Före konserten
Innan vi gick på konserten med Stevie Wonder, tog vi varsin pizza på ett närbeläget hak.
Efter det hände det som gjorde att min man förmodligen övervägde att sälja mig på Tradera, till förstbjudande.
Jag fick nämligen en sån obehaglig känsla av värme och jag kände mig så obekväm i mina kläder. Jag hade ju klätt upp mig litegrann, kvällen till ära.
Alltså rusade jag in på Kapp-Ahl och köpte första, bästa långärmade T-tröja. Sen rusade jag ner i P-huset och slet av mig jacka, kavaj och linne. På med T-tröjan. Såja, ordningen återställd.
Allt medan maken bara ruskade på huvudet.
I hans värld, och inte i någon annan mans heller för den delen, förekommer det inte att man sliter av sig sina kläder i P-huset. Men kvinnor i min ålder vet vad jag pratar om.
Och han kan vara väldigt glad över att klädbutikerna var öppna.
Annars hade vi kunnat snacka om pinsamheter!
Konserten
Jag har varit på ett par minnesvärda konserter. En var med Celine Dion, för många år sedan. En annan var med Bruce Springsteen för ett par år sedan.
Men det här var någonting helt annat. Det var så.....magi....det var som att det inte var på riktigt.
Jag fick nypa mig i armen flera gånger för att fatta att jag verkligen var där. Att jag såg och hörde denne mästare.
En del av konserten var lite tråkig, den innehöll långa jazzpartier och utdragna presentationer av bandmedlemmarna.
Men däremellan! Fullständigt lysande.
Jag satt flera gånger och funderade på hur musiklivet skulle ha sett ut, om Stevie Wonder inte funnits? Han är ju musiklivet!
En gudabenådad kompositör och sångare. Och han kan waila! Det är han som har fått wailargåvan! Alla ni som tramsar med detta i Idol, lägg ner! Ni kan aldrig lära er det.
Sen var det också så trivsamt, för att han såg så glad och lycklig ut. Det spred sig. Jag kände faktiskt lycka emellanåt.
Det var stundtals väldigt enkelt och familjärt. Han tog upp sin bror på scenen. Brodern fyllde år igår och några personer kom in med en tårta med ljus.
Hans dotter var med i kören och hade ett solonummer. Han pratade några ord om sin mamma.
Och han tackade publiken för sin karriär! Och det lät som han menade vartenda ord.
Det här var så långt från Madonna man kan komma.
Att han sen lyckades få hela publiken att vråla med i allsången, får man ha överseende med. För gissa vad vi vrålade? Jo, "Baa-rack Oo-baa-ma".
Undrar vilken svensk artist som skulle få sin publik att vråla "Moo-naa Saah-liin"?
6 kommentarer:
Vad härligt du har skrivit det här inlägget, det kändes som att jag var där jag också! Han har gjort MÅNGA bra låtar! Funderade faktiskt över vilken artist som skulle kunna få publiken till att vråla Mona Sahlin, men jag kom inte på nån... Förutom, Markoolio, HAN skulle kunna lyckas!
Svar: Jag var tvungen att kolla på bilden, kladdkaka!!! Nu kommer jag att tänka på gödselbrunnen så fort nån SÄGER kladdkaka! :) Hahaha...
Vilken fantastiskt fenomen han är och vilken lycka att få gå på hans konsert. Obama har nog en stor hjälp av honom och Oprah Winfrey... när han t.o.m kan få svenskarna att mässa över honom !!
Tack för kommentaren , har kikat på sidan och ska in för att skriva och ge mitt omdöme !
Ha en bra kväll !
Det var trevligt att läsa att du hade så stor behållning av hans konsert. Jag har inget direkt förhållande till honom, min musiksmak är lite tuffare än så, men jag förstår ju att han betytt mycket./Rosa
Så härligt inlägg,kan förstå din känsla.Att uppleva Wonder irl är nog fantastiskt!Jo,jag skulle säkerligen gjort som du och skulle säkert fått bannor av gubben *L*
Först: Jag hade mycket väl kunna slita av mig kläderna och byta om! Spelar ingen roll var nånstans!! Vill folk inte titta - och jag förstår dom - så får dom väl titta bort då!
Sen konserten: Underbart när man får en sån totalupplevelse. Önskar att jag varit där. Man kan leva länge på sånt. Kram
Ibland så kommer jag på mig själv med att sitta och fnissa när jag läser dina inlägg ;)
Ps. Det var en komplimang ;)
Du har en förmåga att skriva sådär svängigt och abrupt, som jag gillar.
Skicka en kommentar