Klagolåt

Den lilla kissekatten har nu varit här i ett par dagar. Han verkar nöjd och tillfreds med sitt nya boende.

Det enda som han inte är överförtjust i är bilåkande. Då protesteras det högljutt.

Dock gick det rätt skapligt idag. Jag tog med honom in till stan, för jag var nyfiken på Lantlollornas nya kjolar. Superfina är de, och jag kom hem med en i bagaget.

Lillsonen har också bott här ett par dagar, han är ledig från sitt skärgårdsjobb och är nu på väg till Arlanda, för att flyga upp till flickvännen, som jobbar som läkare i Östersund hela sommaren.

Imorgon packar vi in oss i den lilla Citroenen, för att åka upp till Dalarna och eventuellt också fortsätta till Östersund.

Om nu inte den lilla kissen klagar allt för högt, för då finns risken att vi bara kommer till Sala.

Isai rapporterar

Nu har jag varit mer än ett dygn hos min nya familj. Och det går hyfsat. De är riktigt snälla. Mycket har jag varit med om redan. Om nån trodde att jag skulle få lugn och ro, så trodde den fel.

Igår kväll skulle det badas. Promenad skulle företas ner till sjön. Så vet ni vad tanten gjorde? Jo, hon stoppade ner mig i en väska. Och så gick vi ner till stranden. Det var ju ganska behagligt att ligga där i väskan.

När vi kom ner till stranden, så såg jag att det fanns odjur där. Två stora bestar. Hundar, sa tanten. Så jag tyckte det var bäst att vara kvar i väskan. Jag nosade lite på sanden, men sen kröp jag tillbaka in i väskan igen.

Senare på kvällen ville människorna sova. Det ville inte jag. Lillsonen kröp högt upp på ett sovloft, så honom kom jag inte åt. Tanten däremot, försökte jag busa med. Men hon var så tråkig att jag tröttnade.
Sen sov jag länge, ända till kl. 04. Då tyckte jag att jag sovit nog och gick och väckte tanten. Men inte heller då, ville hon busa med mig. Så vi gick och la oss och gosade i soffan, men snart hörde jag att hon snarkade.

Lite senare på förmiddagen, åkte tanten, lillsonen och jag in till stan. Lillsonen behövde tvätta lite kläder. Och jag behövde träna på bilåkning. Nu gick den där träningen inte så värst bra. Tanten tycker att jag jamar mycket, men jag är ju katt, för 17! Katter jamar!

I stan hälsade vi på en jättegammal tant. En som kallades mormor. Hon tyckte att jag var fin, men förskräckligt dyr. Så klart att jag är dyr, så fin som jag är.

Sen tränade vi bilåkning tillbaka till stugan. Vet ni vad som hände då? Jo, jag fick magknip och bajsade i buren. Men det var ingen fara, sa tanten. De stannade bilen och tog bort bajspluttarna.

Ikväll ska vi visst åka bil igen, tillbaka till stan. Vi ska till Skolparken och lyssna på allsång. Tanten vill se nån gubbe, som heter Peter Lundblad, som ska uppträda där.
Jag hoppas att jag får ligga i den där badväskan då med. Det finns nog en och annan läskig best i den där parken.

Goddag

Goddag, goddag, jag heter Isai. Idag kom det en konstig tant och en ung kille och hälsade på hemma hos mig. Och vet ni, tanten sa att jag skulle följa med henne hem. Nja, tänkte jag, främmande tanter ska man nog passa sig för.
Men tror ni att nån brydde sig om det? Nädå, tanten stoppade in mig i en bur och killen körde iväg med mig och tanten i bilen.

Kidnapping, tänkte jag, eller kattnapping, så jag skrek under hela resan. Efter ungefär en timme, kom vi fram till en liten röd stuga. Nu är vi framme, hojtade tanten, här ska du bo nu!

Bo, tänkte jag, jag bor ju med mina syskon. Men de syntes inte till alls. Istället var där en trist gubbe i stugan. Han brydde sig inte ett dugg om mig. Vilken tönt!

Nåja, de här människorna satte sig och fikade och då fick jag smaka en kakbit. Den var helt okey.
Sen åkte killen iväg och jag blev kvar med gubben och tanten.

Tanten tog på mig ett halsband och ett koppel och sen gick vi ut. Där ute fanns det väldigt mycket gräs. Jag kommer ju från Lidingö, så jag är mer van vid asfalt och sånt.

Något som det också verkar finnas gott om, är flugor och bin och sånt. Det verkar lovande, för de kan man jaga.

Nu har tanten lyft upp mig i soffan, jag är ganska trött faktiskt och behöver sova en stund. Snart ska det tydligen komma en annan kille hit, lillsonen säger tanten. Han ska också sova här några dagar, sen ska han åka flygplan till Östersund. Det ska inte jag. Tanten säger att jag ska åka bil till Östersund. I den där konstiga bilen, utan tak.

Nåja, det ska vi nog bli två om, jag vill provåka den först. Det säger gubben med. Han tänker inte åka en meter med mig i bilen, om jag inte sköter mig.

Nej, nu ska jag ta en tupplur, så jag orkar jaga lite flugor sen. Tjingeling!

Inte Bin Laden, utan Bin Taket

Är jag förberedd? Har jag gjort i ordning kattlåda, koppel och matskålar? Jajamen, fattas bara. Allt är förberett för prinsens ankomst imorgon.
Mannen har fått förmaningstal på förmaningstal. Han får absolut inte släppa ut kissen utan uppsikt. Herregud, han kostar ju en halv förmögenhet. Katten alltså.

Ni som läst mig ett tag, minns kanske bekymret med vägen, som gränsar till stugtomten. Hur den lockade och drog den lilla vovven, som var det senaste husdjuret i familjen.
Nu var det ju inte vägen som tog hans liv, utan hjärtsjukdomen och åldern.
Men vägen är farlig och lillprinsen måste hålla sig på tomten.

Vi har för övrigt en uppsjö med andra djur här vid stugan. Mindre trevliga djur, nämligen bin. I mängder. Boende under takpannorna.
Förmodligen har de rymt från någon bigård. Och bestämt sig för att stugtaket är ett okey plejs.

I alla fall har de roat sig kungligt idag. Med mig. Jag är sönderstucken!
I min enfald gjorde jag i ordning en getingfälla, med saft, honung och socker. Den har de nonchalerat totalt.
Läste sen på nätet att bin inte alls vill ha saft.
Det bästa är istället att ta hem en biodlare, som kan försöka locka in dem i en kupa.

Idag har jag förresten tagit årets första dopp. Jag kan inte påstå att det var jätteskönt, för jag är en riktig badkruka.

Nu ska här snart tas natt, så att det blir morgon nångång!

Semsemsemsemester!

Sista arbetsdagen före semestern! Hur skönt låter inte det?

I fyra veckor ska jag lukta på kor, plocka bort sand mellan tårna, fylla naveln med ludd och bara vara.
Samt lösa ett och annat Mord i Midsomer förstås.

Vakna!

När ska världen vakna och stoppa detta vansinne?

Fireri

Så har makens födelsedag firats. Äldste sonen kom hit och hade med sig en snygg skjorta till fadern.
Till middag serverades grillade, färska kycklingfiléer, tysk potatissallad från Per Morbergs bok, samt en liten bönsallad.
Till kaffet åts en gudomlig kaka från favoritbagaren.

Tyvärr kunde lillsonen inte närvara, då han jobbar ute i skärgården, på scouternas ö. Nästa vecka är han ledig, men då åker han upp till Östersund, till sambon som jobbar där uppe i sommar. Sen åker han tillbaka till skärgården för fortsatt arbete.

Så nåt sammanträffande med den gossen lär dröja. Men måhända kan han komma till min födelsedag om ett par veckor.

På söndag ska jag hämta hem den lilla kattungen från Stockholm. Maken vill inte följa med, så äldste sonen följer med istället. För att köra bil själv i storstan med nyhämtad kattunge, känns allt för vanskligt.

Maken tycker ju som bekant, att detta med kattanskaffning är en synnerligen dålig idé, så han ser inte fram emot söndagen.
Själv tror jag att söndagen blir en av de bästa dagarna på länge!

Fi vale

Nä du Gudrun, du kan ta dig i brasan! Nu har du minsann skitit i det blå skåpet. Med det här tilltaget kan du säga ajöss till politiken.

Hur i hela friden kan människan tro att löneglappen blir mindre, genom denna korkade demonstration?

Nej Fi för den lede!

Hans höghets hemkomst

Snart är ordningen återställd! Detta hus kommer från och med söndag åter befolkas av en liten fyrbent varelse.
Maken tycker förstås att det är en katastrof, med en katt i huset. Men nu är det som det är. Den lille prinsen kommer att intaga sitt kungadöme och drottningen kommer att stå till tjänst med både strömming och räkor.

Idag har en kasse med diverse kattattiraljer inhandlats. Hemkomsten är i detalj planerad.
Sen väntar fyra veckor med oavbrutet gosande. Jag har ju varit utan hund så länge nu, att jag har mycket att ta igen.

Något som jag däremot inte köpte idag, var en present till maken. Han fyller nämligen år på onsdag och jag har ingen aning om vad jag ska köpa.
Vem har tid att tänka på sånt, när man går omkring och botaniserar bland matskålar, klösbrädor och pussiburkar?

Så det får bli en affärsrunda efter jobbet, imorgon igen. För jag tror inte att han uppskattar vare sig kattsand eller små bollar som plingar, när man rullar dem.

Där är det himmelskt

Idag har jag varit med om någonting riktigt trevligt. Jag har varit på friluftsteater på en liten ö, som heter Biskops-Arnö. Det är så vackert och fridfullt på denna lilla ö, att man blir alldeles salig.

Ön är belägen bara några kilometer från vår sommarstuga, så det blir många besök där. Ibland tar vi kanoten och paddlar runt ön eller också strosar vi omkring i den vackra naturen.

Varje år bjuds det på utomhusteater, på den lilla scenen. Som publik sitter man i backen framför scenen, det är så nära, att man nästan kan ta på skådespelarna.

I år visas föreställningen "Mitt namn var Jan Fridegård". Om bygdens son och hans uppväxt i en statarlänga på gården Katrinedal, några kilometer från ön.
En av de medverkande är Marika Lagercrantz, som spelar Fridegårds mamma.

Pjäsen skildrar på ett mycket varmt sätt, det hårda livet som statarfamilj. Det är en blandning av humor och allvar, kryddat med mycket musik.

Det är en rent av sinnlig upplevelse att sitta där i den vackra backen, omgiven av Mälaren och den grönskande naturen, och uppleva ett sånt fantastiskt skådespeleri.
Naturligtvis är det extra intressant, just för att pjäsen utspelar sig nästan på den plats där vi är.

Den går en vecka till, så har ni vägarna förbi, kan jag verkligen rekommendera ett besök.

Surkart

Har ni sett och hört ett band som heter Hoffmaestro & Chraa? Om inte, ta chansen så fort som möjligt. I alla fall om ni vill bli på bra humör.

Jag såg dem igår, på en av stadens två festivaler. I den här staden brukar inte så värst mycket hända, men just den här helgen är det två festivaler, en hamnfestival och en gatufestival.

Jag frågade maken igårmorse, om vi kunde gå på gatufestivalen, för jag ville se just ovannämnda band och även Takida. Jodå, sa han.
Så jag bokade biljetter. När mannen kom hem och fick höra vad biljetterna kostade, fick han ett riktigt bryt. Hutlöst, sa han! Hutlöst!

Nåväl, vi gick dit, för jag hade ju betalat de dyra biljetterna. Först ut på scenen var Erik Grönvall. Bra röst har han, gossen. Men urtråkig och enformig scenshow.

Takida tog sen scenen i besittning och ungefär samtidigt började mannen tjata om att vi skulle gå hem. Men när jag nu hade köpt så dyra biljetter, ville jag ju se de artister som jag kommit dit för.

Sen uppträdde Nationalteatern. De återuppståndna gamla proggarna. Och Sky high, som lirade blues.

Och mannen fortsatte att tjata. Men jag gav inte med mig. Det var ju Hoffmaestro som jag helst av allt ville se.
Så när de klev upp på scen, gick mannen resolut hem. Men jag stannade kvar. Där stod jag med tusentals ungdomar och diggade det sanslösa bandet.

När jag så småningom kom hem, fick jag lov att ringa på dörren och väcka mannen. Jag hade nämligen ingen nyckel med mig.

Så gissa om jag är populär nu. NOT!

Diagnosen

Snart så....

Jodå, jag har haft katt förut. Min man var lika mycket emot det då, som han är nu. Han är och förblir en djurovän av rang. Det kommer aldrig ändras. Finns inte ett djur i världen, som kan charma honom.
Så den storörade katten får hålla till godo med matte. Som är desto mer lättcharmad.

Idag har vi fått en diagnos. På mor min. Som väntat visade alla testerna att hon har en frontal demens, minnet är i stort sett intakt, men de logiska, tänkande funktionerna är kraftigt nedsatta.

Bromsmedicin fungerar inte alls på den här typen av demens, utan det är bara att gilla läget, helt enkelt.
Hon har ingen som helst sjukdomsinsikt och kunde inte alls ta till sig provresultaten.

Visst är det tragiskt att hon har fått en sådan allvarlig, kronisk sjukdom, men samtidigt är det som en befrielse att hon har fått en diagnos.
Jag tror att det blir lättare för både mig och övriga familjen, att acceptera hennes tokerier, när vi nu vet exakt vad det beror på.

Men det är ingen lätt uppgift. Att hantera personer med frontallobsdemens är oerhört krävande. Många är de gånger då jag faktiskt mer eller mindre önskat livet ur henne.
En positiv sak med henne är i alla fall att hon är en stor djurvän, så att hon kommer att låta sig charmas av den storörade katten, är jag helt säker på.