Målarfärg

Idag publiceras min insändare i tidningen. Jag har redan fått positiv respons. Men det lär väl säkert dyka upp en och annan, som har en helt annan uppfattning.

Imorgon är det en stor dag. Vet ni varför? Jo, det är sista arbetsdagen före semestern! Jag hade bara två veckors semester förra sommaren och drygt en vecka i våras, så denna fyraveckorsperiod är efterlängtad.
Sen fyller jag år imorgon också, inte att förglömma. Hur mycket? Nja, det är väl inte så viktigt. Jag har i alla fall fyllt 25, två gånger om, till och med och lite till.

Till maken har jag sagt att jag önskar mig upplevelser i present. Ska bli spännande att se om han lyckats hitta på något. Det här med upplevelser brukar annars vara min specialitet.
Han föreslog direkt en burk med rödfärg, till stugan. För det måste väl vara en upplevelse att måla och se den nymålad, tyckte han. Men det var ju inte riktigt så jag menade.

Lillsonen, som jobbar ute på Vässarö (scoutön), pratade jag med igår. Han kommer inte hem imorgon, men däremot planerar maken och jag, att åka dit ett par dagar nästa vecka och hälsa på honom.
Sonen jobbar som segelinstruktör och konfirmationsledare där, så jag hoppas att han har möjlighet att ta med oss ut på en segeltur.

Men det är nästa vecka det, nu väntar jag ivrigt på morgondagen. Håll tummarna för att jag inte får målarfärg i present!

Förakt och intolerans

Jag vill gärna visa er en insändare, som jag just har skrivit. Den lyder som följer:

"Jag läste häromdagen en artikel, som gjorde mig så heligt arg och upprörd. I artikeln uttalade sig några boende i Finsta, angående planerna på öppningen av ett HVB-hem, för fyra kvinnor med psykiatriska eller neuropsykiatriska problem, i Finsta.

Man vill inte att ”idyllen ska slås sönder av slödder”. Man är orolig för ”svansen”, alltså de som kommer och hälsar på kvinnorna.

Jag kan tänka mig att de som hälsar på dessa kvinnor är deras pojkvänner, makar, barn, föräldrar och syskon. Vad det nu kan vara för farligt med det?

Man funderar över hur värdet på husen i byn kommer att påverkas? Man vill ha ”vanliga grannar”.

De tycker att kvinnorna ska få sin vård, men inte i Finsta. De tycker att den ”lilla människan kommer i kläm, pengar och girighet styr”.

Då vill jag kontra med att det är just det som de boende i Finsta själva gör, nämligen sätter den lilla människan i kläm och låter pengar och girighet styra.

Var ska kvinnorna vårdas? På en öde ö eller en enslig fjälltopp? Att helt komma undan grannar, låter sig inte göras så lätt.

Jag vill också påpeka att psykisk sjukdom är inget man kan garanteras slippa, inte ens om man bor i Finsta. Det kan drabba alla. Man kan inte vaccinera sig mot det.

Som en slutkläm säger ni att ”nu vill man bara sätta käppar i hjulet för dem”.

Jag hoppas innerligt att ni är felciterade i artikeln. Att artikelförfattaren har förvrängt allt ni sagt och istället skrivit osanningar. Annars tycker jag mycket synd om dem som ska bli era grannar."

Nå, vad tycker ni? Är jag ute och cyklar?

Ättestupa

Tack ni som kommenterat min "Gnällblogg", lite längre ner på sidan. Jag har funderat fram och tillbaka och insett att det enda val jag har, är att dra åt bromsen NU! Jag vill för allt i världen inte bli utbränd en gång till. Speciellt inte från och med oktober, då den diagnosen tydligen ska försvinna.
Dessvärre försvinner ju inte vi människor, som råkar ut för det här och inte försvinner jobben som vi blir utbrända av heller. Så hur den ekvationen ska gå ihop är för mig en gåta?
Undrar om psykiatrin har fått medel för att ta emot den våg av själmordsförsök, som kan bli följden av detta?
Jag kan bara tala för mig själv, men inte hade jag kunnat arbeta under de 2,5 månader som jag var heltidssjukskriven. Jag fick fortsätta att vara halvt sjukskriven under fem månader och arbetar nu 65 % på en ny arbetsplats.
Så kommer nu dessa utredare och politiker och säger att utbrända inte ska sjukskrivas.
Är det framtidens ättestupa?