Utsikt och insikt

Helt fräckt har jag stulit denna berättelse härifrån:

Två män, båda allvarligt sjuka, delade rum på sjukhuset. Den ene hade lov att sitta upp i sängen, en timme varje eftermiddag, för att underlätta dräneringen av vätskor ur hans lungor. Hans säng stod alldeles invid rummets enda fönster. Den andre mannen var däremot tvungen att ligga platt på ryggen hela tiden.

Männen pratade och resonerade i timmar om dagarna. De talade om sina fruar och familjer, sina hem och sina jobb, delade minnen från lumpen och var de rest på sina semestrar.

Och varje eftermiddag, när mannen vid fönstret fick sitta upp i sängen, så fördrev han tiden med att beskriva för sin rumskamrat allt han kunde se där utanför fönstret. Mannen i den andra sängen började leva för dessa timslånga perioder då hans värld expanderade och livades upp av all aktivitet och alla färger i världen utanför.

Utanför fönstret fanns en vacker sjö. Ankor och svanar lekte på vattnet medan barnen seglade med sina modellbåtar. Unga förälskade par vandrade arm i arm bland blommor i alla regnbågens färger. Storslagna gamla träd ramade in landskapet, och i bakgrunden syntes stadens panorama i siluett.

Medan mannen vid fönstret beskrev allt med utsökt detaljrikedom, så slöt den andre mannen sina ögon och föreställde sig den pittoreska scenen inom sig.

En varm eftermiddag beskrev mannen vid fönstret en parad som passerade förbi där ute. Även om den andre mannen inte kunde höra musiken - så kunde han se det hela för sin inre syn medan mannen vid fönstret målade upp bilden med beskrivande ord.

Dagar och veckor passerade. En morgon, när dagsköterskan kom för att förbereda deras morgonbad, fann hon mannen vid fönstret livlös. Han hade fridfullt somnat in under natten. Hon blev ledsen och kallade på personal för att hämta kroppen.

Så snart det kändes passande, frågade den andre mannen om kan kunde få bli flyttad till fönstret. Sköterskan hade inget att invända, och efter att hon försäkrat sig om att han hade det bra där, lämnade hon honom i fred. Trots smärtorna reste sig mannen sakta och mödosamt tills han kunde stödja sig med armbågen för att ta en första titt på världen utanför. Äntligen skulle han få glädjas åt att se alltihop med egna ögon.

Han sträckte sig upp och vände sig försiktigt för att titta ut genom fönstret bredvid sängen. Där fanns bara en mur. Mannen frågade sköterskan vad som kunde ha förmått den bortgångna rumskamraten att beskriva sådana underbara saker utanför fönstret. Sköterskan svarade att mannen var blind och hade inte ens kunnat se muren. Hon sade, "Kanske han bara ville ge dig mod."

-- Författare okänd