Den värsta mardrömmen

Två tonåringar har åsamkat tre familjer och åtskilliga andra människor i omgivningen, den värsta form av katastrof man kan tänka sig. Föräldrar har fått sitt barn mördat och andra föräldrar har måst inse att det egna barnet är en mördare.
Värre kan det inte bli. Tragiken kan inte bli större.

Och man undrar om ingen såg tecknen? Såg inte skolan, föräldrarna, kompisarna att det här är barn som drivs av sjuka tankar. Som inte har normala spärrar.
Hur osannolikt är det inte att två sådana människor träffas i så unga år och lyckas leda varandra till en så bestialisk handling som mord?

Det här är inte vanliga tonåringar. Det här är två djupt störda människor, som kanske på ytan uppträtt som vem som helst, men som inombords haft ett kaos och slagits med demoner.

Har vi fått för stor fokusering på barn med utåtagerande bokstavsstörningar, att vi inte ser tecken från de som till synes verkar vara normala, men som i själva verket balanserar på randen till grav psykisk störning?

Tre tonårsbarn har fått sina framtidsutsikter förstörda, tre föräldrapar har hamnat i en situation, där meningen med livet förmodligen ifrågasätts dagligen.

Vad kan vi, skolan och samhället göra, för att detta inte ska upprepas? För att denna mardröm inte ska behöva drabba en enda människa till?

Vad var meningen?

På måndag börjar det

Livet är ett enda långt klivande.
Kliv in, kliv på,
kliv av, kliv åt sidan.

Kliv bakåt, kliv framåt,
kliv som man själv vill
eller kliv som andra gör.

På måndag tar jag klivet in här.
Och där stannar jag. Till nästa kliv.