Idag såg jag en liten, liten snigel på utsidan av badrumsfönstret. Den var ungefär 1 cm lång och strävade sig uppför rutan långsamt, långsamt.
Jag satt där länge på toastolen och följde fascinerat den lilla snigelns mödosamma förflyttning.
På ryggen hade den sitt lilla, genomskinliga hus. I det huset klappade snigelns hjärta.
När jag såg hjärtat kände jag plötsligt något för snigeln. Den var inte bara ett slemmigt äckel.
Den var en varelse, en individ. En unik individ.
Med ett bultande hjärta. Precis som jag.
4 kommentarer:
En levande varelse den med. Undrar vad den kan tänka och känna?
Kram och god natt!
Jag brukar ofta få ömma moderskänslor när jag ser små varelser. Ha en härlig lördag!
Hälsningar!
Oj, vad häftigt!
:-)
ha en fin lördag!
Ibland ska man nog stilla sig och ta en närmare titt på de där små liven, det kan uppenbarligen ge en ny dimension till ens uppfattningar och känslor. Fint!
kram
Nämen å så häftigt. Att det går att se!!!!/Rosa
Skicka en kommentar