onsdag, januari 05, 2011

Självmordsbombare

På den yttersta nådens väg, vill de vandra,

för att närma sig paradisets port.

Med en orubblig beslutsamhet och gränslös ensamhet,

företas den evighetslånga vandringen.

Där i folkmassan briserar elden och marken blir ett sjunkande skepp,

vars besättning offras av en skoningslös längtan.

En längtan efter himmelsk frid och upphöjdhet,

men som aldrig kan nås i denna blodets kamp.

Det är ett blod som lämnar spår och obegränsad plåga,

i detta meningslösa kränkande av mänskligt liv.

7 kommentarer:

Nonna sa...

Säger bara att du ska se till att använda din gåva - ordets gåva - och inte gömma den i byrålådan.
Kram Nonna

Caja sa...

Du ger den hemska sanningen ett ordets ansikte...

Så onödig blod/livspillan...

Du...nytt körslag inne hos mig i kväll..

Varm kram/caja

imse sa...

Tack snällisar för fina ord!

kloktok sa...

Duktigt diktat!:)
Som om du målar med ord...

Sköt om dig.
Fridens & kram

Znogge sa...

Mycket, mycket bra!

Kram

Vicke sa...

en fin dikt med ett jobbigt ämne, ha en trevlig helg nu

Lena sa...

Tänkvärda ord! De når ända in i själen... Kram