Livets fartkamera

Tänk om det fanns fartkameror i livet. Jag menar en hastighetskontroll, som känner av vilken fart man utsätter kropp och själ för.

Om det fanns en sådan kamera, skulle jag bli ruinerad av alla böterna. För nu forcerar livet fram, fortare än en berg- och dalbana.
Hur klokt är det att utsätta sig för det, när man en gång gjort resan in i väggen? Men just nu känns det som om jag inte kan hoppa av den här karusellen. Färden måste fortsätta ett tag till.

Igår till exempel, spenderade jag ytterligare en kväll på akuten, tillsammans med min mor. Hon hade hittats på golvet av hemtjänsten. Oklart hur länge hon hade legat där. Det är inte det enda fallet, som hon råkat ut för, sen hon skrevs ut från sjukhuset i fredags.

Så nu ligger hon inne igen. Denna gång med gipsad arm samt droppbehandling på grund av uttorkning. Och hon har ramlat ytterligare en gång idag.

Hemsituationen är naturligtvis ohållbar, men det stora problemet är att hon själv måste ansöka om annat boende. Vilket hon naturligtvis i sin demenssjukdom inte anser att hon behöver.

Fartkameran i mitt liv blinkar med sitt varningsljus. Och jag respekterar den, jag lovar. Jag ska stanna i god tid.

Rapport från igår

Detta är gårdagens bästa fynd. En läderväska för halva priset! 550 kr betalade jag.

Ett annat fynd blev denna tunika. Också för halva priset, 149 kr.

Efter shopping kan man bli trött. Lika trött som Isai är på bilden. Kvällen spenderades dock ute på lokal, med goda vänner. En annan vän stod för musikunderhållningen.

Dessvärre höll jag på att få spunk av den höga ljudvolymen. Och begärde att vi skulle avlägsna oss därifrån! Och nej, min begäran berodde inte på min höga ålder. Oh nej då! ;-)

En bok, en väska och en tunika

Vaknade redan vid 5-tiden imorse. Av en hostattack. Ska det vara nödvändigt? På en ledig dag.
Man blir ju inte så värst glad, en sån dag.

Så för att förbättra mitt humör, denna ruggiga höstdag, gick jag ner på stan. Tänkte att lite shopping nog skulle göra susen.

Och det gjorde det. Hittade en tunika på Lindex för halva priset och det bästa av allt, en väska i väskaffären som säljer ut allt, också för halva priset.

Det var bara gapande tomma hyllor, men på en hylla stod en brun väska kvar. Och den liksom ropade på mig. Jag hörde det. Så för 550 kr blev den min.

Sen blev det ett besök hemma hos mor, som kom hem från sjukhuset igår. Att hennes lägenhet är storstädad och badkaret bortforslat tror jag egentligen inte att hon förstår.
Nu får hon matleverans en gång om dagen. Hemtjänsten ska duka fram och sätta igång henne. Annars blir nog maten stående i kylskåpet.
Så just nu är hennes tillvaro rätt skaplig.

För övrigt läser jag vidare i den fantastiska boken.

Jag fick en bok

Idag har jag fått ett trevligt paket i brevlådan. Gode bloggvännen Anders Jacobssons bok "Alla mina andetag bär ditt namn". Tack så mycket Anders!

Jag tror att det är en bok om känslor, starka känslor. Jag fällde en tår, redan när jag läste prologen.

Nu får boken göra mig sällskap i sängen, för en stunds känslofylld verklighetsflykt.

Kommer snart igen

Nej, jag har inte slutat blogga eller kommentera, det är bara det att jag inte hinner så mycket just nu.

Situationen runt min mor och förändringar på jobbet tar liksom all min energi och tid.

Och ikväll är det syjunta (SKVALLERJUNTA), så då blir det inget bloggande då heller.

Men jag återkommer, var så säkra.

Storröj

Idag har operation storröjning i moderns lägenhet inletts. Bäst att passa på medan hon är kvar på sjukhuset.

Badkaret åkte ut, ett antal sopsäckar fylldes med diverse skräp. Jag tror inte att ni vill veta vad detta skräp bestod av.
Allt vidarebefordrades till Återbruket.

Imorgon bitti ska jag ringa runt till städfirmorna och försöka få tag på någon som kan storstäda så fort som möjligt.

Sen har jag inhandlat en massa nya saker, såsom städutrustning, kuddar, täcke, handdukar, kläder m.m.
Förhoppningsvis märker och förstår hon inte att mycket är utbytt och nyinskaffat. Hennes värld är som hopkrympen och hon tar inte in omvärlden i så stor utsträckning längre.

Fortfarande vet man inte vad det är för infektion hon har i kroppen och hon behandlas med antibiotika intravenöst. Jag är bara glad om det dröjer lite, så att jag får ordning i lägenheten.

I vanlig ordning är situationen runt henne en oerhörd energislukare, för min del. Att bli mamma till sin mamma är något som jag har så svårt att förlika mig med.

Är jag trött?

Min lilla katt har stora likheter med en labrador. Ja, inte utseendemässigt eller storleksmässigt, utan i sitt förhållande till mat.

Jag har haft två labradorer genom åren och vet deras hämningslösa inställning till föda. Det höll på att få ett ödesdigert slut för den ena, när han som liten valp slukade en hel påse torrfoder. Som svällde i magen. Jag tror inte att han åt något på en hel vecka efter det. Han var liksom mätt. För första och enda gången i sitt liv.

När jag kommer hem på lunchen och ska äta min mat, är katten i det närmaste beredd att döda. För lite mat.
Naturligtvis är jag tvungen att hälla upp mat till honom också, annars lägger han beslag på min.

I rasstandarden står det att denna ras är en mycket hungrig ras. Jag är beredd att hålla med.

Annars är mitt huvud rätt tomt. Jag satt 8 timmar med min mor på akuten igår. Ingen läkare syntes till. Efter dessa 8 timmar var klockan mycket och jag var tvungen att åka hem för att få lite sömn.
Nu är hon inlagd för en oklar infektion. Och som vanligt klarar inte hennes dementa hjärna med en sådan påfrestning, utan det snurrar till rejält.

Nu är både hon och hennes lägenhet i behov av storrengöring, hon går ju inte med på att hemtjänsten utför något sådant.
Hennes frontallobsdemens gör att hon inte förstår följderna av denna vägran.

Är jag trött eller är jag trött?

Ett ljus i mörkret är att arbetet med att utforma ett vårdplaneringsteam löper på så bra. Vi har fått lokaler och jag flyttar dit nästa vecka.
Mina kollegor i teamet är de bästa tänkbara och det ska bli så roligt att starta upp detta.

En dålig fräckis är ändå en fräckis

En kvinna brukade träffa en älskare, medan maken var på jobbet.
En dag då hon var i säng med älskaren, hörde hon till sin stora skräck att
maken parkerade på garageuppfarten.

- Gode Gud, det är min man! Få på dig kläderna och hoppa ut genom fönstret!
- Jag kan inte hoppa ut genom fönstret, säger älskaren i panik.
-Det regnar ute!
- Om min man hittar oss tillsammans här inne, kommer han att döda oss båda!
Han har temperament som en lieman och en stor revolver! Regnet är
det minsta av våra problem, ropar kvinnan förskräckt.

Älskaren glider ut ur sängen, griper sina kläder och hoppar ut från
fönstret. Medan han börjar springa ned över gatan i strilande regn,
upptäcker han att han har hamnat mitt i det årliga maratonloppet.
Han är omgiven av minst 300 andra löpare. Älskaren gör sitt bästa för att
springa i takt med de andra, men det är inte helt enkelt, då han springer spritt naken med sina kläder under armen. En liten grupp joggare betraktar honom nyfiket innan de vågar sig upp till sidan av honom.

- Joggar du alltid naken? frågar en av dem.
- Ja visst, svarar älskaren och försöker få ordning på andningen. Det ger en
vidunderlig frihetskänsla att känna vinden mot hela kroppen.
En annan joggare frågar:
- Joggar du alltid med kläderna under armen?
- Ja visst, svarar älskaren flämtande. På det sättet kan jag klä på mig
så snart loppet är över, sätta mig i bilen och pallra mig hem!
En tredje joggare vågar sig fram och frågar:
- Har du alltid kondom på dig när du joggar?
- Bara när det regnar!

Klimakteriekris

Termostatåldern!! Hur spännande låter det? Den där åldern då man ska bli ung på nytt. Barnen har flyttat hemifrån och föräldrarna kan leva rullan igen.

Jo pyttsan, termostaten är ju helt ur funktion. Absolut kaputt!
Ungefär tjugo gånger om dagen blir man så våt av svett, att det ser ut som om man nyss klivit ur duschen.
Hur ung och attraktiv känner man sig då? Möjligen att man är attraktiv för en frottéhanddukstillverkare.

Och sexlivet ska bli bättre än någonsin. Jo pyttsan igen, hur sexigt är det med en kvinna som är lika hal som en våt tvål. Så fort mannen grabbar tag i en, glider man ur hans grepp med ett swisch!!

Överhuvudtaget sätts äktenskapet på hårda prövningar under den här perioden. Kvinnan går runt och öppnar fönster och dörrar för att få in lite kall luft, samt placerar ut bordsfläktar i alla rum.
Mannen i sin tur, följer efter som en trogen hundvalp och stänger alla fönster, dörrar och bordsfläktar. Han tar sig för pannan och påstår att kroppstemperaturen har sjunkit oroväckande.

Nej, den här åldern är helt klart överreklamerad. Den här svettiga kvinnokroppen, vars utskjutande delar för övrigt utgör ett bevis för jordens dragningskraft, känner sig för det mesta som en vandrande ångpanna. Rykande het.

Kunde man på något sätt ta tillvara på all den värme som den producerar och omvandla till energi, vore klimatkrisen snart ett minne blott.
Ingen smutsig kolkraft behövde importeras, Östersjön kunde befrias från ryska gasledningar.

De flesta funktioner i kroppen verkar logiska och förnuftigt uttänkta, men denna hypofyssvacka har jag svårt att se någon som helst mening och logik med.

Nya utmaningar

Lite stel i benen är jag, efter gårdagens lopp. Men det var det värt. Är mäkta stolt över att jag genomförde det. Även om jag inte sprang, utan gick i rask takt istället.

Jag är en sån som gärna kastar mig in i utmaningar. Kan dock bli lite för ivrig ibland och nästan ångra mig när det väl är dags. Men det är ytterst sällan jag backar ur. Har jag bestämt mig för något, så genomför jag det. Envist, som en gammal åsna.

En ny utmaning är det snart dags för på jobbet. Nästa månad är det ett år sedan jag började som vårdplaneringssköterska. Nu blir det en utveckling av det arbetet.

Vi ska, i projektform, starta upp ett fast vårdplaneringsteam. Hittills har jag vårdplanerat med olika biståndshandläggare och olika paramedicinare. Och bara planerat för våra nya kunder.
Nu blir vi ett fast team på fem personer, som planerar för samtliga kunder.

Som vanligt när det gäller utmaningar, så är jag jätteentusiastisk och tycker att det ska bli fantastiskt roligt.

Jag tror också att just vi fem kompletterar varandra otroligt bra. Vi har en samsyn och en gemensam vilja att uppnå utsatta mål. Sen att vi också har väldigt roligt ihop, är ju bara en bonus.

Det ska också bli skönt att jobba i en mindre grupp, för är det något jag saknat under det här året, så är det just det.

Den första oktober kör vi igång. I dagsläget vet vi ännu inte var vi ska sitta och det finns även andra frågetecken som måste rätas ut.

Den främsta målsättningen för detta projekt och tillika ett mål vi måste nå fram till, är att minska kommunens kostnader för inneliggande patienter.

Vårt uppdrag är, att när en person är bedömd av läkare som färdigbehandlad på sjukhuset, ska vi ombesörja att det finns kommunala insatser under de första två veckorna, så att personen kan skrivas ut. Efter de veckorna, är det vad vi kallar hemmateamen som tar över.

Naturligtvis ska vi ge våra kunder det bästa möjliga omhändertagande, när de skrivs ut från sjukhusen.
Och det är en rysligt spännande utmaning det här.

Det här är ett "här och nu jobb", vilket passar mig perfekt, eftersom jag vid långvariga kontakter, lätt engagerar mig alldeles för mycket. Jag har svårt att sätta gränser där och vill inte ränna in i väggen en gång till.

Inte nu, när jag har upptäckt att det är mycket bättre att gå genom dörrar, istället för att krypa upp längs väggen.

I måååål!

Nu mina damer och herrar, vill jag tillkännage att E18-loppet är besegrat och avklarat. 10,5 km i rask promenadtakt blev det.
Till på köpet vann jag en keps, i personalföreningens utlottning.

Nu har jag vräkt i mig en vegetarisk pizza utan ost.
Den hade jag gjort mig förtjänt av, tycker jag.

E18

Imorgon är det så dags för E18 loppet. Mina förutsättningar för att genomföra detta lopp är....ja vad ska man säga....inte de allra bästa.

Dels är jag förkyld och hostar mig igenom nätterna. Dels måste jag erkänna att jag inte har tränat en enda gång.

Men man får genomföra loppet i promenadtakt och det är den enda tänkbara takten för mig.
Och har jag riktig tur, så kommer jag i mål till 25 oktober, när motorvägen ska invigas.

Demensvården

Idag har jag suttit på skolbänken. Föreläsning om demens, stod på programmet. Ett nog så aktuellt ämne, som just nu debatteras flitigt. Föreläsningarna idag gav väl inget nytt direkt, utan det mesta av innehållet var bekant sen tidigare.

I det här landet har vi mycket kunskap om demenssjukdomar och hur man bäst vårdar människor med dessa diagnoser. Att vi sen inte alltid har möjlighet att applicera denna kunskap på verkligheten, är naturligtvis tragiskt.

De demenssjuka vårdas sedan ÄDEL-reformen 1992 i huvudsak av kommunerna. I samband med det upphörde dessa sjuka personer, liksom alla som vårdas inom äldreomsorgen, att kallas patienter, de har istället genom åren kallats för bland annat vårdtagare, brukare och nu senast kunder.

Jag gillar inte ordet kunder. För de människor vi tar hand om är sjuka, i många fall mycket sjuka. Vore de inte det, skulle de inte komma ifråga för den kommunala omsorgen.

De demenssjuka är svårt hjärnsjuka. Demens är en obotlig och alltid dödlig sjukdom.
Att vi som arbetar inom den kommunala omsorgen inte har möjlighet att ge bästa möjliga vård, är naturligtvis frustrerande.
Och självklart oerhört kränkande för både de sjuka och deras anhöriga.

Jag hoppas att styrande politiker tar tag i problemen och ser till att kommunerna får resurser, så att vi kan ta hand om de sjuka på ett humanare sätt.

En mil

För rätt länge sedan, förmodligen i ett anfall av obegriplig förvirring, anmälde jag mig till ett motionslopp.
Och nu är snart den dagen kommen, då detta lopp går av stapeln. På lördag närmare bestämt.

Då är det dags för E18-loppet. Som går på den alldeles nybyggda motorvägen. Biltrafiken är naturligtvis inte igång än. Det hade ju varit förenat med viss fara.

Nu har jag kommit till en insikt. Nämligen den att det är på tok för sent att börja träna till loppet nu. Det skulle jag ha börjat med ungefär samtidigt som förvirringen slog till.

Nåja, skam den som ger sig. En mil skall avverkas. Och man får gå.
I brist på träningsdisciplin, är jag begåvad med både uthållighet och envishet. Så på nåt sätt ska jag ta mig fram. Springa är uteslutet, men som sagt promenad är tillåtet.

Och en mil är ju inte så långt....eller....

Inget teknikunder

Det fanns en tid, när jag ansågs vara den mest tekniska i familjen. Det var på VHS-tiden. När det mest tekniska man behövde göra, var att stoppa in en VHS-kassett i videon och spola fram eller tillbaka en film. Samt ställa in tiden, för att kunna spela in ett TV-program när man inte var hemma.

Allt sånt var jag expert på. Och att det tillhör en förgången tid, blir jag nästan dagligen påmind om.
Vid gårdagens besök hos lillsonen, hölls det som vanligt lektioner i datorhantering. Eftersom jag nyss har köpt en ny mobiltelefon, fick det även bli en del lektioner i ämnet mobiltelefonen och dess användningsområden.

Dock vet, både sonen och jag, att om ungefär tre dagar kommer jag att ringa till honom, för att fråga hur det nu var han sa att man skulle göra.
Det kommer att följas av en intensiv mailkommunikation, där sonen i mer och mer enkla termer förklarar det som för honom är alldeles ofattbart enkelt.

För den stackars modern, blir det dock bara mer och mer komplicerat.
Så där håller vi på, lillsonen och jag. Tills nästa gång vi ses. Då hålls lektionerna live igen. Och så börjar vi om på ny kula.

Tur att vi båda två är utrustade med gott tålamod!

Fina Lena

Idag är det någonting som kallas för Trädgårdsdagen här i stan. I trädgårdskretsar är min hemstad berömd för sina vackra parker.

Själv är jag ingen trädgårdsmänniska. Lyckas bara odla ogräs. Men när jag ändå var ute och cyklade, så tog jag en sväng förbi en av parkerna.

Och där, i ett stånd, hittade jag Lena Linderholm, som stod och sålde sina alster. Jag köpte två fina bilder och en receptbok om bröd, av henne.
Jag gillar hennes grova och färgglada stil i det hon producerar. Sen var hon för övrigt själv mycket färgglad och tjusig.

Boken och den ena bilden ska få bli presenter till yngste sonen och hans flickvän. De har nämligen fått en egen studentlägenhet i Stockholm. Under några år har de bott i andra hand, i en pyttepytteliten lägenhet, men så i veckan kunde de flytta till en större lägenhet.
Imorgon ska jag åka dit och se hur de har det.
Sonen gillar att baka och jag tror att Lena Linderholms recept kommer att passa honom.

Lättad

Sniff, sniff, är det här verkligen matte?

Jo, jag lovar, det är det. Det är bara ett halvt kilo hår som försvunnit.

Luggad

Under en tid har jag sparat ut håret. Till och med luggen. Och precis när jag fått luggen jämnlång med övriga håret, så vad händer då? Jo, jag tröttnar på det.
Blir desperat och kastar mig på telefon och beställer klipptid.

Så nu är jag nyfriserad. Känns skönt med kort lugg igen.

Lämpad för gos

Snart kommer ni väl att kräkas på mina kattbilder. Men han är ju mitt bästa och finaste motiv. Så lite bilder till får ni allt tåla.

Här sitter han och begrundar sitt öde. Och blänger lite surt på sin värste konkurrent. Mattes MacBook. Ibland tycker han nog att matte ska sluta trycka på den där konstiga manicken och ägna sig åt lite kattgos istället.

Här är en annan konkurrent. Mattes favoritsoffa. Men soffan har ju den stora fördelen att den är ytterst lämplig för kattgosande.

Soffan är f.ö. en relik från 1977. De tillhörande fåtöljerna är rysligt slitna, men soffan har tagit mindre skada, trots att det där i legat både hundar, ungar och så förstås undertecknad.

Den är mig väldigt kär, den där soffan. Jag har faktiskt väldigt svårt att tänka mig ett liv utan den. Även om jag ibland kan drömma om ett tjusigt möblerat vardagsrum a lá inredningsmagasinen.

Jag kan faktiskt inte ens minnas när det köptes en ny möbel till detta hus och ibland kan jag nästan skämmas över hur omodernt och slitet allt är.

Men, men, don efter person. Jag harmonierar nog rätt väl med möblemanget. Omodern, robust, sliten, men ändå förvånansvärt hållbar. Innehar en viss charm. Funktionen kompenserar helt enkelt ytans brister.
Och som sagt, väldigt lämpad för kattgos.

Upp och ner

Gårdagens toalettdykning har inte lämnat några spår hos Isai. Han är fortfarande lika nyfiken och pigg på nya upptäckter.
Sitt klätterträd använder han flitigt. Och tar sig gärna vidare upp på kornischerna.
Men ibland blir man ju så trött, att en liten tupplur är alldeles nödvändig.