Tips, någon?

Vi har haft "lilla" sonen hemma på besök. Han stannade över natten, så jag fick terrorisera honom riktigt, med allehanda tekniska spörsmål.
Fadern i huset, är nämligen ruskigt oteknisk, jag vinner med hästlängder över honom, när det gäller det tekniska, men mot sonen står jag mig slätt.
Alltså samlar jag ihop diverse frågeställningar och passar på när han kommer hem.

Nu har jag till exempel fått kameran demonstrerad för mig, vet inte vilken gång i ordningen det var. Och förmodligen var det inte sista gången heller. Jag behöver få sånt där förklarat för mig flera gånger.
Mycket tålmodigt berättade han om bländare, slutare och ISOtal.
Själv hade han köpt sig en gammal analog kamera från 50-talet! Varför förstod jag aldrig. Tycker att hans moderna digitalkamera borde vara tillräckligt bra.

Annars verkar det ljusna lite för mig på jobbfronten. Kanske, kanske kommer jag att kunna få arbeta på ett ställe, i alla fall några dagar i veckan, istället för som nu ha poolturer och byta arbetsställe varje dag.
Jag har ju flaggat för att min kropp inte orkar med detta flaxande. Mina artrosleder värker förskräckligt just nu och även diabetesen påverkas av oregelbundenheten och stressen.
Vi får se vad som händer. Jag har sagt till mig själv att jag kan köra så här fram till årsskiftet. Sen måste det bli en förändring.

Nu ser jag mest fram emot mina torsdagskvällar med kören och att jag ska ha en veckas semester i november. Den veckan ska jag ägna mig åt mig själv. Tanka energi. Kanske åka iväg på någon rolig kurs.
Någon som har något tips om vad en dam i sina bästa år kan hitta på under några novemberdagar?

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!