fredag, mars 12, 2010

Den tuffa sjukdomen

Igår var jag på en föreläsning om demens. Det var två anhöriga kvinnor, som delade med sig av sina erfarenheter av att leva med en demenssjuk person. Och gissa vad jag kände igen mig i mycket av deras berättelser.

Den första kvinnan berättade om sin make, som fick sin sjukdom i 50-årsåldern.
Den andra kvinnan var bara 23 år. Hennes mamma fick sin demens för 10 år sedan, bara drygt 40 år gammal. Den då tonåriga flickan fick under flera år ensam ta hand om sin sjuka mamma.
Det var en berättelse som fullständigt tog andan ur en. En tonåring ska inte behöva ta det ansvaret.

Båda dessa personer hade drabbats av frontallobsdemens, vilket jag också misstänker att min mamma har. Och naturligtvis tog det i båda fallen flera år, innan rätt diagnos blev satt.

Den här typen av demens är rätt diffus i början. Symtomen som finns kan också finnas vid neuropsykiatriska och psykiatriska störningar.
Det är inte minnesfunktionen som är störd, utan det är personlighetsförändringar och bristande omdöme, som är de största symtomen.

I slutfasen av sjukdomen, liknar symtomen de man får vid andra demenssjukdomar. De kroppsliga och mentala funktionerna avtar mer och mer. Det är också en 100%ig dödlighet i demenssjukdomar.

Någon behandling finns inte. Vid Alzheimerdemens kan man ev. bromsa förloppet något med bromsmediciner. Men vid frontallobsdemens finns ingen behandling.

Att vara anhörig till en demenssjuk är tufft. Inte minst för att det här är en långdragen sjukdom. När man sitter med facit i hand, så inser man att symtomen egentligen funnits i många år, innan man förstod att något var fel.
Att man kanske genomgått många konflikter med sin anhörig, som egentligen hade sin grund i att den anhörige faktiskt var på väg att insjukna.

Många gånger de senaste åren har jag faktiskt önskat att min mamma ska dö. Att hon ska få cancer, med ett snabbt dödligt förlopp.
Hon är ju inte min mamma längre, det har hon inte varit på många år. Nu är hon bara en fruktansvärt jobbig människa, som jag inte kommer undan.

En gemensam sak för de båda personerna, som det berättades om igår, och min mamma är bristen på ekonomiskt sinne. Jag förmodar att det är ett vanligt symtom, som det kanske inte pratas så mycket om. För att leva med en person som inte kan hantera pengar, är nästan något skämmigt.

Nu har jag tack och lov fått fullmakt, så jag kan styra pengaflödet lite grann. Jag har öppnat ett nytt konto, som min mamma inte vet om, där jag sätter in en del av hennes pension, så att det ska finnas pengar till räkningar.
När jag fick insyn i hennes ekonomi i december förra året, hittade jag räkningar som hon stoppat undan och flera hade gått till inkasso. Hon hade en uppsjö med prenumerationer, som jag naturligtvis sa upp, men nu har det dykt upp nya prenumerationer igen, eftersom försäljarna ringer till henne och hon tackar ja.

Ibland ska ni veta, har jag bara lust att fly. Bosätta mig utomlands och komma så långt bort från henne som möjligt.
Men jag är enda barnet, hon har ingen annan. Så självklart stannar jag. Åtminstone ett tag till.

22 kommentarer:

Mia S sa...

Vad jobbigt du måste ha det, få lov att bli mamma åt sin mamma är tufft och ledsamt (och ensamt för dig). Går det inte att nixspärra hennes telefon mot försäljare, eller det kanske redan är gjort ?
Jag vet hur jobbigt det är att reda i annans röra och det tar på krafter som man skulle behövt lägga på sig själv.
Kram på dig ! ♥

Eva sa...

Angående telefonförsäljnarna - har du tänkt på NIX? http://www.nix.nu/
Fy vad kämpigt du har det...
Kram!

Sarah sa...

Jaa, sånt där är jobbigt! Har själv tidigare jobbat på ett demensboende. Men jag trivdes jättebra med det. Men jag förstår dig! Det är hemskt för den som drabbas - och för dem runtomkring. Ta hand om dig, kraaam!

Pennelina sa...

Att nixa är inte vattentätt, men det minskar avsevärt! Vi har nixat vårt nummer.

Tänker på dig!

Kram :-)

imse sa...

Svar: Men det hjälper inte med Nix, om man tidigare varit i kontakt med försäljarna. Då kan de återkomma hur mycket som helst.

znogge sa...

Så tufft för dig att vara ensam och det. Ensam om ansvaret och allt det jobbiga.

Kram!

gladmymlan sa...

oj oj oj! det var en otäck sjukdom och otäcka symptom...smygande...så sorgligt, tänk att personen som drabbats skulle varit nån helt annan utan denna sjuka:(

din mamma kanske hade jobbat på bank och jätteseriös...sånt är tufft!

och ingen bromsmedicin?! hur kan man flyga ut i rymden men inte komma på nåt som stoppar en sån sjukdom?

all heder till er anhöriga som kämpar på mot något man inte kan vinna emot...

storkramar!

Filifjonkan 1 sa...

Hej Imse. Ja du det är en besvärlig situation. Man får uppbåda hela si inre styrka för att klara av det så bra som det går, Men det går att få avlastning i en vecka eller så i vissa kommuner. Här finns sådant och de kan får vara på ett dagcenter med.. kolla läget så du får lite andrum Hemtjänsten finns ju med och det finns vissa rättigheter till sådant biståndsbedömaren ring den i din kommun Och du håll ut håll ut. Men ta dig ledigt med man är inte mer än människa.,

Åsa! sa...

Så bra du skriver om hur det är att vara anhörig. Just detta att den demenssjuke inte längre är samma person, och alla dessa konflikter som tär sönder. Det är en fruktansvärd sjukdom både för den som drabbas och de anhöriga. Jag hoppas verkligen att du kan få stöd och hjälp i din situation? Det blir alltför tungt att orka själv!
Kram

Pinglan sa...

Önskar dig en trevlig helg!

Pinglan sa...

Önskar dig en fin helg!

Susjos sa...

Ja hua,så jobbigt det låter!
Jag har just blivit "god man" till min pappa,som också har endel obetalda räkningar att ta tag i...puh! men det ska väl bli ordning på det oxå..så småningom.
Ha en bra helg!!!
kram!

Kalmardamen sa...

Ett bra inlägg.
Har själv en pappa som är dement, men jag har det inte lika tufft som du.
Pappa bor på ett servicehus och jag har flera syskon. Min lillebror bor i samma stad som honom och sköter bl.a. hans ekonomi.
Försöker själv ställa upp så gott det går. Bodde nyligen hos pappa i en vecka.

Veiken sa...

"När man sitter med facit i hand, så inser man att symtomen egentligen funnits i många år, innan man förstod att något var fel.
Att man kanske genomgått många konflikter med sin anhörig, som egentligen hade sin grund i att den anhörige faktiskt var på väg att insjukna."
Oj, vad jag känner igen detta och det följer mig hela tiden. Vi såg inte, vi förstod inte, vi visste inte!
Hon, min svärmor, kunde ju inte hjälpa att det blev som det blev. Vi var så lättade när hon dog. Vi hade ju sagt adjö flera år tidigare. Vi minns henne inte alltid som hon en gång var tyvärr!
Jag förstår dig fullständigt! Kramar om dig och passar på att skicka lite styrka!

Å sa...

Min morfar drabbades av alzeimers. Det sista "klara" han sa till mig var "Jag har levt mitt liv men nu är det slut" efter det gled han mer och mer in i sjukdomens dimmor. Eftersom jag inte var den/de som tog ansvar för honom i sin sjukdom så har jag massor av fina minnen av honom som inte överskuggas av alzeimers. Det är jag lycklig och tacksam för! Jag hoppas att du också kan plocka fram de goda minnen som du har av din mamma och att de inte hela tiden överskuggas av det som är nu.
Kram,
Å

Cici sa...

Det är jättetufft, jag vet och jag har inget att säga som kan trösta. Hoppas bara att du har familj och vänner som kan stötta dig. Och ha aldrig dåligt!

Cici sa...

Ha aldrig dåligt samvete, skulle det stå.

Bildgatan-Avsändare Margareta sa...

Fruktansvärt jobbigt. Misstänker att mamma börjat få lite sådana tendenser - men mer genom glömska. Ekonomin har hon full kontroll över och jag skyller en del av hennes glömska på att han inte vill göra något, bara vara hemma.

Hon löser mycket korsord och det hoppas jag kan hålla hennes huvud mer igång förutom alla sport som hon har hängt över under hela OS, hon ser allt som har med skidor att göra.

Till stugan vill hon knappt fara längre och det känns inte speciellt kul.

Ejsans sa...

Det där är jobbigt. Jag har själv ingen kontakt med den, men sett andra som har. Bl a minn svägerska.
Det är tufft.

Ang NIX. Det har jag haft sedan det började, men t.o.m. tredje part där du lämnat tel nr kan ju ringa hur mycket som helst. Ikväll ringde Sifo. När jag sa NIX så gick det snabbt undan, det brukar göra det när man säger det.

Ha en fin helg
Kram

Marianne Johansson sa...

prövningar utsätts vi alla för i detta livet - en del mer än andra - jag har dock en känsla av att din duktighet överstiger det mesta...

imse sa...

Nej men snälla nån. Jag är inte särskilt duktig.
I yrkeslivet är jag dock duktig, men som anhörig är jag rätt kass.

Pia sa...

Åh, jag blir gråtfärdig när jag läser det du skriver. Att inte ens ha syskon som kan dela på ansvaret. Jag kan förstå din längtan att fly bort, skita i allt som har med henne att göra.. Spec när du beskriver att hon inte längre ens är personen Mamma! Önskar att jag kunde hjälpa dig, men jag kan finnas här för dig i allafall.. Stora, varma kramen!!!