Hudkrasch

Nu har vintern kommit till det stadiet att den har börjat irritera min hud. Krackelering och eksem på armar, ben och i hårbotten. Jag skulle kunna dränka mig i ett oljebad och det skulle bara säga slurp! Den torra huden skulle slicka i sig oljan i ett nafs.

Igår fick jag väldiga komplimanger av en väninna, för att mitt ansikte är relativt slätt och knappast består av några rynkor. Jag är dock ingen som stör mig på rynkor, tvärtom kan jag tycka att det är mycket vackert, så skulle jag få en och annan rynka i ansiktet, skulle det inte göra mig något.
Och den torra huden på armar och ben, skulle jag gladeligen byta ut mot ett skrynkligt ansikte.
Men man får ju inte välja.

Väninnan själv bekymrade sig för hängande hud på halsen. Jag kunde dock svårligen se någon hängande hud på hennes hals, men alla har vi ju nåt som vi störs av.

Själv störs jag av en fet mage och en stor näsa, men eftersom jag är ansiktsblind, så hinner jag glömma hur jag ser ut mellan gångerna jag ser mig i spegeln. Vilket innebär att jag inte heller går och funderar särskilt mycket på mitt utseende.

Jag får lägga krut på att odla min insida istället. Och på insidan är jag en snäll, elak, humoristisk, ironisk, lugn, passionerad, oanständig, pryd, normal och onormal typ. Typ.

Kvällsnöje

Ett bubbelbad och en skvätt Blossa, årgång 2009, känns helt rätt efter en arbetsdag. Förhoppningsvis sista jobbarhelgen på länge. I mina nya arbetsuppgifter ingår ingen helgtjänstgöring. Det är ju lite konstigt, efter mer än 30 års helgarbete, att plötsligt få jobba måndag-fredag. Som vanliga människor!
Att få vara ledig både jul och nyår. Allt som andra människor tar för självklart. Nu kommer det att gälla mig också.

Ikväll funderar jag på att slänga på lite brun-utan-sol i fejjan. Mina nya, mörka glasögonbågar gör att jag ser så blek ut. Mitt ansikte ser mest ut att bestå av en stor vit näsa. Kan skrämma slag på folk. Det är ju inte hallowen än.
Skulle nog behöva lite färg i håret också. Det råttgråa går inte riktigt ihop med mörkbruna bågar.
Det får bli måndagens projekt. När jag är ledig.

Snart är det Körslaget. Glöm inte att rösta på Caroline. Världens bästa Caroline.
I veckan fick vi ny körlokal. Nu håller vi till i den otroligt vackra universitetsaulan.
Men glädjen och entusiasmen är densamma!

När utseendet är viktigast

All heder åt Sarah Dawn Finer, som törs ta upp och diskutera ett så känsligt ämne som utseende, i TV-rutan.
Sarah, som har en gudabenådad röst, är vacker som en dag och har karisma som få, är precis som vi andra, rädd för att inte duga.

Vi lever i en tid med extrem utseendefixering. Främst bland de unga. Titta bara på alla framgångsrika bloggare i 17-årsåldern. De ser likadana ut. Och efterapas av mer eller mindre alla ungdomar.

Det kan inte vara lätt att vara ung idag. Man kan sannerligen vara glad över att man har den tiden bakom sig.

Tänk så här, man har en fantastisk röst så som Sarah har, men ändå känner man att det inte räcker till? Att man inte duger.
Hade hon varit en bättre artist om hon hade vägt 49 kg och haft vitblonderat hår? Nej, skulle inte tro det.

Det är ett allvarligt fel i ett samhälle som fostrar folk att tro att utseendet är det som betyder något.
När istället våra inre egenskaper borde vara den största framgångsfaktorn.