Ingen tjejtjusare

Har jag inte blivit ståtlig? Ser ni mina stora, eleganta öron och min slingriga svans? Jag har ju liksom tagit kommandot här hemma och blivit den som bestämmer över mattider och sånt.

Jag försöker uppfostra matte så gott det går och har i alla fall lärt henne att cykla hem på lunchen och ge mig mat.
Har hon tur hinner hon äta lite själv. För vi ska ju hinna med en gosestund också.

På kvällarna, efter att hon gett mig mat, så ska vi leka. Vi leker ofta tafatt och så biter jag henne i fötterna.
Sen gosar vi ett tag i soffan.

Jag sitter ofta och spanar ut genom köksfönstret. Jag fick själv se till att ta bort blommorna från fönsterbrädan, för jag kan ju inte sitta där och spana om det står fullt med blomkrukor på brädan.

Något annat som jag tydligen också får ta hand om, är att riva ner tapeter. Jag tycker faktiskt att de är riktigt fula och matte borde själv riva ner dem, men det är sånt som jag får sköta.

Häromveckan lämnade hon in mig på ett konstigt ställe. Jag var rädd att hon hade tröttnat på mig och lämnat bort mig för evigt.
Det fanns en massa andra katter där och stora, skälliga hundar. Sen var det några människor som höll på med mig och så minns jag faktiskt inget mer, förrän jag vaknade under en filt. Jag kände mig trött och yr i huvudet.

När jag låg där under filten, funderade jag på om jag nån gång mer skulle få se min matte. Just då kom en av människorna och berättade att matte satt och väntade på mig! Så glad jag blev!

Vi åkte hem igen och matte berättade att jag nu var kastrerad. Och att inga kattflickor skulle vara intresserade av mig.
Bryr mig inte, tänkte jag. Har ju matte. Hon duger bra. Och eftersom hon inte är helt lätt att uppfostra, så har jag fullt upp. Skulle verkligen inte hinna med att uppvakta några tjejer!

Tack o tack

Med den här underbara melodin, i en fantastisk version, vill jag tacka alla som kommenterat och stöttat mig efter mitt förra inlägg.

Lyssna och njut!

Ut ur garderoben

Min mamma är nu på ett korttidsboende. I fredags ringde de därifrån till mig och meddelade att hon måste in till akuten igen, på grund av andningsproblem.
På akuten konstaterades det att hennes KOL hade försämrats och att det nu var viktigt att hon tar sin inhalationsmedicin varje dag. Så hon fick återvända till boendet på kvällen.

Fem dagar tidigare, i måndags, hade jag bett dem ordna så att ett nytt recept på hennes inhalationer utfärdades, för hon tyckte själv att andningen var sämre. Och hon hade ingen sådan medicin i bostaden och inget uttag kvar på receptet.

Inga problem, sa man. Jag erbjöd mig att hämta ut medicinen, men det behövdes inte alls. Det skulle de fixa.

Igår ringde kommunens joursköterska mig och bad mig åka till apoteket och hämta ut hennes inhalationer, för nu var hon dålig igen. Sköterskan hade försökt hämta ut den, men eftersom endast ett privat apotek var öppet, så gällde inte hennes kredit där. Den gäller bara på apoteket som boendet/hemtjänsten använder. Och medicinen kostade nästan 400 kr.

De hade alltså inte hämtat ut den än! Och det här gör mig vansinnigt arg. Här fick en dement och förvirrad kvinna, med svår KOL åka till akuten i fredags och var nära att behöva åka in igen igår, på grund av slarv.
Tänk om jag inte funnits, då hade hon inte fått sin medicin i helgen.

Som vårdplanerare har jag och mitt team fått ta emot oerhört många klagomål gällande detta boende. Så det här är inte första gången missar inträffar.

För några månader sen var jag där för att göra en vårdplanering och upptäcker att mannen, en yngre man, som vi skulle planera hemgång för, var dödssjuk. Han var extremt uttorkad. Jag skickade honom direkt till sjukhus och man visste inte ens om han skulle överleva ambulanstransporten. Sjukhuset tackade mig via telefon, för att jag skickat in honom.

Naturligtvis gjorde jag en anmälan om detta, vilket ledde till en anmälan enligt Lex Maria.

Jag har legat lågt och inte pratat så mycket utåt om detta, för trots allt vill jag vara solidarisk med min arbetsgivare. Till vilken korttidsboendet hör. Men det känns som om man lägger locket på och vi i teamet får stå där själva och ta hand om alla klagomål.
Vi har fått höra hur man muntligen kränker anhöriga och hur medicinska misstag görs.

Det är säkert inte bra för mig att skriva om detta på det här viset. Men som jag någon gång tidigare skrivit, så har jag inte många rädslor kvar. Och jag kan stå för vartenda ord.

Polisen hallå

Ingen kan precis kalla mig för en flitig bloggerska just nu, för det är väl det minsta jag är. Vet inte var tiden tar vägen. Det måste vara tidstjuvar i farten! Kan man göra en anmälan till polisen kanske? Min tid är stulen!

"Kan du ge nåt signalement?", säger säkert polisen då. Vad svarar man på det? Jag menar, tiden har ju ingen färg eller så. Men storleken kan jag ange. Den är väääldigt liten, min tid. Helt förkrympt faktiskt.

Ungefär som när man tvättar ulltröjan i 60 grader och den kommer ut som en bebiströja. Precis så är min tid. Liten och kompakt. Räcker inte till.
Fast man kan ju undra vad en tjuv ska med den där lilla ulltiden att göra. Vem har användning för den?

Nej, jag vill ha tillbaka min ulltid. I naturlig storlek. Mjuk och varm ska den vara. Och lös och ledig.

Har nån sett min ulltid?

Här och nu

Jag är fortfarande inne i en period där tiden bara svischar iväg. När jag körde från körsången i Uppsala ikväll, såg jag ljusslingor på hus och i träd. Är inte det lite tidigt? Det är väl inte jul riktigt än? Men som sagt, tiden går fort och snart är vi där.

Just nu repar vi inför höstterminens gästartistbesök. Det är Kikki Danielsson, som kommer på besök till kören.
Och sista gången den här terminen, ska vi ha en liten konsert för vänner och bekanta.
Vårens stora konsert har vi i Berwaldhallen. Då ska Martin Stenmarck uppträda tillsammans med oss.
Visst har jag häftiga grejer att se fram emot?

Arbetslivet är fortfarande inne i en intensiv period. Vi i vårdplaneringsteamet vårdplanerar för glatta livet.
Det är mycket känslor i omlopp, för vi träffar ofta människor i kris. När stora olyckor eller katastrofer inträffar, sätts stora resurser till. Men när enskilda människor hamnar i kris, har samhället inte alls denna beredskap.
Då står den lilla människan rätt ensam.

Ibland känns det som om alla dessa öden gräver hål i min hjärna. Att man sen träffar en kollega, som precis har gått i pension och som ett brev på posten drabbats av en svår sjukdom, gör ju inte precis att tankeverksamheten minskar.

Nej, här och nu är det enda rätta. Lev här och nu. Vi har inte den blekaste aning om vad morgondagen för med sig.

Zzzzzz

Ikväll har jag varit på bio. Eller rättare sagt syjunta. Fast vi syr aldrig, utan det kan bli bio eller nåt annat skoj.
Nu blev det tyvärr inte så skoj. Filmen vi såg, "Lyckan, kärleken och meningen med livet", var riktigt långtråkig.
Finfina miljöer från Rom, Bali och Indien, men annars zzzzzzzz........

Drogad i rutan

Vad hade Kleerup intagit innan detta framträdande? Fanns det inte någon ansvarskännande människa på redaktionen, som kunde ha ingripit?

Det känns bara tragiskt att se och höra honom svamla på det här viset. Och mannen bredvid, varför gjorde inte han någonting?

Vi har ett ansvar, inte bara för oss själva, utan för arbetskollegor och andra i vår omgivning.
Stöttning, medmänsklighet och empati, borde vi kunna bjuda på ibland.

En H special

Idag har jag varit och fikat på Hummelstabaren. Det är ett ställe som nästan har kultstatus. Det har funnits i evigheter och har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Alltid fullt med folk där.
Baren får alltid full pott, när tidningar betygsätter vägkrogar.

Tyvärr känns det som om stället går mot sin egen begravning. För imorgon invigs nämligen nya E18.
Att vi får den nya vägen är naturligtvis otroligt bra, men risken finns att baren tappar massor med kunder, när trafiken inte längre går förbi.

Den lilla byn, som baren ligger i, där jag för övrigt har bott under några år, riskerar också att bli en ren sovstad.

Men vi får väl se vad som händer, en del kanske väljer att ta omvägen för att få sig en Hummelsta special!

Mycket bättre

Jag blev så härligt positivt överraskad av programmet "Så mycket bättre", som visades igår. Fantastisk musik och en varm ton mellan deltagarna.
Så skönt med ett program som inte går ut på förnedring. Som inte går ut på att visa människans sämsta sidor.

Petras och DiLevas tolkningar av Berghagens visor kommer jag att bära med mig länge.

Efter pausen

Har haft en ofrivillig bloggpaus denna vecka. Någon tid för bloggande har icke infunnit sig.
Ett par dagar spenderades i huvudstaden. Vi var ca 20 personer från arbetet, som konfererade och diskuterade i dagarna två.
På kvällen gjordes en guidad spökvandring i Gamla stan. Vi såg gamla hus och trånga gränder. Fick höra om blodiga slag och bestialiska mord. Dessvärre syntes inget spöke till.

Några arbetskamrater hyser stor skräck för spöken. Jag är naturligtvis motvalls och gillar spöken och hade sett fram emot att stifta närmare bekantskap med ett storstadsdito.

Efter dessa intensiva dagar har veckan rullat på i samma takt. Mycket på jobbet och superrolig körsång i torsdagskväll.
Denna termin kommer kören att få besök av Kikki Danielsson, så nu repar vi "Bra vibrationer" för fullt.

Min moder har anlänt till ett korttidsboende, och där var jag på besök igårkväll. Hon pratar mycket om att "åka hem", men när man pratar närmare om vad hem är, så är det inte lägenheten hon pratar om, utan något helt annat hem.
Jag har inte lyckats klura ut vad hon menar, men det är förmodligen något som ligger långt tillbaka i tiden.

Kattpojken Isai, har också varit på äventyr denna vecka. Han blev nämligen kastrerad i måndags och det har förlöpt helt utan komplikationer.
Han är lika vild och glad som förut, och som vanligt ständigt hungrig. Nu finns det en risk för övervikt, efter kastreringen, så en mer noggrann kosthållning är nog att föredra.

Helgen kommer att innehålla en del sång, en del besök hos mor och en stor del kattgos.
Och bloggläsning, inte minst!

Strykdags

Att sitta här ikväll, är något som jag egentligen inte borde. Istället borde jag stryka lite kläder och packa en väska inför trippen till Stockholm. Tåget går tidigt imorgonbitti och två intensiva dagar väntar.

Imorgon lämnar också min mor sjukhuset, för att åka till ett korttidsboende. Tyvärr kan jag inte vara med henne imorgon, men förhoppningsvis går det bra och jag får besöka henne när jag kommer tillbaka.

Kattskrutten far omkring som ett jehu ikväll. Jag trodde att han skulle vara trött och medtagen efter kastreringen, men han är på sitt bästa humör.
Så några ledsamheter vilar inte hos den lilla krabaten. Han har väl inte förstått vad dagens konstigheter kommer att leda till. Och att det är matte som ligger bakom tokigheterna!

Paris nästa

Jag har tills för något år sedan, varit galen i att resa. Men så upphörde mitt reseintresse helt plötsligt. Blev mättad på något sätt.
De två senaste somrarna har det blivit korta bilturer här hemma, istället för utlandsresor.

Nu börjar jag känna en liten, liten reslängtan igen. Så en weekendresa till Paris står nu på programmet. I början av december.
Får se om den trippen kan väcka reslusten till liv igen.

I veckan är det en annan tripp som står på tur. Till huvudstaden. På tisdag åker hela min enhet iväg på två dagars planeringskonferens. Med hotellövernattning.
Sånt kan vara roligt och kreativt.

Imorgon väntar en annan stor händelse. Ja, inte för mig, men väl för kattpojken Isai. Han ska nämligen till veterinären. För kastrering.
Så i framtiden är det bara mattegos som gäller, för den stiliga katten.