Superhjältar

Jag träffade en man idag, som hade så många svåra diagnoser, att vem som helst i hans ställe, skulle lagt sig ner för att dö. Men istället var han ett under av positivitet.
Han hade slutat tänka på döden, sa han. "För man lever tills man dör".

Jag kände en stor vördnad och respekt för den gamle mannen. Tänkte på hur lätt vi har för att gnälla och beklaga oss. Hur minsta lilla motgång får oss att måla hela tillvaron i svart. Och så sitter han här, med ett flertal sjukdomar, som vi inte ens skulle önska att vår värsta fiende hade.
Och yttrar de kloka orden, "man lever tills man dör".

Jag träffar på såna fantastiska människor lite då och då i mitt jobb. Det de alla har gemensamt är, att det de går igenom är sånt som skulle knäcka de flesta.
Men de tar sig igenom och över alla hinder. De kommer ner på andra sidan, lite tilltuffsade förstås, men med ett aldrig sviktande positivt sinnelag.

Jag känner att jag har mycket att lära av dessa människor.
De sanna superhjältarna!

Gnällblogg

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Att jag bodde någon annan stans. Att jag vore en sofistikerad dam i en ljus lägenhet i storstan. Smärt och smidig. Som arbetar på bibliotek eller i en bokhandel. Att jag hade en mängd väninnor, som jag kunde gå på tjusiga kulturevenemang med. Att jag skrev deckare på fritiden. Att min man tog med mig på resor titt som tätt. Att jag kunde gå i högklackade skor. Att jag kunde sippa på ett glass rött, utan att få huvudvärk.
Istället bor jag i ett slitet hus med igenväxt trädgård. Har extrakilon och ont i lederna. Har en man som inte är särskilt förtjust i att resa. På fritiden är jag så trött, att det mesta inte blir gjort.

Sen är jag så urbota korkad att jag ställer upp på vad som helst på jobbet. Jag som en gång tidigare gått in i väggen. Nu arbetar jag övertid varenda dag, sitter kvar och gör enhetschefens jobb. Det är inte mina arbetsuppgifter och jag kan inte rå för att enhetscheferna har lagt sin semester så att de är borta samtidigt. Varför gör jag så? Jag blir så satans arg på mig själv. Nu håller jag ju på att arbeta upp stresshormonerna igen.
Idag är jag så långt man kan komma, från den där sofistikerade damen i bokhandeln!