För ett drygt halvår sedan, hade jag ingen aning om att jag idag, den 5:e november, inte skulle fira min bröllopsdag. Hade heller ingen aning om allt annat elände som skulle hända under detta halvår. Ni som följt mig, vet vilken nedförsbacke jag hamnat i. Och fortfarande befinner mig i.
För ett tag sedan slog jag larm på jobbet. Jag orkade inte med tempot, helt enkelt. Jag klarade inte av att åsidosätta kvalité, för att åstadkomma kvantitet.
Jag har gått rakt in i den berömda väggen, för ett antal år sedan och fann plötsligt att jag befann mig farligt nära den igen. Inget, absolut inget, är värt den mardrömmen en gång till.
Att jag då på omvägar får antydningar om att detta inte riktigt accepteras, gör mig bedrövad, ledsen och arg. Kom och prata med mig istället, öga mot öga! Stå upp för din åsikt! Be om en förklaring, om jag varit otydlig.
Är det något jag avskyr så är det mesighet och feghet. Rädsla för att vara obekväm. Rädsla för konflikter.
Jag jobbar, som man säger, arslet av mig. Går in med 100%igt engagemang i varje ärende som vi handlägger. Jag ger mig inte förrän patienten, som vi planerar utskrivning och hemgång för, får en trygg och säker vård i hemmet.
Jag sitter i stort sett varje kväll och skriver journaler, för det hinns inte med på dagarna. På obetalt tid, vill jag tillägga.
Jag är sådan, det går inte att ändra på. Kan aldrig dra ned på engagemanget. Men hamnar ibland, och det är väldigt sällan, i ett läge där jag måste dra åt bromsen.
Jag är så innerligt glad över att jag har min bästis och kollega, som brinner på samma sätt för vårt jobb. Men jag förstår också att man stör sig på oss. Att vi alltid håller ihop, att vi är för "på", hela tiden.
Men vi har samma tänk, kring patienterna. Samma inställning, samma mål.
Samma arbetsmoral.
Då blir man farlig. Ett hot. Vi blir obekväma, som ifrågasätter. Vi nöjer oss inte med halvdana lösningar.
Men ändå, en kollega i någon slags nöd, som drar åt handbromsen, borde man respektera.
