Rötter

Bloggeriet går fortfarande på sparlåga. Tar mig igenom en dag i sänder, med fullspäckade arbetsdagar. Modern har nu flyttat in på äldreboendet och jag har ännu inte fått i ordning på allt i hennes lilla lägenhet där.

Hennes tidigare lägenhet ska nu tömmas och säljas. Och där finns så mycket, så mycket. Jag har äntligen hittat spår till det förflutna. Min mor är uppväxt i fosterhem, vilket jag inte fick reda på förrän jag blev vuxen. Då fick jag reda på att mina kära morföräldrar inte var hennes riktiga föräldrar. Utan mormor var i själva verket hennes moster.
Hon har aldrig någonsin velat prata om detta, men nu har jag hittat gamla papper, där hennes biologiska föräldrar och andra släktingar namnges.

Jag har alltid känt mig rotlös och historielös, så jag hoppas att dessa pusselbitar kan göra mitt livspussel mer komplett.

Att det finns olösta gåtor i ens livssituation är något man känner på sig i tidig ålder. Och ju äldre man blir, är det här med rötter något som känns nödvändigt att utforska.

Så ha överseende med mig. Jag är mer än lovligt tankspridd och disträ. I fredags glömde jag totalt bort att jag skulle gå ut på restaurang med mina kära panchiskompisar. Det kom jag på när jag vaknade kl. 04 på lördagmorgonen. Skäms på mig!

På fredag åker jag till Paris över helgen. Det blir förhoppningsvis några dagar för vila och eftertanke. God mat, gott vin och lite julshopping också förstås, måste det bli tid för.

Trevlig 1:a advent kära vänner!

Åt skogen

Åt skogen var de, mina blodsockerprover, som jag tog hos diabetessköterskan häromsistens. Det förvånar mig inte, eftersom jag har haft en del symtom som tytt på detta under den senaste tiden.

Och vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet, är inte helt lätt att reda ut. Om stressen och tröttheten beror på högt blodsocker eller om det höga blodsockret lett till stress och trötthet.

Nåväl, vi får se om doktorn kan räta ut en del frågetecken och vad han har för förslag angående medicineringen. Och min livsföring.

Dagen idag ska i alla fall vara en skapligt lugn dag. Igårkväll var äldste sonen sonen här på middag, med sin nya flickvän. Ja, hon är i alla fall flicka och vän, så jag antar att hon är flickvän. Han är inte så tydlig med såna saker, den käre sonen D.
Men det var en ytterst trevlig tjej.

På tal om det här med flickvän, så har kattpojken Isai börjat närma sig könsmognaden. Han är nu mycket intresserad av ytterdörren och det som eventuellt kan gömma sig därute.
Han kommer dock inte få några större möjligheter att utforska det, för nästa måndag läggs han under kniven.
Det kan låta grymt, men i alla fall för en innehankatt är det ju absolut nödvändigt med kastration.
Så han får nöja sig med att pussa på matte i fortsättningen, mer avancerat än så blir det inte!

Kraschlandning

Igårkväll kraschlandade jag i soffan, när jag kom hem efter jobbet. Reste mig upp, bara för att transportera mig till sängen.
Jag var så trött. Och min uttorkade, eksemhärjade hud på armar och ben skrek efter lindring. De få gånger som jag har drabbats av den här åkomman, har jag satt det i samband med stress. Nu känner jag mig inte särskilt stressad, så jag har skyllt på vinterkyla och torr luft.
Fast jag vet också att stress kan lagras inom en och visa fysiska krämpor som första tecken.

Mitt nya jobb, som jag stormtrivs med, avslutas sista mars. Nu är det beslutat att den tjänsten ska permanentas. Och sånt måste ju gå till väga på ett sätt som är rätt och riktigt.
Min chef kom in med annonsunderlaget till tjänsten och visade mig. Där hade hon rabblat upp mina positiva egenskaper, sa hon.
Sen kom det! "Jag vill ju ha någon som är bitchig, som du", sa hon. Hahaha! Det var roligt. Jag tog det som beröm.
Men visst oroar jag mig för att det inte ska bli jag som får tjänsten, fast jag vet att alla tycker att jag är rätt kvinna på rätt plats.

Rent privat funderar jag mycket på det här med husdjur. Jag vill ju hemskt gärna ha ett djur igen. Men det är icke genomförbart såsom det är nu. Att leva resten av livet utan husdjur, känns tråkigt, det är som nåt fattas mig.
Men skulle jag besluta mig för att skaffa ett djur, så får det stora konsekvenser. Ibland kan jag tycka att konsekvenserna känns lockande, ibland vet jag ingen råd alls.

Så visst kan det vara alla grubblerier som sätter myror i skinnet.
Tack och lov hade jag en burk med cortison hemma, utskriven just för sådana här reaktioner. Startade upp en behandlingskur igårkväll och är redan nu mycket bättre.
Liten ljusglimt, alltså.

Frid i sinnet

Nu känner jag mig lite lugnare i sinnet. Jag har köpt de sista julklapparna och till och med gjort lite julmat. Köttbullar och en vegetarisk låda.
Till kvällsmat idag blir det köttbullar och rotsaksmos.
Sen ska jag ta ett bad i mitt bubbelbadkar och försöka varva ner ytterligare.

Nu blir det två hektiska dagar på jobbet och förkyld som bara 17 är jag. På julafton och annandagen är jag ledig, men juldagen jobbar jag. Men det blir i alla fall lite extra lediga dagar.
Mitt vikariat tar slut den 5 januari och jag tror och hoppas att stället jag ska till sen är lugnare.
Och det blir mitt sista vikariat, har jag bestämt. Har hoppat runt i snart två år, så jag är rejält less på det. Jag vill vara kvar på ett ställe och kunna bygga upp någonting varaktigt.
Jag är för gammal för att vara hoppjerka!

Konsten att säga nej

Tack snälla, för allt stöd i det förra inlägget.

Ibland skulle jag vilja separera från mig själv. Sparka ut mig och definitivt inte ha delad vårdnad av mig själv. Det blir garanterat ingen vårdnadstvist.

Eller gå upp i rök eller skicka ut mig i en rymdkapsel, som snurrar runt i hundra år.
Jag är så trött på mig, urless faktiskt.

Fanns det en soptipp för människor, så skulle jag köra mig dit.
Jag skulle säga till mig själv, att nu jädrar är det skarpt läge. Skärper jag inte till mig, så blir tippen mitt hem för evinnerliga tider.

Varför ska det vara så, att om man en gång har hamnat i stressfällan, så balanserar man på kanten till fällan för alltid? Det behövs bara en vindpust, för att man ska falla däri. Det är som ett envist herpesvirus, som ligger och lurar i kroppen och ger sig till känna i de mest olämpliga situationer.

Och för virus finns ingen riktig bot, bara mediciner som bromsar. Inte ens datavirus går att utrota. Så hur bromsar man stressvirus? Jo, man lär sig att säga nej, nej och åter nej!
Men just det lilla ordet verkar inte finnas i min vokabulär. Min enfaldiga hjärna har inte lärt sig att skicka de tre bokstäverna till min mun.

Så nu Imse, är det dags att träna. Säg NEJ. En gång till, NEJ. Det där var väl inte så svårt?

Byte önskas

Har jag köpt fler julklappar? Nej
Är jag förkyld? Ja
Gör jag två frånvarande kollegors arbetsuppgifter? Ja
Har jag stressrelaterad värk i axlarna, axlar som befinner sig någonstans i öronhöjd? Ja
Är jag en helt hopplös människa, som borde veta bättre? Ja
Borde jag dra något gammalt över mig? Ja

Jag vill byta kropp, själ och liv!

Gnällblogg

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Att jag bodde någon annan stans. Att jag vore en sofistikerad dam i en ljus lägenhet i storstan. Smärt och smidig. Som arbetar på bibliotek eller i en bokhandel. Att jag hade en mängd väninnor, som jag kunde gå på tjusiga kulturevenemang med. Att jag skrev deckare på fritiden. Att min man tog med mig på resor titt som tätt. Att jag kunde gå i högklackade skor. Att jag kunde sippa på ett glass rött, utan att få huvudvärk.
Istället bor jag i ett slitet hus med igenväxt trädgård. Har extrakilon och ont i lederna. Har en man som inte är särskilt förtjust i att resa. På fritiden är jag så trött, att det mesta inte blir gjort.

Sen är jag så urbota korkad att jag ställer upp på vad som helst på jobbet. Jag som en gång tidigare gått in i väggen. Nu arbetar jag övertid varenda dag, sitter kvar och gör enhetschefens jobb. Det är inte mina arbetsuppgifter och jag kan inte rå för att enhetscheferna har lagt sin semester så att de är borta samtidigt. Varför gör jag så? Jag blir så satans arg på mig själv. Nu håller jag ju på att arbeta upp stresshormonerna igen.
Idag är jag så långt man kan komma, från den där sofistikerade damen i bokhandeln!