lördag, april 17, 2010

En sorgedikt

Sitter här och känner mig så rastlös. Tankarna snurrar och går allt som oftast till min lilla svärmor på sjukhuset.

Hon fick i unga år en son, som hon tvingades adoptera bort, eftersom hon var ensam och ogift. På den tiden gick det inte för sig att vara ensamstående mor.

Senare träffade hon sin blivande man och de fick tillsammans fyra barn. Naturligtvis var det hon som fick sköta hem och barn i stor utsträckning, det var ju så på den tiden.

I 50-årsåldern drabbades hon av en svår hjärtsjukdom och tvingades genomgå en stor hjärtoperation. Hennes hälsa har vacklat till och från sedan dess.

Inte långt därefter flyttade hon ifrån sin man och de levde sen som särbos. Han missbrukade alkohol och avled av levercancer några år senare.

Idag ska jag åka upp till sjukhuset på eftermiddagen, tillsammans med mina söner. Min man sitter fortfarande fast i Köpenhamn. Förhoppningsvis kommer han hem inatt.

Det finns en väldigt fin dikt om sorg, som jag hittade på nätet för några år sedan. Jag tycker om de flesta av denne poets dikter, men just den här har berört mig mycket.

7 kommentarer:

Charlotte sa...

Verkligen en fin dikt!
Hoppas maken kommer hem snart till dej, tur iaf att du har sönerna vid din sida, nu när ni har det tungt.

Många kramar

Bibban sa...

Så fiint, vilken otur för mannen att han måste sitta där borta när han verkligen vill vara hemma.
Kram Bibban

Znogge sa...

Hoppas du har maken hos dig snart.

Kramar

Polargrevinnan sa...

Det är tungt när vi ser en kär anhöring på väg att lämna detta livet. Fin dikt du hänvisade till.
Hoppas din man får plats på något tåg så ni kan vara tillsammanns.
Katastrofen på Island har drabbat många människor på olika sätt.
Islänningarna har på något vis lärt sig att leva med sina vulkaner, men att vi i Europa skulle drabbas är ofattbart för de flesta.
Ha det så bra du kan.
Kram Viola

Pia sa...

Åh så tråkigt att läsa om din svärmor. Hoppas verkligen att din man får komma hem inatt. *håller tummarna*

Jag skickar en varm kram till er alla!!

Nonna sa...

Tänker på er och hoppas ni snart alla får vara tillsammans vid hennes sida. Ibland när det är svårt och inte finns hopp är det så mycket bättre att få gå till ljuset. Det är värst för oss som blir kvar.
Kramar till dig!
Nonna

Ejsans värld sa...

Det var en fin dikt. Den har jag aldrig hört. Men å andra sidan är jag inte mycket för dikter normalt.
Hoppas din man hinner hem. För just nu är det ju ännu totalstängt i luftrummet.
Kramar