fredag, november 06, 2009

Superhjältar

Jag träffade en man idag, som hade så många svåra diagnoser, att vem som helst i hans ställe, skulle lagt sig ner för att dö. Men istället var han ett under av positivitet.
Han hade slutat tänka på döden, sa han. "För man lever tills man dör".

Jag kände en stor vördnad och respekt för den gamle mannen. Tänkte på hur lätt vi har för att gnälla och beklaga oss. Hur minsta lilla motgång får oss att måla hela tillvaron i svart. Och så sitter han här, med ett flertal sjukdomar, som vi inte ens skulle önska att vår värsta fiende hade.
Och yttrar de kloka orden, "man lever tills man dör".

Jag träffar på såna fantastiska människor lite då och då i mitt jobb. Det de alla har gemensamt är, att det de går igenom är sånt som skulle knäcka de flesta.
Men de tar sig igenom och över alla hinder. De kommer ner på andra sidan, lite tilltuffsade förstås, men med ett aldrig sviktande positivt sinnelag.

Jag känner att jag har mycket att lära av dessa människor.
De sanna superhjältarna!

10 kommentarer:

Tant Brun sa...

Ja Imse, dom skulle aldrig beklaga sig för spik i foten, nu får jag skärpa till mig faktiskt. jag möter åxå många i den situationen och jag håller helt och hållet med dig.
Kram på fredakvällen
bibban

fashionhaggan sa...

det var fint sagt, man lever tills amn dör, så är det! ha en bra helg

Znogge sa...

Ofta är det först när livet ställs på sin spets som man inser dess värde. Oklokt och dumt men samtidgt önskar jag inte att någon ska få insikt på det viset!

Kram

Ejsans värld sa...

Men han har så rätt. Det blir inte bättre av att man gnäller.
Ingen vet vad som händer i morgon.

Men ibland är det synd om en själv.

Trevlig helg
Kram

messan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Gunnar sa...

Sådana människor gör att man får lite perspektiv på tillvaron. Man inser att man har det ganska bra.

Veiken sa...

Jag böjer mig i vördnad för alla som har hans inställning. Dom klarar dessutom motgångar bättre än dom flesta! Kram

messan sa...

Jag håller med honom. Vi lever ju här och nu. Det är ju det som är livet.
Kram

Znogge sa...

Gick inte att kommentera på andra inlägget. Men vad jag ville säga var bara att den är kanonbra!

Bildgatan-Avsändare Margareta sa...

Visst är det så att vi tycker att vi gnäller för lilla minsta, men jag känner samtidigt att jag har ju de här problemen och besvären -de är de enda jag har och inte har jag någon större erfarenhet av att ha "större" sjukdomar.

Även om jag har vänner som genomgår och har betydligt värre än mig, vad gäller sjukdomar och olika tillstånd så fortsätter jag att klaga när jag har ont i ryggen, är fökyld eller vad min krämpa för dagen är. Det är mina preferenser och jag känner inte till någonting annat.

Det var i alla fall vackra ord och så är det ju, fast kanske ändå inte riktigt. Jag möter människor som inte lever fast de är döda =)