Verkstad för en fru

Vad är det som händer, egentligen? I klimatet, i vädret? Nu snöstormar det för fullt.
Är man utomhus, får man passa sig för snöskred och is från taken. Är man inomhus får man passa sig för tak från taken.

Jag tror jag gör som makens bil. Den bara stannade på motorvägen förra veckan, la sig ner och dog helt enkelt. Inte en meter till jag åker, sa den.
Så nu är den på verkstan, där den blir ompysslad och omhuldad av diverse män.
Finns det ingen verkstad för vinterledsna fruar?

Ikväll är det chiball, men jag tvivlar på att jag kan ta mig dit. Det är inget väder för en promenad och maken har lagt beslag på min lilla minibil. Och jag är inte så säker på att han tar sig hem från Stockholm i tid, i det här vädret.

Är det nån som ska åka söder över, till värmen snart? Har ni då en stor resväska, ja jag menar en riktigt stor, för jag skulle nämligen kunna tänka mig att krypa ner där och leka fripassagerare.
För nu är inte det här roligt längre!

Uppsalas parkeringsvakter =(

Tänk att solen skiner och det är -6! Igår hade vi -26, så det är en viss skillnad. Hoppet börjar återvända, det kommer nog en vår så småningom.

Nu ska jag snart åka iväg till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag åker dit i tjänsten flera gånger i veckan. Att köra de 10 milen är inget större problem, trots att kommunens bilpark inte precis har världens bästa och säkraste bilar.
Nej, det som är besvärligt är parkeringseländet! Man får leta sig fördärvad efter en parkeringsplats vid sjukhuset. Naturligtvis är det samma elände för patienter och besökare.

I Uppsala verkar också landets samtliga parkeringsvakter tjänstgöra. De finns överallt och är nitiska som bara den.
Om man i änden av en stor parkeringsplats, ställer sig så att bilen står någon decimeter utanför rutan, man står inte i vägen på något sätt, då får man p-böter.
Eller om man råkar lägga p-biljetten för långt åt mitten av rutan, då får man också böter. Den ska ligga på vänster sida. Punkt!

Att åka iväg så här på vårdplaneringar, är om man räknar efter otroligt kostsamt, och inte heller särskilt lämpligt ur miljösynpunkt.
Vi är 3 eller 4 personer som åker, vi måste åka i mycket god tid, med tanke på väglag och parkeringsletandet.

Men förhoppningsvis kan det bli en ändring. Idag ska vi nämligen få information om vårdplanering via video.
Kommer vi att använda oss av det, kan vi sitta i vår stad och prata med patient, anhöriga och personal i Uppsala via TV-skärmen.

Jag hoppas att vår arbetsgivare inser de fördelar som finns med detta system, tidsmässigt, personalmässigt och miljömässigt.

Sanslöst missförstånd

Ja, inte var det så här jag menade, när jag skrev att jag ville ha en sanslös helg! Det blev visst nån missuppfattning där.

Jag ville inte ha snö upp till fönstren och 15 grader kallt. Om det nu är mitt fel att det blivit så här, så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Jag ska aldrig mer önska mig sanslösa upplevelser.
Nej, lagom är bäst. Ribban ska ligga på en nivå, som vi åtminstone har en chans att ta oss över.

Och hur går det för alla djuren i naturen? Det funderar jag på. Harar och rådjur, tar de sig fram i snön? Hittar de mat?

Vädret väcker mycket tankar och frågeställningar, på alla nivåer. Klimathotet, finns det? Växthuseffekten, finns den?

Och hur ska det bli när all denna snö smälter? Törs inte ens tänka tanken. Hur många fastigheter kommer att vattenskadas i vår?
Nu är det nog dags för försäkringsbolagen att kavla upp ärmarna.

Nu går jag ner i källaren

Nu ska jag strax gå ner i min källare. Det är i och för sig inget ovanligt, eftersom tvättmaskinen har sin hemvist där, utan det är mer det jag ska göra, som är ovanligt. Näe, jag ska inte städa, även om det är ytterst ovanligt att det händer och verkligen vore välbehövligt.

Nej, det som ska äga rum där, är ett stenhårt träningspass. Motionscykeln ska belägras, pilatesbollen omfamnas, golvet ska svikta och svetten lacka.
Jag genomförde ett dylikt pass häromkvällen och mådde så bra efteråt. Jag behöver endorfinruset. Fick en dos under körsången igår kväll, så en påfyllnadsdos idag skulle sitta bra.

Den vinterdepressiva sinnesstämningen måste utrotas. Pronto!

Exportvara

Kan låta meddela att operation uppryckning ännu inte har nått tillfredsställande resultat. Inte något resultat alls, om jag ska vara helt ärlig.
Sällan har väl någon människa varit mer inaktiv, mer fastklistrad mot soffan, än vad jag har varit senaste tiden.
Less på allt och alla. Omgivningen bävar. Utskällningar hänger i luften. Porslin lever farligt i min närhet.

Funderar starkt på att exportera mig till varmare breddgrader. Kan möjligen någon oljeshejk ha plats för mig i sitt harem? Jag kan fungera som mentor för de yngre och mer attraktiva haremsdamerna.
Min man kan kanske till och med få en kamel i utbyte. Dock är han ju en djurfiende av sällan skådat slag, så den får doneras till Kolmården.

Just nu ser jag på vårens mode på TV och inser att vi kanske, trots allt går mot varmare tider, även på dessa nordliga breddgrader. Vårens mode är tydligen jeans. Jippie! Jeans är min uniform. Till och med jeansskjorta, är det man ska använda i vår.

En haremsdam iklädd jeans och jeansskjorta, kan det funka tro?

Hudkrasch

Nu har vintern kommit till det stadiet att den har börjat irritera min hud. Krackelering och eksem på armar, ben och i hårbotten. Jag skulle kunna dränka mig i ett oljebad och det skulle bara säga slurp! Den torra huden skulle slicka i sig oljan i ett nafs.

Igår fick jag väldiga komplimanger av en väninna, för att mitt ansikte är relativt slätt och knappast består av några rynkor. Jag är dock ingen som stör mig på rynkor, tvärtom kan jag tycka att det är mycket vackert, så skulle jag få en och annan rynka i ansiktet, skulle det inte göra mig något.
Och den torra huden på armar och ben, skulle jag gladeligen byta ut mot ett skrynkligt ansikte.
Men man får ju inte välja.

Väninnan själv bekymrade sig för hängande hud på halsen. Jag kunde dock svårligen se någon hängande hud på hennes hals, men alla har vi ju nåt som vi störs av.

Själv störs jag av en fet mage och en stor näsa, men eftersom jag är ansiktsblind, så hinner jag glömma hur jag ser ut mellan gångerna jag ser mig i spegeln. Vilket innebär att jag inte heller går och funderar särskilt mycket på mitt utseende.

Jag får lägga krut på att odla min insida istället. Och på insidan är jag en snäll, elak, humoristisk, ironisk, lugn, passionerad, oanständig, pryd, normal och onormal typ. Typ.

Nu måste jag fråga en sak

Jag är inte bara galen och paranoid, tänk på att även en paranoid människa kan vara förföljd, nu har jag börjat längta bort också.

Funderar skarpt på hur jag ska kunna ta mig till varmare breddgrader. När nu teleportering inte fungerar, eftersom man då riskerar att hamna i Hudiksvall, måste jag hitta en annan lösning.

Tänkte ett tag göra som barnet, som satte sig på bagagebandet, men kom på att det kanske finns en flygplats i Hudiksvall, så den risken vågar jag inte ta.

En enkelbiljett till Australien känns som ett alternativ. Har man inte i alla tider fört galna personer till det landet?
En bekant som kommer därifrån, rapporterade att det var 41 grader i Australien över jul. Varmt.
Skulle sitta finfint just nu.

De två barnen och mannen har vuxit upp och blivit stora och alla tre klarar att stå på egna ben, så det är kanske dags för mamman att prova sina vingar.
Det största bekymret är den åldrade modern. Som i sina mest galna stunder, till och med slår sin dotter i galenskap. Tvivlar på att ens Australien tar emot denna kvinna.
Det kanske får bli bagagebandet för hennes del?

På dal om dialekter, ja det är väl nån som pratar om dialekter, hade jag en diskussion med några personer igår, angående uttalet av ordet "intersport".
Här i Byhålan lägger vi betoningen på "inter", sport hörs nästan inte. I övriga världen gör man tydligen precis tvärtom. Man i det närmaste spottar ut ordet "sport".

Byhåledialekten är mig väl bekant, då jag träffar många äldre personer genom jobbet, som talar denna ädla dialekt.
Min morfar var också en extrem utövare av detta tungomål.

Så min fråga till er, kära vänner, är hur ni uttalar "intersport"?

Glädjebock

Ikväll tog jag en åktur till en by utanför stan. Där bor min kusin. Han har en tävling på gång. Med grannen tvärs över vägen. Jag tycker nog att min kusin leder.
Tyvärr hade jag glömt kameran, annars hade ni kunnat få avgöra vem som leder.
Tävlingen? Jo, naturligtvis tävlar de i grenen "flest ljusdekorationer".
Kusinen har en Opel olympia från 1939 med tillhörande tomte, som dras av en gigantisk bock, upp till hornen är det 3 meter. Allt förstås inklätt med lampor. 7000 närmare bestämt.
Grannens tak är fullt med lysande renar. På gården står en lysande flaggstång.
Det är så fint, så fint.

Och jag njuter hysteriskt av all snö, kylan, knarret under fötterna, fåglarna som samlas runt fågelbordet, alla ljus. Fullkomligt suger i mig allt som håller mig på bra humör.

Och knasiga mamman har gått med på att jag får sköta hennes räkningar. Tack och lov. Det fanns en hög instoppad bakom böckerna i bokhyllan. Ni vet, syns de inte, så finns de inte.
Sen har hon gått med på att få ett trygghetslarm. Och hemtjänsten får titta till henne fyra gånger/dygn.
Snart går hon med på städ- och tvätthjälp också. Det känner jag på mig.
Tunga stenar håller på att falla från mitt bröst.
Peter LeMarc sjunger på Spotify och jag känner mig märkbart glad i sinnet.