Logistikproblem

Resan till Stockholm igår blev mycket lyckat och inte lyckad.

Jag kan säga så här att logistiken inte fungerade. Och det var helt vårt eget fel.
En annan trist sak är att det är fruktansvärt dyrt att åka kollektivt.

I alla år har jag alltid haft koll på tidtabeller och adresser och sånt. Inte denna gången. Vet inte varför. Jag har varit trött och haft mycket att göra.
Maken, som ju alltid har litat på mig, hade inte heller gjort några förberedelser.

Vi kom i sista minuten till järnvägsstationen och där möter oss en automat för biljettköp. Jag inser direkt att jag inte vill köpa en biljett i en automat, jag vill köpa biljett i en lucka, med en trevlig människa på andra sidan luckan.
Men, luckan var stängd. Återstod automaten. Returbiljetten, som jag fick i min hand, visade att hemresan skulle gå via en annan stad, med buss från den staden.
Istället för en direktresa på ca 40 minuter. Så ville vi inte ha det.
Tänkte då att vi kunde prata med konduktören på tåget om det. Fast det kom ingen konduktör, för att kontrollera våra biljetter. Hade ju egentligen kunnat åkt gratis.

På centralen går vi till kassorna och ber att få lösa in returbiljetten och köpa en direktbiljett istället.
Vad vi däremot inte gör, är att kontrollera när tågen går. Och det får vi ångra, senare under kvällen.

Sen beger vi oss med T-bana, mot "Karbin", där sonen ska tävla i klättring. Inte heller i detta fallet har vi förberett oss. När vi kliver av, tittar vi på en karta och inser att vi åkt tre stationer för långt.

Av någon outgrundlig anledning, får vi för oss att vi ska promenera tillbaka. Tack och lov har maken GPS i sin mobil, så den leder oss rätt. Jag tar nu tillbaka min negativa inställning till dylik funktion. Utan GPS hade vi nog aldrig kommit fram.
I början småduggar det, sen sätter det igång att regna ordentligt. Framför oss har vi flera kilometers promenad.
När vi kommer fram till klätterstället är vi genomsura.
Maken hör sig för om det möjligen finns någon buss, som kan ta oss därifrån sen.
Jodå, det finns en hållplats i närheten. Han hittar en turlista på väggen och vi räknar ut att vi faktiskt måste ge oss av om en stund. Hinner i alla fall se sonen klättra en omgång.

När vi kommer till hållplatsen, kan jag bara konstatera att maken har läst fel. Han har tittat på Må-Fr. Idag är det ju lördag. Så det blir en lång väntan på bussen.
Läser också på en skylt att det inte går att köpa biljett ombord på bussen. Den måste man köpa via SMS. Nu har vi telefon med laddat batteri, så det är inget problem, men känslan av att det är trist, att man inte kan köpa biljett på bussen, dyker upp.
Undrar hur äldre människor klarar dessa nymodigheter?

Väl inne i stan har vi inte så lång tid på oss. Föreställningen med Peter Carlsson och blå Grodorna börjar kl. 15.

Har ni möjlighet att se den här showen, så gör det!

Peter Carlsson har förstått meningen med livet. Han har förstått att det är att ge. Att ge av sig själv, av sin tid, av sin kärlek. Att den som ger får. Nånting. Oftast allting.
Han är en gudabenådad berättare, fantastisk sångare och musiker. Hans medmusikanter är så musikaliska att man får rysningar.
Det bjuds på allt från Evert Taube och Dan Andersson, till Rolling Stones och Jimi Hendrix. När de framför "Hey Joe", faller jag nästan i trance.
Den här mannen är unik!

Efter showen äter vi en helt utsökt middag, och inte dyr heller, på Monks Café i närheten.

Sen går vi in i nästa fas. Den värsta fasen. Den på centralen. Vi har som sagt inte kollat tågtiderna, utan vi bara tror att det ska gå ett tåg vid 20-tiden.
Men det gör det inte. Nästa tåg går kl. 22.06. Om tre timmar.
Vi tänker då att vi kan åka pendeltåg till Bålsta och sen vidare med buss istället. Så vi går till kundtjänst, för att lösa in tågbiljetterna. Det går inte!
Och hade vi inte varit dumma nog att byta biljetterna via Uppsala, hade vi kunnat åka den vägen. Mycket tidigare.
I det läget känner vi att vi har gjort av med massa pengar på resor under dagen, så vi har ingen lust att kasta tågbiljetterna och köpa dyra pendeltågsbiljetter.
Alltså sitter vi kvar på centralen i tre timmar. Vi är trötta. Trötta i fötterna.
Hade ju kunnat gå någonstans och tagit en drink eller så, men vi orkar helt enkelt inte.

Konstaterar dock att showen och maten var värt allt krångel.
Och maken muttrar något om att i fortsättningen, ska han inte lita på att jag har koll på allting.