligt kan resa sig upp.
Inser då att jag måste hämta bilen. Enda sättet att ta sig till stranden med bil, är att först köra igenom en campingplats, och sen via en liten skogsstig ta sig ner på stranden.
Nere på stranden får jag dra och lyfta upp honom i bilen. Naturligtvis säger jag att vi måste åka till sjukhuset. Och naturligtvis vägrar han det! Han vill åka hem.
Ingenting i världen får honom att gå med på att åka till sjukhuset. Det går snart över, säger han. Då är det nästan så att jag önskar att han blivit skjuten i benet, för då kanske han i alla fall insett att sjukhuset är det som gäller.

Under färden hem börjar underbenet svullna. Jag insisterar på att vi måste låta en läkare undersöka honom, då jag mer och mer börjar luta åt att det kan vara en blodpropp och berättar för honom hur proppen plötsligt kan lossna och transporteras till lungan och att det då är ajöss och goodbye. Men ingenting kan övertyga honom.

När vi kommer hem sätter jag honom i en stol och pallar upp benet på en pall. Nu sitter du här, säger jag och rör dig inte ur fläcken. Alternativet är att vi genast åker till sjukhuset.

Till all lycka får vi oväntat besök. Ett par goda vänner svänger upp på gården. Jag tar dem åt sidan och ber dem försöka övertyga maken, om att han måste in till lasarettet. Och det lyckas!
Han går till slut med på att åka.

En ingående undersökning av benet visar, tack och lov, att det varken är skottskadat eller drabbat av blodpropp. Däremot har han fått en mycket kraftig muskelbristning. Så det blir sjukskrivning och hoppande på kryckor, resten av sommaren.

Som sagt kan jag fortfarande småle åt situationen, där han ligger i vattnet och vinkar förtvivlat och jag sitter på stranden och vinkar förstrött tillbaka och tycker att han beter sig som en barnunge. Ska det vara så märkvärdigt, att ligga där i det iskalla vattnet?