Tillbakablick

Men okey då! Jag ska göra en rättvis sammanfattning av året och inte bara dra fram allt det negativa.

Min mamma dog oväntat och lika oväntat hamnade jag i min egen skilsmässa.

Strulet med brunnen ute vid sommarstugan tog mycket energi. Och pengar!

Jag har haft hård arbetsbelastning under hösten och var rädd att hamna i väggen igen.

Det var det riktigt negativa.

På plussidan finns först och främst Kezzi. Gullehunden.

Sen finns vänner. Till exempel ett gäng nätvänner, som jag träffade för första gången och som blivit människor som står mig riktigt nära. Och min bästkollega förstås. Vi som hänger i vått och torrt.

Jag har köpt en helt underbar lägenhet. Jag har äntligen fått adekvat behandling för min diabetes, insulin.

Och mitt sjungande i "Kör för alla", ger extremt positiv energi.

Jag är glad och stolt över mina söner och deras flickvänner.

Jag har fått stöd och förståelse av min arbetsgivare. Jag har fått tacksamhetsbevis av anhöriga, senast igår, till de svårt sjuka patienter som jag sliter mitt hår för.

Jag har väldigt fina arbetskamrater och arbetsledning.

Så det finns mycket som jag känner en innerlig tacksamhet för.

Gott nytt år!

På begäran

På begäran ska jag skriva lite om vegansk mat. Yngste sonen är vegan sen många år och när han kom hem under julen blev det en del veganmat på julbordet.

Han hade med sig lite egenproducerad mat, till exempel aubergine inlagd som sill. Mycket gott. Han hade också med sig egenbakad vörtlimpa. Där han använt svagdricka som vört.

Egen senap och rödkålsmarmelad hade han också med sig.

Själv gjorde jag en veganJansson. Som en Jansson, fast med inlagd squash istället för ansjovis. Och även lite morötter i, tillsammans med potatis, lök och havregrädde.

Sen gjorde jag en potatis- och morotslåda. Kokade potatis och morötter, gratinerade i ugnen.

Jag stekte också rödkål, lök och kikärter. Spädde med vatten och strödde på löksoppepulver. Det pulvret använde jag f.ö. i alla de andra rätterna som smaksättare.

Kan också berätta att jag gjorde supergoda köttbullar med färs, löksoppepulver och lite vatten. Kokade bullarna i vatten tills de flöt upp på ytan, sen stekte jag dem som vanligt i stekpannan. De håller ihop kanonbra och blir jättegoda.

Quorn- och sojaprodukter är bannlysta i veganköket, eftersom de oftast innehåller ägg.

Sonen är liksom jag allergisk mot mjölkprotein. Så det är inte lätt för andra att bjuda oss på mat. Sonen avstår ju med automatik produkter med mjölkprotein, medan jag äter allt utom det som innehåller mjölk. Tyvärr är det mjölkprotein i väldigt mycket och ibland slinker det ner sådant, med magsmärtor och diarré som följd.

Det var vår mathelg!

Snöret har två ...

Kezzi

Nu är julen snart överstökad. En jul som jag sett fram emot med blandade känslor. Jag var rädd att jag skulle rasa rätt in i väggen igen före jul, på grund av hård arbetsbelastning. Men allt löste sig. Tack vare lyhörd arbetsledning.

Sen det obehagliga faktum att det här var den första julen efter min mammas bortgång. Och första julen efter skilsmässan.

Men allt har fallit på plats och jag har haft en mysig helg med sönerna. Deras far har också varit med och jag tror båda barnen känner att vi finns kvar för dem precis som tidigare.

Det kanske är mest jag som saknar familjelivet. Som inte kan förlika mig med ensamlivet. Som har svårt att se meningen med livet, när det levs utan familj tätt inpå.

För mig var både dödsfallet och skilsmässan oväntade händelser. Som skakat om mig i grunden och stundtals fått mig att tvivla över om jag skulle kunna uppbåda ork att fortsätta.

Men man måste fortsätta, det ges inget val i en sådan situation. Och man klarar långt mer än man tror.

Och läxan är att inget ska man ta för givet. Allt har man till låns. Och allt har en ände, men snöret det har två.

Kezzi och jag ....

tillönskar er alla en god jul!

Kram!

Oändlig kärlek

Tack alla ni som stöttar och stöttar. Här och på andra forum. Utan er stod jag inte rakt upp.

Jag har nu blivit både lyssnad på och förstådd av min chef. Åtgärder är på gång. Min arbetsbörda kommer förhoppningsvis att minska.

Dock fortsätter landstinget att kalla oss till vårdplaneringar med döende patienter. Nu sker det dagligen. Hur kan de göra så? Att människor ska behöva kämpa in i det sista för att få en plats att dö på, i någon slags anständighet.

Jag begriper det inte.

På bilden ovan ser ni min Kezzi. Som är min glädje, när allt annat känns tungt. Som finns med mig i vått och torrt. Som ger kärlek. Och oändlig glädje.

Vägs ände

Ni som följt mig länge, vet att jag en gång i tiden rände rakt in i väggen. Jag hade inte tagit min kropps signaler på allvar, utan en morgon när jag vaknade tog jag mig inte upp ur sängen.

Att gå till jobbet fanns liksom inte på kartan. Jag grät och grät. I veckor. I månader.

Var som ett totalt vrak.

Skickades till psykolog på företagshälsovården, som direkt konstaterade utmattningsdepression. Ja, det får visst inte heta utbrändhet ....

Men jag kom tillbaka, kunde börja jobba igen. Fast jag blev tvungen att byta arbetsplats. För det var ju så att det var jag som var förändrad. Arbetsplatsen var densamma. Arbetstyngden likaså.

Efter det har jag varit oerhört observant på tecken på att jag är på väg in i samma felspår. Ända tills nu.

Nu har jag inte varit observant nog. Jag har givit signaler, men sådana uppfattas främst av de som själva varit där.

Jag har haft ett extremt tungt år. Med dödsfall och skilsmässa. Med extrem arbetsbelastning under hösten.

Patienterna som vi förväntas ta hem från sjukhusen har denna höst varit oerhört sjuka. I många fall har de varit "terminala", vilket innebär enormt kort förväntad överlevnad.

Jag är ensam sjuksköterska på min enhet och ska själv ta beslutet att dessa kan tas om hand i kommunal vård.

Patienternas anhöriga är i kris och kan för sitt liv inte förstå varför deras anförvant inte kan få sluta sina dagar på sjukhuset. Och det kan inte jag heller. Jag har sagt nej så många gånger och hamnar då alltid i en slitsam konflikt med landstinget.

Nu känns det som om jag kommit till vägs ände. Framför mig står väggen. Bakom och på sidorna står också väggen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Ger inte upp!

Mitt bloggeriande har som vanligt fått stryka på foten. Allt är så intensivt på mitt arbete, att energin inte riktigt räcker.

Det här med att landstinget vill skriva ut svårt sjuka patienter som ligger för döden bara fortsätter och fortsätter. Där sitter jag som den mest enfaldiga sjuksköterskan och berättar för chockade anhöriga att vi har blivit kallade till vårdplanering för att deras anförvant måste ut från sjukhuset.

Fast nu börjar det hända saker. För det här ser ut som en trend. Flera gånger i veckan har vi likartade vårdplaneringar. Jag skriver avvikelserapporter så att systemet snart kraschar. Men nu har vi blivit lyssnade på. Ledningen har tagit tag i saken och brev ska skickas till landstingsledningen. Länets s.k. MASar (medicinskt ansvariga sjuksköterskor) har också fört problematiken till en högre nivå.

Vårt landsting ska spara 181 miljoner! Vem som helst kan räkna ut att det är ett faktum som har påverkat landstingets ändrade förhållningssätt till de svårast sjuka. Ut med patienterna till kommunen bara!

Det här är en skamfläck för vårt välfärdssamhälle. Att människor som har ett par dagar kvar av sitt liv, ska behöva kämpa för att få en plats att dö på! Och jag kommer aldrig, aldrig vika mig. Jag kommer att kämpa för de här patienterna till den dag jag själv dör. Det är min fulla och fasta övertygelse.

Vart är vi på väg?

Snart får jag ont i magen varje gång jag ska säga till en patient, att jag blivit kallad till sjukhuset för att göra den medicinska planeringen inför patientens utskrivning.

För saken är den, att en stor del av patienterna som vi ska planera ut nu för tiden är ohyggligt svårt sjuka. De är nydiagnostiserade, med avancerad obehandlingsbar cancer. De och deras anhöriga har fått en diagnos. Inget mer. Hemgång har inte diskuterats. Men de ska ut från sjukhuset. De får inte uppta en plats på en akutavdelning.

Och där sitter jag och pratar om utskrivning med patienter och anhöriga i chock. Det är så grymt jobbigt, ingen kan ana hur det känns. Anhöriga som gråter och är förtvivlade. Som bönar och ber om hjälp. Patienter som inget hellre vill än att stanna på en sjukhusplats. Anhöriga som inte för någonting i världen orkar ha en dödssjuk anförvant i hemmet.

Vad gör jag? Jo, jag säger nej. Vi tar inte hem patienten. Vilket naturligtvis leder till kontroverser och konflikter med landstinget.

Men jag måste ta det. Jag skulle inte kunna leva med att göra något mot en dödssjuks vilja. Det här är de sista veckorna, ibland till och med sista dygnet, i en persons liv. Jo, flera patienter har dött dagen efter vårdplaneringen. Och det är skamligt! Det sista dygnet ska patient och anhöriga behöva kämpa för en vårdplats.

Vart är vi på väg?